Om en övermodig jätte och hans skränande skata
Varje fransk by har sin egna puls som. Likt kyrklockan som envist fortsätter klämta på bestämda tider, så är det alltid marknad i Marseillan på tisdagar fram till 13:00 - så även idag.
Vi stormade ut genom dörren och inom några sekunder var vi i marknadens hjärta där det vimlade av lokalbor blandat med hundar och turister.
Mats letade efter en keps och jag efter en ullhalsduk, men det slutade med att vi även kom hem med tvålar, glasögonfodral, pistaschnötter och necessär.
Det var en ljuvligt dag men luften hade små vassa bissingar. I solen var det riktigt hett men i skuggan var det allt annat än varmt.
Vi beslöt oss för att bege oss till bergen och vandra och målet var att få en vy över Chateaux Giant vid byn St Guilhem-le- Desert.
Med ryggsäckarna packade och blicken fäst på den taggiga borgen på klippans krön startade vi vår vandring.
Guilhem d'Orange, kusin till den store kejsaren Charlmagne [Karl den Stora], var en greve från Toulouse och hertig av Aquitaine. Han hade helt och fullt tröttnat på att vara soldat - tröttnat på att leva på död och lidande.
Han inspirerades av sin gode vän Heliga Benoît som skapat Aniane klostret.
Efter slaget i Barcelona 803 begav han sig därför till det som nu kallas Heliga-Guilhem-le-Désert och blev så förtjust över platsen att han år 804, likt sin vän, grundade ett kloster [Gellone Kloster].
Klostret kom att bli ett viktigt stopp för pilgrimer på väg till Santiago de Compostela.
Ovanför byn finns ruinerna av ett gammalt slott som heter Chateaux de Verdun som figurerar i en karta från 1204. Otroligt lite information finns om slottet som troligtvis byggdes som försvar av byn.
Slottet i Verdun som är belägen högst upp på en brant klippavsats kallas i folkmun för Chateaux Giant [Jättens Slott].
Enligt legenden hade en illvillig jätte bosatt sig i slottsruinerna, som likt en hotfull skugga tornade upp sig över byn St Gulheim-le-Desert. Jätten hade sällskap av en skata som var minst lika blodtörstig och grym som sin ägare, och tillsammans sysselsatte de sig med att terrorisera invånarna i dalen.
Invånarna i byn var måttligt roade.
'Eremiten' Guilhem som hade grundat klostret i byn tröttnade efter ett tag på att hantera all förödelse som jätten och hans skata hela tiden åsamkade och bestämde sig för att få ett stopp på terrorn en gång för alla.
Sagt och gjort, hermiten klädde ut sig till en ruffig tjänare, bunkrade upp med stora vattenflaskor som han släpade upp den långa vindlande vägen till jättens slott.
Under sin utklädnad hade han gömt sitt legandariska svärd Joyeuse [munter'gök'].
Men skatskrället som gjorde jätten sällskap hade huvudet på skaft och märkte omdelbart att den ruffiga tjänaren som flåsande närmade sig slottsporten inte var den smäckra tjänarinnan som vanligtvis brukade förse dem med vatten.
Med ett förnärmat flaxande och knyck med näbben fick fågeln av Guilhem masken som han hade över ansiktet och flög därefter det snabbaste den kunde till jätten för att skvallra:
"Jätten, store söte jätten, det är inte alls vår tjänarinna som kommer med vattnet idag, utan Guilhem som är här för att, kraaaa, döda dig, den bastarden."
Men jätten ignorerade sin fågel eftersom han var övertygad om att han skulle kunna krossa eremiten som en fluga.
Skrockande och till brädden fylld av övermod öppnade han slottsporten men blev helt tagen på sängen av Guilhems styrka och skicklighet med svärdet.
De slogs länge och intensivt jätten och den lilla hermiten, tills Guilhem lyckades få in ett dödligt slag som fick jätten att vackla, snubbla och falla över kanten på muren hela den långa vägen ner i dalen.
Med ett dån som hördes långmila bort landade den storväxta i bergsklyftan.
