Vi fick en wiff av Pollestres och Castelnous

 

Det kändes nostalgiskt att städa ur Vallmo och stängs dess gröna fönsterkuckor och låsa husets dörrar.

Åskan mullrade i bakgrunden när vi rullade mot Marie-Jos och Brunus hus i Pollestres. Byn ligger ungefär 7 km sydväst om storstsden Perpignan. 

Pollestres tillhör den historiska regionen Roussillon, som var en del av Katalonien fram till Pyreneiska freden 1659, då området blev franskt. Därför märks fortfarande den katalanska identiteten i ortsnamn, traditioner och lokala högtider. 

Det är svårt att tro att Pollestres är en mycket gammal by när vi parkerade i det lugna och tillsynes nybyggda villakvartetet där våra forna grannar har sitt permanenta hus. 

Namnet nämndes första gången redan 878 i ett kungligt dokument från den karolingiska tiden. Området hade då anknytning till klostret Sainte-Marie d'Arles och bestod av flera tidigare romerska jordbruksegendomar. 

Byns kyrka, Saint-Martin, är ovanligt välbevarad. Den uppfördes på 1000-talet och byggdes senare ut med gotiska kapell under 1400-talet. 

Den innehåller fortfarande flera skulpturer från 1500- och 1600-talen. 

Under 1100- och 1200-talen omgavs Pollestres av murar. En medeltida stadsport och delar av murarna finns fortfarande kvar och visar hur invånarna skyddade sig under en orolig tid nära gränsen mellan Frankrike och Aragonien. 

Byn ligger mitt i Roussillons vinlandskap notetade vinälskaren i sällskapet lycksaligt. 

Under århundraden levde bybefolkningen främst av vin, oliver och andra medelhavsgrödor, och än idag omges Pollestres av vingårdar. 

Marie-Jo intygade detta och pekade ivrigt på en byggnad: 

MJ: Là-bas, dans ce bâtiment, il y a une cave où vous pouvez acheter du vin, si vous voulez. Nous en avons plusieurs dans le village.

Byns vapen pryds av en röd tupp. 

Under lång tid trodde man att namnet Pollestres kom från det katalanska ordet pollastre (tupp/ung höna). Språkforskare menar dock att namnet troligen har ett äldre ursprung och kan ha samband med hästuppfödning eller ett vattendrag.

 Tuppen har ändå blivit byns symbol och syns på flera platser i samhället.

Det var roligt att få se Brunos ateljé. Han jobbar med olika tekniker och är väldigt skicklig. 

Den gamla palmen i deras trädgård har förvandlats till en totempåle. 

Gunghästen gjordes för deras son när han var liten. 

Kreativiteten som format  huset och trädgården påminner mig om mina föräldrars.

På eftermiddagen tog Marie-Jo och Bruno oss till en mysig medeltida by, en timme från deras hus. 

Castelnou ligger i departementet Pyrénées-Orientales, cirka 25 km sydväst om Perpignan.

 Byn är klassad som en av Frankrikes vackraste byar...

..Les Plus Beaux Villages de France...

Samtliga byar som lyckas kryssa i alla rutor i ett formulär får den titeln. Förra året besökte vi minst tre som har fått denna stämpel i baken:

St Guilheim de Desert

Mittelbergheim

Bruniquel

Slottet omnämns redan omkring år 988–994, och själva byn växte fram runt borgen under 900- och 1000-talen. 

Namnet betyder nya slottet. Det kommer från latinets Castellum Novum, som på katalanska blev Castellnou. 

Området tillhörde länge den historiska regionen Katalonien, och byn var säte för de mäktiga visgrevarna av Castelnou, vars territorium sträckte sig över stora delar av dagens Roussillon.

Marie-Jo pekade ut en unik bakugn som syns som en utbuktnad på fasaden.

Flera hus har fortfarande sina gamla bakugnar kvar. 

De flesta familjer bakade inte hemma varje dag, utan använde gemensamma ugnar.

 Brödbaket blev en social händelse där byborna träffades, utbytte nyheter och hjälptes åt. I det feodala samhället betalade man ofta en avgift till herren för att använda ugnen. 

Slottet belägrades flera gånger. Bland annat intogs det av kung Jakob II av Mallorca år 1286. 

Under 1700- och 1800-talen förföll både slottet och byn, men restaurerades senare när intresset för medeltida kulturarv växte. 

Ringmur och torn. Delar av den medeltida stadsmuren med flera torn och portar finns fortfarande kvar, vilket gör att byn i hög grad behållit sitt ursprungliga utseende

På 1500-talet bodde den katalanska adelsfamiljen de Llúpia på slottet. Den mest omtalade medlemmen var Pierrot de Llúpia, som enligt samtida källor hade ett våldsamt temperament och drog in området i konflikter. Som bestraffning beordrades att borgen skulle rivas 1559.

Byn är uppbyggd på sluttningen under borgen. De smala kullerstensgränderna, stenhusen med terrakottatak och de många konstnärsateljéerna ger en mycket autentisk känsla. 

Från borgen har man dessutom en vidsträckt utsikt över Aspres-landskapet och, vid klart väder, ända mot det heliga katalanska berget Canigou. 

Kyrkan Sainte-Marie du Mercadal ligger utanför murarna. Namnet Mercadal betyder ungefär "marknadsplats". 

Bruno berättade att det varje tisdag är en stor markad bredvid kyrkan som många besöker.

Redan under medeltiden kom bönder och handelsmän hit för att sälja vin, olivolja, ost, ull och boskap. 

För många var marknadsdagen veckans viktigaste händelse och uppenbarligen hålls traditionen levande än idag.

För övrigt har jag pratat franska så öronen spretar och lider med värdparet för att de tvingades lyssna på den här stympade varianten av kärlekens språk. 

Tillbaka till hemsida:

Till min författarsida:

https://silviaedling.com