Prästinna: smakprov
Prästinna är första delen i Minerviatrilogin som utspelar sig under 1200-talet, efter att vår gamla värld slagits i spillror av krig och miljöförstöring. Ståndssamhället har återuppstått och överst i hierarkin härskar monarken tillsammans med ett prästerskap som dyrkar andeväsen. När vi får möta tjugofemåriga Cia Rhaoltzdotter som är född in i fiskareskråt är det en vecka kvar till Sommarsolståndet då skråprövningen äger rum vid Gammelhögarna. Där prövas unga i hennes ålder inför adeln och prästerskapet för att få sin slutgiltiga dom om var de hör hemma. Men Cia bär på flera hemligheter som skulle kunna kosta henne och sin familj livet om de kom ut. Utöver att kunna kommunicera med De Stora Djuren har hon lärt sig skriva och läsa, vilket har väckt en hunger hos henne efter kunskap som bara prästerna har rätt att äga. Tillsammans med vännen Vestarr, en skrålös ung man som säljer sin kropp för pengar, sugs de in i skråprövningens brutala verklighet som kommer att vända upp och ner på allt som de har trott på.
Förbeställa böcker till boksläpp
PROLOG
Gyrid Helgadotters krönika
Vad händer när minnen bleknar? Vad händer när det inte längre finns någon som kan resa sig upp och vittna om en sanning som bara kan fås genom de kroppsliga sinnena hos den som har varit på plats? Som har sett allt det fruktansvärda och har modet att berätta om det på nytt för andra. Som har hört de avgrundsdjupa vrålen av förtvivlan och som fortfarande hör dem i nattens ensliga mörker och vill förskona barnen från detta levande helvete.
Att berätta trots att orden som yttras river upp sår som blöder och smärtar, och faller som offergåvor vid den andras fötter. För att man vet att det endast är via berättelsen som hoppet finns, för att förhindra att det fruktansvärda händer på nytt. För att förhindra det som knappt kan nämnas och beröras med tanken. Det som fick världar att rämna och skrik av smärta att eka över allt det som var vackert men som under loppet av ett andetag förvandlades till aska och ruiner. Kondenserad till sköra minnen uppburna av några få. Uppburna av oss som fortfarande andas och som fått möjligheten att leva på nytt.
Vi bär detta ansvar så länge som det är vårt.
Det var många som sade att världen var säker. Vi trodde dem. Det var många som sade att människan kan uträtta stordåd och övervinna urkraften. Dårar. Vi var dårar som blundade för massakern av det som pulserade av liv, av de oskyldiga vars största synd var att födas in i en värld utan omtanke. Vi var tysta som graven. Men jorden hörde och svarade. Vi vände bort blicken men solen såg och i dess ögon lyste ilskan röd som blod.
Gyrid
 |
| Taget med mobil söndagen den 2/8 2026 över Gunsta, vid 20.30 tiden. |
Kapitel 1
Vinden kändes som en smekning på huden och Cia drog upp den bruna, tunga klänningsfållen så de bara benen fick möjlighet att andas. Hon avskydde det stickiga, grova ulltyget av hela sitt hjärta. Den som de alla var tvungna att bära i olika former och som inte var tillräckligt varm under vintern och fick henne att klia sig sönder och samman när solen tryckte sin varma famn om dem alla och fick svetten att rinna längs huden.
Som i ett försök att trösta lindade sig vinden om Cias varma vader där hon stod och hon suckade njutningsfullt medan hon blickade ut över sjön i en kupol av blå eftermiddagshimmel. De små fiskebåtarna låg utspridda i Gunsteveviken som löv i en vattenpöl om hösten, i en desperat konkurrens om den stora sjöns alltmer sinande fiskebestånd. Hon visste att allt fler hade börjat söka sig närmare havet, men det var ett riskfyllt projekt då de primitiva flottorna och de små båtarna i ekträ inte var rustade för havets vildsinta vågor. Vägen ut till vildare vatten var dessutom lång och förenad med en rad risker, då det innebar att gränsen till Kornfågelns Rike var tvungen att korsas och Socklas befolkning var nästintill mer desperata efter föda än de själva. Sól, vad hon var trött på detta, trött på desperata människor. Trött på att känna magen suga och bitas. Men det var en väg hon inte ville vandra just nu.
