Ravin des Arcs och en stukad handled...

I närheten av Grand Pic Saint-Loup som syns i bakgrunden så fastnade vi för en medelsvår väg ner till 'Valvbågsravinen'.

'Ravin des Arcs' ligger cirka tjugo kilometer norr om Montpellier, i kommunerna Notre-Dame-de-Londres och Saint-Martin-de-Londres.

Turen är inte helt lätt att gå eftersom stigen kantas av knöliga stenar och på vissa platser är stenarna ruskigt hala på grund av fukt som sipprar ner från berget. Men själva ravinen är verkligen magisk. 

Floden Lamalou som rinner där har format delar av berget som en båge och år 2017 så beslutade  vattenmyndigheten Rhône Méditerranée Corse att leda vattnret på ett sätt så inte formationen förstörs.

Vi åt lunch längst ner i ravinen, inte långt bort från ett gäng bullriga familjer med hundar. Aussin Alba var sjövild och sprang efter allt och alla. 

Det ilskna ljudet "Alba, no!" ekade återkommande mellan klipporna och kändes ungefär lika effektivt som att skrika nej till ett litet barn som utforskar världen. 

Men ravinen är väl värd besöket samtidigt som jag inte riktigt kan placera atmosfären som platsen väckte hos mig. Det var inget snällt ställe och min fantasi satte ivrigt igång med att väva en historia om vad som kan ha hänt här. 

Klippan som sträckte sig upp mot den klarblå himlen var full av hål där fåglar verkade ha sina bon. Fågelspillningen skapade fläckar på bergsväggen. 

Det gröna vattnet har i sin tur färgat av sig på stenarna och skapat en smaragdgrön hinna som fick dem att se lite lätt sjukliga ut. 

När vattnet forsar så är det omöjligt att gå hela turen...men nu när floden på sina ställen var torrlagd så gick det fint att ta sig fram till fots.   

Bilden är tagen precis innan jag halkade på de hala stenarna med en duns och stukade handleden. Ett tips inför framtiden är att ta med sig vandringsstavar.  

Med kletiga byxor kravlade vi upp ca 1 km för en mycket brant sluttning och passade på att fika vid en klippavsats medan solen klappade om oss. 

Det-var-helt-otroligt-energigivande!

Trots de 4,3 km som vi gick så kändes turen mycket längre på grund av höjdskillnaderna, de hala stenarna och ojämna marken. 

Vi får se om vi tar oss upp ur sängen i morgon.

Trädet som ser ut som en fjäderpenna stod vajande på sin vanliga plats strax innan Marseillans kyrka dök upp vid horisonten. 

https://silviaedling.com/

Hemsida:

Near Grand Pic Saint-Loup... 

...which can be seen in the background, we opted for a moderately difficult route down to the “Valvbågsravinen”.

“Ravin des Arcs” is located about twenty kilometres north of Montpellier, in the municipalities of Notre-Dame-de-Londres and Saint-Martin-de-Londres.

The walk isn’t exactly easy, as the path is lined with uneven rocks and in some places the stones are terribly slippery due to moisture seeping down from the mountain. But the gorge itself is truly magical.

The Lamalou River, which flows through it, has carved parts of the mountain into an arch, and in 2017 the Rhône Méditerranée Corse water authority decided to divert the water in such a way as to prevent the formation from being destroyed.

We had lunch at the bottom of the ravine, not far from a group of noisy families with dogs. Our dog Alba was wild as a fox and chased after everything and everyone.

The angry cry of “Alba, no!” echoed repeatedly between the cliffs and felt about as effective as shouting ‘no’ at a small child exploring the world.

But the ravine is well worth a visit, even though I can’t quite put my finger on the atmosphere the place evoked in me. It wasn’t a friendly place, and my imagination eagerly set to work weaving a story about what might have happened here.

The cliff stretching up towards the clear blue sky was full of holes where birds seemed to have their nests. Bird droppings created patches on the rock face.

The green water, in turn, had stained the rocks, creating an emerald-green film that made them look slightly sickly.

When the water is rushing, it’s impossible to walk the whole route... but now that the river had dried up in places, it was fine to make my way on foot.

The photo was taken just before I slipped on the slippery rocks with a thud and sprained my wrist. A tip for the future is to bring walking poles.

With muddy trousers, we scrambled up about 1 km up a very steep slope and took the opportunity to have a snack on a rocky ledge whilst the sun warmed us.

It was absolutely incredibly energising!

Despite the 4.3 km we walked, the hike felt much longer due to the elevation changes, the slippery rocks and the uneven ground.

We’ll see if we can get out of bed tomorrow.

The tree that looks like a quill pen stood swaying in its usual spot just before the church of Marseillan came into view on the horizon. 

https://silviaedling.com/