Skatan som säkert tänkte 'vad var det jag sa' vågade inte längre vara kvar i slottet, utan sin jätte som skyddade honom, och flydde hals över huvud genom fönstret.
Sedan den dagen har ingen i dalen sett skymten av en endaste liten skata.
Det finns otroligt många vandringsleder som man kan ta i bergen runt byn - den vi valde var en kortare variant som ledde oss i närheten av slottet. Det stod en stor skylt uppsatt när vi kom upp där det stod att alla som är oförskämda att ta sig hela vägen upp till slottet behöver böta mellan 15 000-30 000 euro...
Den smala stigen upp till Chateaux Giant är farlig och de många turerna upp dit av turister har lett till att stenar fallit ner och fått stället att sakta men säkert förfalla.
Sedan 2022 har en varsam resturation startat, vilket Midi Libre gjort ett reportage om.
Trots att vi besökt byn många gånger är det ändå mysigt att långsamt promenera igenom de smala gränderna.
Det fick mig att minnas tillfället när jag skrev på min tredje roman i Almunge trilogin Färger i mörkret.
Jag hade boat in på ett av byns mysiga kafféer medan Fredrik och flocken vandrade, och det enda som existerade för några timmar var Katarinas äventyr i Frankrike.
Likt många av de franska byarna så trivs konstnärer här och de olika butikerna innehåller varor som ofta är unika.
Jag blev vän med en fin Golden Retreiver som tyckte att det var lite obehagligt att ligga ensam utanför en butik medan ägarna var inne och botaniserade.
Efter en stund kom hon och tryckte sig bredvid mig och jag klurade på om det var värt att ta risken att bli en hund'nappare' på äldre dar.
På hemvägen stannade vi till vid Djävulsbron, Pont de Diable, eftersom barnen ville bada. Utöver bad fick de även ett fiskspa.
"Medan munkarna från Gellone och Aniane arbetar hårt för att bygga bron över Hérault vid ravinen som mynnar ut på slätten, upptäcker man varje morgon när man kommer till platsen att det arbete som utförts dagen innan systematiskt har förstörts. De två klosterorden förstår snabbt att deras projekt utsätts för nattliga sabotage och ber om skydd från sin skyddshelgon Guilhem, som en kväll beslutar sig för att ensam bege sig till platsen för att konfrontera de eventuella gärningsmännen. Efter några timmars väntan ser Guilhem att djävulen, förklädd till en svart get, förstör arbetet med bron. Guilhem tillrättavisar honom då:"
- ”Satan, jag har känt igen dig i din löjliga förklädnad. Varför förstör du mina bröders arbete?”
- ”Jag bryr mig inte om dina hundar till tjänare på jorden.”
- ”Satan, istället för att konfrontera varandra här, låt oss försöka lösa vår tvist på ett intelligent sätt.”
- ”För en gångs skull håller jag med dig, Guilhem! Lyssna då noga på mig. Jag föreslår att vi bygger en så solid bro som möjligt på tre dagar. I utbyte lovar du att överlämna själen av en av dina tjänare till mig. Den första som korsar bron blir min, och jag tar med mig honom till helvetets avgrund. ”
Utan att svara på djävulens provokationer och med största lugn svarade Guilhem:
- ”Själen av en av mina tjänstehundar! Du kunde inte ha sagt det bättre, Satan! Vi ses här om tre dagar och tre nätter när du har fullgjort ditt löfte.”
"Med dessa ord återvände Guilhem till byn.
Tre dagar och tre nätter gick och det var dags för Guilhem och hans följeslagare att återvända till bron för att se att arbetet var avslutat.
När de kom fram till byggarbetsplatsen välkomnade Satan dem till det verk han just hade fullbordat, glad över att kunna ta med sig en mänsklig själ.
Han vände sig då till Guilhem med följande ord:
- ”Jag har gjort som du bad mig, arbetet är avslutat. Jag har uppfyllt min del av avtalet. Nu är det din tur att ge mig det du lovade mig.”
Guilhem tog då fram ett ben ur sin jacka, kastade det över bron och hunden som stod bredvid honom sprang över bron med stora steg. Medan djävulen inte förstod manövern, utropade Guilhem:
- ”Satan, du ser att jag håller mina löften. För tre dagar sedan bad du mig om själen till en av mina tjänstehundar. Här är den mest trogna av dem alla.”