Hon rynkade pannan och förde håret som lekte vid hennes kind bakom örat.
Det räckte med att det skriande behovet av mat var ett stående samtalsämne vid köksbordet hemma. Just nu ville hon bara glädjas åt den sällsynta friheten som var hennes. Åtminstone ett litet tag. Tanken fick det att fladdra till i magen.
Cia hade slitit vid huset hela dagen tillsammans med sin farfar för att reparera det som stormen rivit. Stormen hade varit ovanligt vildsint denna gång och förstört många hus och ägodelar. Böndernas redskap hade fått skador, kvarnens ena vinge hade slitits av och fiskarnas hamn hade blivit illa drabbad. Hon visste att det betydde att hennes föräldrar behövde stanna kvar sena nätter för att reparera alla skador. Även deras lilla hus hade blivit drabbat men ändå mindre än många andras, tack gode Sól. Stora delar av halmtaket hade blåst bort och hönornas rangliga skjul hade kollapsat och fått dem som inte skadades att fly all världens väg. De hade hittat tre av dem darrande under några buskar, men fyra var spårlöst borta. Däribland Värpfröjd som brukade vara generös med bruna stora ägg om morgnarna. Troligen hade någon av de hungrande i byn lagt beslag på dem, och hon visste att hon inte heller skulle tveka om hon skulle snubbla över fina värphöns.
Men nu var hon ledig. Rättare sagt hade hennes älskade mormor Agni fått nog av hennes suckar och inlindade klagosång och kört i väg henne på en löprunda eftersom hon visste att det var det hon behövde för att få lugn i själen. Hennes rastlösa fötter hade sprungit hela vägen uppför stigen till kullen vid mörkskogen och det hade dröjt ett tag innan syret fått hennes hjärna att klarna. Hon flinade fåraktigt när hon såg att hallonbusken bakom den stora mossbelupna stenen ännu inte hade blivit länsad av giriga fingrar, men hon hann knappt ta ett steg framåt förrän något litet och hårt krockade med hennes panna och hon tittade hastigt upp, redo att försvara sig mot fara.
[...]
TACK
"I ett liv finns så otroligt mycket som drar och sliter i en. Men jag kommer alltid vara djupt tacksam för att min andra hälft återkommande påminner mig om att jag mår bra av att skriva romaner.
Efter min Almungetrilogi så var ambitionen att låta det skönlitterära skrivandet vila och fokusera mer på det vetenskapliga författandet, där flera bokprojekt är på gång. Men det dröjde inte lång tid förrän en ny historia började växa fram om vännerna Cia Rhaoltzdotter och Vestarr.
Fröet till berättelsen såddes under en resa till Riga. Det lilla fröet fick rötter och historien som dök upp ovanför markytan fortsatte sedan att växa. Världar vecklades ut med sådan detaljrikedom att jag såg barken på träden och husens form och färger. Samhällssystem skapades och suddiga ansikten fick form, personligheter och historia.
Alla ni som varit en del i denna process förtjänar ett genuint och innerligt tack. Till att börja med vill jag tacka bokförlaget The Vibery Group för att ni trodde på mitt manus och för all er hjälp med att få ihop historien från fladdrande manussidor till en fullfjädrad bok.
Tack Daniel Kim och Martin Svensson för ert proffsiga bemötande från första start - jag kände mig verkligen välkommen. Omslaget och den fina kartan har designats av Patrik Holm och Johan Lundgren har hållit i rodret. Även det samarbetet har fungerat fint. Tack Johan och Patrik för all er hjälp och lyhördhet.
