Så skönt att äntligen få landa på Vallmo, Marseillan
Det finns inget annat än en skönlitterär bok som kan föra mig till andra världar och tidsepoker med den här skärpan och detaljrikedomen.
Som långsamt låter mig uppleva världen på mina egna villkor genom andra människors ögon.
Filmer kommer inte ens i närheten av det här långsamma utforskandet
Efter alla dessa år finner jag den här förmågan hos bra bröcker fortfarande trollbindande.
När jag läser på så visar det sig att boken bygger på en verklig person, läkaren Tan Yunxian (Lady Tan), som levde under Mingdynastin på 1400-talet.
Yunxian var en av mycket få kvinnliga läkare vars arbete finns bevarat via boken som hon författade: Miscellaneous Records of a Female Doctor (Nüyi Zayan), där hon beskriver verkliga patientfall och behandlingar.
Första och sista avsnittet i boken är författad av manliga släktingar, som ger några få glimtar av Tan Yunxians liv.
See gjorde ordentliga efterforskning om Mingdynastin, bland annat om kvinnors instängda liv, underordning, fotbindning, traditionell kinesisk medicin, äktenskap, familjestrukturer och sociala mönster...dessa har hon lyckats fånga fint i romanen.
Fotbindningens syfte och plågor gnager fortfarande i mig. Det är inte unikt att tortera sig själv för skönhetsideal men fotbindningens procedurer och konsekvenser är smärtsamma att läsa om (på nytt).
Fotbindning innebar att flickors fötter bands hårt för att hindra dem från att växa normalt och för att forma dem till så kallade lotusfötter. Traditionen uppstod troligen bland hovets kvinnor omkring 900- eller 1000-talet och spreds senare till andra samhällsgrupper. Under Mingdynastin, då Tan Yunxian levde, var den väl etablerad bland framför allt hankinesiska familjer.
Bindningen började vanligen när flickan var mellan fem och åtta år gammal. Fötterna mjukades först upp i varmt vatten. Därefter böjdes de fyra mindre tårna in under fotsulan och hölls på plats med långa tygbindor. Samtidigt pressades fotvalvet samman så att hälen och framfoten drogs närmare varandra.
Bah, bara tanken får mina tår att krulla sig.
Bindorna togs av regelbundet för rengöring och sattes sedan på igen, ofta allt hårdare. Processen fortsatte under flera år.
Det eftersträvade idealet var en fot som bara var omkring sju till tio centimeter lång. De allra minsta kallades gyllene lotusfötter. Kvinnorna bar små, ofta rikt broderade lotusskor vilket även lyfts fram i boken.
Små fötter betraktades som ett ideal för kvinnlig skönhet och elegans, ett tecken på disciplin och respektabilitet, en symbol för hög samhällsställning och en förutsättning för ett gott äktenskap.
En kvinna som hade svårt att gå ansågs visa att familjen var tillräckligt välbärgad för att hon inte behövde utföra tungt kroppsarbete.
Fotbindning förekom dock även i fattigare familjer, där den kunde ses som ett sätt att förbättra en dotters möjligheter att gifta sig.
Fotbindningen orsakade ofta svår smärta, infektioner, felställda eller brutna ben samt livslånga problem med balansen. Kvinnorna kunde vanligen gå, men med mycket korta steg och begränsad rörlighet. Förändringarna blev permanenta.
Vi stapplade ut på våra stora och breda fötter i ett hett och fuktigt Barcelona runt ett på eftermiddagen.
Tyvärr hamnade vi i en lång bilkö men lyckades få en fin distanserad sightseeing av Barcelonas kända kyrkogård...
Som vanligt googlar jag runt och noterade att kyrkogården invigdes 1883 när Barcelona växte snabbt och behövde en större begravningsplats.
De tusentals små facken vi såg visade sig vara gravnischer (kolumbarier). Eftersom marken är begränsad bygger man på höjden i stället för att anlägga enskilda gravar på marken...intressant.
Här finns även stora familjegravar och imponerande mausoleer från Kataloniens förmögna industrifamiljer från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.
De höga cypresserna symboliserar evighet.
Emma ropade från baksätet att Miró är begravd här, vilket stämmer, men även flera kända kvinnor vilar här.
Bland andra ligger Victoria de los Ángeles (1923–2005) begraven här. Hon var en av 1900-talets främsta sopraner, internationellt berömd för sina tolkningar av Mozart, Verdi och Puccini. Ana María Matute (1925–2014) var en av Spaniens mest uppskattade romanförfattare och mottagare av Cervantespriset. Francesca Bonnemaison (1872–1949) grundade Europas första bibliotek särskilt för kvinnor och var en pionjär inom kvinnors utbildning i Katalonien.
Utöver dessa kvinnor vilar konstnären och arkitekten Josep Puig i Cadafalch, konstnären Joan Miró (familjegrav) och politikern Lluís Companys här.
Kyrkogården är också känd för sin vackra utsikt över Barcelonas hamn och Medelhavet. Många besökare kommer inte bara för att hedra anhöriga utan också för att uppleva den speciella arkitekturen och de många skulpturerna. Det anordnas även guidade turer med fokus på konst, historia och de personer som är begravda här.
Trevlig bilresan till semester
SvaraRadera