- ”ARRRRGH!! Guilhem!! Du har lurat mig. Min hämnd kommer att bli fruktansvärd!"
I sin vrede försökte Djävulen förstöra bron, men eftersom han hade lovat att göra den så solid som möjligt lyckades han inte. När han till slut insåg att han inte kunde hämnas sig kastade han sig i förtvivlan i vattnet i Hérault och grävde den svarta avgrunden i sitt fall.
Ibland, när floden svämmar över, verkar djävulens vrede vakna till liv och hans skrik hörs från avgrundens botten.
Under många år samlade pilgrimer och resenärer som korsade bron stenar för att kasta dem i floden i hopp om att lämna djävulen på botten..." KÄLLA
Every French village...
... has its own rhythm, like the ticking of a clock. Apart from the church bell that stubbornly continues to chime, there is always a market in Marseillan on Tuesdays until 1 p.m. – and today was no exception.
We rushed out the door and within seconds we were in the heart of the market, which was teeming with locals mixed with dogs and tourists.
Mats was looking for a cap and I was looking for a wool scarf, but we ended up coming home with soap, glasses cases, pistachios and a toiletries bag.
It was a lovely sunny day, but there was a sharp chill in the air. It was really hot in the sun, but I was freezing in the shade.
We decided to head for the mountains and go hiking, with the aim of getting a view of Chateaux Giant near the village of St Guilhem de Desert.
With our rucksacks packed with lunch and our eyes fixed on the jagged castle on the crest of the cliff, we set off on our hike.
Guilhem d'Orange, cousin of the great emperor Charlemagne [Charles the Great], was a count from Toulouse and duke of Aquitaine who was completely tired of being a soldier, tired of living on death and suffering.
He was inspired by his good friend Saint Benoît, who founded the Aniane monastery.
After the battle of Barcelona in 803, he went to the place now known as Saint-Guilhem-le-Désert and was so taken with it that in 804 he also founded a monastery [Gellone Monastery] located in the heart of the village.
The monastery became an important stop for pilgrims on their way to Santiago de Compostela.
Above the village are the ruins of an old castle called Chateayx de Verdun, which appears on a map from 1204. Very little information is available about the castle, which was probably built to defend the village. There is evidence that in 1124 the castle in Verdun belonged to a certain Armand, bailiff at the monastery in GeIIone, and his wife Adélaïde. SOURCE
The castle in Verdun, located at the top of a steep cliff, is popularly known as Chateaux Giant [The Giant's Castle].
According to legend, a malicious giant had taken up residence in the castle ruins, towering over the village of St Gulheim-de-Desert like a menacing shadow. The giant was accompanied by a magpie that was at least as bloodthirsty and cruel as its owner, and together they amused themselves by terrorising the inhabitants of the valley.
The villagers were not amused.
The hermit Guilhem, who had founded the monastery in the village, grew tired of dealing with all the destruction caused by the giant and his magpie and decided to put an end to the terror once and for all.
No sooner said than done, the hermit dressed up as a scruffy servant, stocked up on large water bottles, and dragged them up the long winding road to the giant's castle.
Underneath his disguise, he had hidden his legendary sword Joyeuse [cheerful cuckoo].
But the magpie that kept the giant company had a sharp eye and immediately noticed that the scruffy servant who was panting as he approached the castle gate was not the slender servant who usually supplied them with water.
With a flick of its wing and a peck of its beak, the bird snatched the mask from Guilhem's face and flew as fast as it could to the giant to tell him:
‘Giant, big sweet giant, it's not our servant bringing the water today, but Guilhem, who is here to, kraaaa, kill you, you bastard.’
But the giant ignored his bird because he was convinced he could crush the hermit like a fly.
Cackling and brimming with arrogance, he opened the castle gate but was completely taken aback by Guilhem's strength and skill with the sword.
The giant and the little hermit fought long and hard, until Guilhem managed to land a fatal blow that made the giant stagger, stumble and fall over the edge of the wall all the way down into the valley.