Ett särskilt varmt tack till förlagets redaktör Filippa Gustafsson för hennes noggranna läsning av manus och minst sagt uppmuntrande återkoppling. Det betydde mycket för mig att du tyckte om boken. Du skrev en hel del som gjorde mig glad, men särskilt de här meningarna fastnade: “Jag har varit som uppslukad i din berättelse och längtat efter att återkomma till den... det här [känns] verkligen som början på något väldigt starkt. Det finns manus man läser och uppskattar, och så finns det manus som stannar kvar efteråt. Prästinna tillhör definitivt det senare.”
Jag vill även tacka min gode vän Zsuzsanna som har läst alla mina skönlitterära berättelser innan publicering och gett sitt omdöme, så även denna gång, trots att hon inte tycker om fantasyböcker generellt. Hennes omdöme var: ”Jag har läst den! Du måste ge ut den, de kommer att göra film av den. Bra story, spännande, dynamisk. ’Hunger Games’ möter ’The handmaid’s tale’ med vikingakänsla.” Tack! Sannolikheten att den blir film är liten, men det betyder mycket att du tyckte om den.
Ärligt talat är det lite otäckt att ge ut en bok när majoriteten av människorna i min närhet inte är förtjusta i genren. Lite som att kasta sig utför ett stup och hoppas på att det finns något mjukt som tar emot en. Just därför känns det extra roligt att även kunna skicka med ett stort tack till Marie Widell, en ’gammal’ teatervän som tog sig tid att läsa manus och ge mig lite tilltro till att den är värd att publiceras. Du skriver bland annat: "Jag gillar den verkligen! Berättelsen griper tag i en från första sidan och var svår att lägga ifrån sig. Ett litet intimt men trovärdigt världsbygge som man blir sugen på att veta mer om.” Tack även Marie för din skarpa blick vad gäller detaljer i innehållet och för att du så ärligt påpekade min bristfälliga kommatering, för att inte säga vilda och nyckfulla sätt att hantera namn på. Jag skyller den egenskapen på en viss familjemedlem, som hade en nästan magisk förmåga att kalla mina barndomsvänner för en mängd namn utom deras riktiga.
Karolina, Guadalupe, Mikael, Andrea, Ingela och Martin – ni förtjänar också ett stort tack för att jag har fått bolla omslag och/eller idéer med er under resans gång. Även om ni ännu inte läst den utan väntar på den tryckta versionen, så känns det värdefullt att ni har tillit till mitt skrivande och kommer med tjoande hejarop i bakgrunden!
Avslutningsvis, varmt tack älskade Fredrik för att du finns, för att vi under våra snart tjugonio år skrattat galet mycket tillsammans och för att du alltid har trott på mig oavsett vad för tokigt jag har velat göra. Du var den som läste mitt manus först av alla och som har blandat uppmuntran med konstruktiv återkoppling under hela vägen, trots att fantasy ’inte är din grej’.
Medan Fredrik har varit vinden under mina vingar, så har min lillasyster Monikas vilda entusiasm över berättelsen varit orsaken till att jag, till slut, vågade skicka in den till ett bokförlag. Hon förklarade, bland annat, mycket allvarsamt för mig att: ’…ärligt talat Silvia, jag kunde inte lägga ifrån mig manuset, och om jag inte kan det, trots två små barn, så tror jag inte andra kan det heller. Jag tror verkligen på den här historien.’ Den karamellen smaskade jag på under hela dagen. Monika, ’världen bästa syster’, T-shirten är på väg. Jag är verkligen glad för att du finns, för att du lyssnat på alla mina mer eller mindre dryga sagor när vi var små (det återkommer nog i alla mina tack) och för all din stöttning och uppmuntran med mitt skrivande.
Sist, men inte minst, vill jag tacka alla er som läser mina romaner och som uttryckt att ni tycker om dem. Det är den största gåvan en författare kan få!"
Till min författarsida:
Kommentarer
Skicka en kommentar