With a roar that could be heard far away, the giant landed in the mountain crevice.
The magpie, who was probably thinking “I told you so”, no longer dared to remain in the castle without his giant to protect him and fled headlong through the window.
Since that day, no one in the valley has seen a single magpie.
There are an incredible number of hiking trails to choose from in the mountains around the village – we chose a shorter one that took us close to the castle. When we got there, we saw a large sign saying that anyone rude enough to make their way all the way up to the castle would have to pay a fine of between 15,000 and 30,000 euros...
The narrow path up to Chateaux Giant is dangerous, and the many trips up there by tourists have caused rocks to fall down and slowly but surely cause the place to decay.
Since 2022, a careful restoration has begun, which Midi Libre has reported on.
Even though we have visited the village many times, it is still cosy to slowly stroll through the narrow alleys. It reminded me of the time when I was writing my third novel in the Almunge trilogy, Colours in the Dark. I had taken refuge in one of the village's cosy cafés while Fredrik and the flock were out walking, and for a few hours, the only thing that existed was Katarina's adventures in France.
Like many French villages, artists thrive here, and the various shops often sell unique items.
I became friends with a lovely Golden Retriever who found it a little uncomfortable to lie alone outside a shop while the owners were inside browsing.
After a while, she came and snuggled up next to me, and I wondered if it was worth the risk of becoming a dog “snatcher” in my old age.
On the way home, we stopped at the Devil's Nest, Pont de Diable, because the children wanted to swim. In addition to swimming, they also got to enjoy a fish spa.
Legend:
"While the monks from Gellone and Aniane are working hard to build the bridge over the Hérault at the ravine that opens onto the plain, every morning when they arrive at the site, they discover that the work done the day before has been systematically destroyed. The two monastic orders quickly realise that their project is being sabotaged at night and ask for protection from their patron saint Guilhem, who one evening decides to go alone to the site to confront the possible perpetrators. After waiting for a few hours, Guilhem sees the devil, disguised as a black goat, destroying the work on the bridge. Guilhem then rebukes him: ‘
- ’Satan, I have recognised you in your ridiculous disguise. Why are you destroying my brothers' work?‘
- ’I don't care about your dogs of servants on earth."
‘Satan, instead of confronting each other here, let's try to resolve our dispute in an intelligent way.’
"For once, I agree with you, Guilhem! Listen to me carefully. I suggest that we build the strongest bridge possible in three days. In exchange, you promise to hand over the soul of one of your servants to me. The first to cross the bridge will be mine, and I will take him with me to the depths of hell. ‘
Without responding to the devil's provocations and with the utmost calm, Guilhem replied:
- ’The soul of one of my servant dogs! You couldn't have said it better, Satan! See you here in three days and three nights when you have fulfilled your promise."
With these words, Guilhem returned to the village.
Three days and three nights passed, and it was time for Guilhem and his companions to return to the bridge to see that the work was completed.
When they arrived at the construction site, Satan welcomed them to the work he had just completed, happy to be able to take a human soul with him.
He then turned to Guilhem with the following words:
‘I have done as you asked me, the work is finished. I have fulfilled my part of the agreement. Now it is your turn to give me what you promised me.’
Guilhem then took a bone out of his jacket, threw it over the bridge, and the dog standing next to him ran across the bridge with great strides. While the devil did not understand the manoeuvre, Guilhem exclaimed:
‘Satan, you see that I keep my promises. Three days ago, you asked me for the soul of one of my service dogs. Here is the most faithful of them all.’
"ARRRRGH!! Guilhem!! You have tricked me. My revenge will be terrible!"
In his anger, the Devil tried to destroy the bridge, but since he had promised to make it as solid as possible, he did not succeed. When he finally realised that he could not take his revenge, he threw himself in despair into the waters of the Hérault and dug the black abyss in his fall.
Sometimes, when the river floods, the Devil's wrath seems to come to life and his screams can be heard from the bottom of the abyss.
For many years, pilgrims and travellers crossing the bridge collected stones to throw into the river in the hope of leaving the Devil at the bottom... SOURCE
Kommentarer
Skicka en kommentar