Machu Picchu: körsbäret på tårtan
Dag 15, tisdagen den 30 juni
Vårt hotellrum i Aguas Calientes var varmt!
Jag trodde inte denna enkla fakta skulle kunna bringa mig sådan glädje!
Peru är underbart på många sätt, men jag kommer inte sakna kylan som går in genom märg och ben när solen försvinner.
Efter en god frukost studsade vi ner för backen till bussen som skulle ta oss till Machu Picchu.
Det skulle bli roligt att återse Zsuzsanna och höra om hennes äventyr.
Klockan var 7.00 på morgonen när vi ställde oss i den långa kön och kände sympati med hunden som kurade vid papperskorgen.
Det var kallt i luften.
Bussen slingrade sig upp för en smal bergsvägg och tvärnitade några gånger i kurvor när mötande bussar rullade ner.
Cirka 6000 turister besöker Machu Picchu per dag...det måste vara ett maskineri att hantera detta.
Zsuzsannas grupp skulle komma mellan 8-8.30 så vi satte oss på caféet med fin översikt över ingången.
Det är så roligt att betrakta människor och det finns så många av oss.
Det är imponerande att göra denna tur och det behöver firas!!
Hurra hurra.
Vandringen hade varit bra men krävt mer energi än många av deltagarna hade räknat med.
En av dem utbrast något i stil med: 'jag har gjort det - men gör inte om det!'
Jag har nog aldrig sett Zsuzsanna så här utmattad...men så skönt att allt gick bra!
Det har varit nervöst att vara ovetande om läget.
Mer information kommer i en gästblogg
Vissa hjältar får en lama som pris.
Soltemplet i Machu Picchu (rundat torn till vänster) byggdes med en halvcirkelformad vägg av perfekt huggna granitblock.
Väggarna på husen var täckta av guld. De hade mycket av den varan och dess värde handlade om religion och estetik snarare än pengar.
Vi fick se skillnaden mellan adelns och böndernas stenväggar. Medan de rikas byggnader var perfekta så var böndernas byggnader mycket mer slarvigt sammansatta.
Denna eviga hierarki.
Carlos, vår guide berättade lite om hur Machu Picchu upptäcktes.
Vi satt som svalor på en av terrasserna och stektes av en allt hetare sol. Hett och kallt, sällan något mittemellan.
I ärlighetens namn var Machu Picchu aldrig helt bortglömt av lokalbefolkningen.
Bönder och familjer som bodde i området kände till ruinerna och odlade på terrasserna. Däremot var platsen okänd för omvärlden och hade aldrig upptäckts av spanjorerna.
Den 24 juli 1911 kom den amerikanske historikern Hiram Bingham III till området (se bild) i jakt på den sista inkahuvudstaden, Vilcabamba.
En lokal bonde, Melchor Arteaga, berättade om ruiner högt uppe på berget. Dagen därpå visade en ung pojke Bingham vägen upp genom den täta vegetationen.
När Bingham nådde toppen möttes han av storslagna stenbyggnader, tempel och terrasser, till stor del dolda av djungeln.
Hela området var igenvuxet och fyllt av giftiga ormar...så han brände helt sonika ner vegetationen.
Men Bingham insåg att platsen var något alldeles extraordinärt.
Han publicerade sina fynd i tidskriften National Geographic, vilket gjorde Machu Picchu världsberömt.
Under de följande åren röjdes stora delar av vegetationen bort och ruinerna dokumenterades noggrant.
Carlos lyfte fram att Bingham först trodde att han hade hittat den sista inkastaden, men senare forskning visade att det i stället var ett kungligt residens, troligen byggt för Pachacútec på 1400-talet.
Eftersom spanjorerna sannolikt aldrig fann Machu Picchu undgick staden den omfattande plundring som drabbade många andra inkaplatser.
Men under Binghams expeditioner fördes tusentals föremål till Yale University för forskning.
Efter många års förhandlingar återlämnades huvuddelen av samlingarna till Peru under 2011–2012.
Guiden återkom till att Machu Picchu var ett viktigt kunskapsnav och att universitet var lokaliserad till templet, höger på bilden - uppe på kullen.
Enligt vad jag kan se när jag läser på var Machu Picchu sannolikt ett viktigt centrum för utbildning, forskning och kunskapsförmedling inom inkariket.
Jag är inte helt säker på att det kan kallas universitet i ordets betydelse.
Men vad som är värt att betona är att Inka värdesatte systematisk kunskap liksom nedärvd kunskap och det gjorde dem starkare än andra riken.
Präster och lärda studerade solen, månen och stjärnorna.
Inget lagrades skriftligt vilket gjorde kunskapen skör.
Historia, religion, lagar och praktiska kunskaper fördes istället vidare muntligt av lärare och specialister.
Viktig information registrerades också med hjälp av Quipu – knutna snören som användes för bokföring och sannolikt även annan administration.
Vi såg dessa snören på museum i Lima.
Det var framför allt adeln och prästerskapet som fick den högsta utbildningen...då kunskap är makt.
Detta förekommer på flera platser på vårt klot och något jag använde som inspiration till min fjärde roman, Prästinna.
Machu Picchu kan beskrivas som ett kungligt kunskapscentrum där präster, astronomer, ingenjörer och jordbruksexperter arbetade tillsammans.
Terrasserna i Machu Picchu är ett av inkafolkets största ingenjörsmässiga mästerverk.
De byggdes inte bara för odling – de var också avgörande för att hela staden skulle kunna stå kvar på den branta bergsryggen.
Terrasserna fungerade som enorma stödmurar som hindrade jord och sten från att rasa nedför sluttningarna.
De ledde även bort regnvatten vilket behövs då Machu Picchu får omkring 2 000 mm regn per år.
Under varje terrass fanns flera lager, dvs stora stenar längst ned, därefter grus, sand och överst bördig jord. Denna konstruktion gjorde att vattnet kunde rinna igenom utan att marken blev vattensjuk.
På terrasserna odlades bland annat majs, potatis och andra andinska grödor. Många ton bördig jord transporterades upp från dalarna för att skapa odlingsbar mark.
Eftersom terrasserna låg på olika höjd och hade olika exponering mot solen kunde inkaodlarna prova vilka grödor som trivdes bäst på olika platser.
Vi fick veta att uppskattningsvis över 60 procent av Machu Picchus konstruktion ligger under markytan.
Den dolda delen består främst av dräneringslager och grundkonstruktioner som håller terrasserna stabila än i dag – över 500 år senare.
Jag blev berörd av platsen - mer än jag trodde.
Staden, som är formad som en kondor, vilar tyst längs sluttande kullar omgivna av majestätiska berg som alla tycks vaka över platsen.
Det finns en så stark symbios mellan stad och natur och de tycks fortfarande kommunicera med varandra efter alla dessa år.
Det är helheten och känslan platsen väckte som lämnar avtryck.
Vet inte hur många foton vi tog framför detta berg...i alla dess vinklar.
Det stora spetsiga berget som reser sig bakom Machu Picchu heter Huayna Picchu.
Namnet betyder Det unga berget på quechua.
Själva Machu Picchu betyder Det gamla berget, så de två bergen bildar ett naturligt par.
Huayna Picchu är omkring 2 693 meter över havet, vilket är ungefär 260 meter högre än själva ruinstaden.
För inka var berget mer än ett landmärke – det betraktades som en apu, ett heligt berg som ansågs besjälat och skyddade området.
Enligt Carlos har berget varit förbjuden att klättra i på ett tag då det renoverats, men tydligen är det fritt fram igen idag (1 juli).
Inka byggde en brant stig (dödens trappor) upp till toppen, där det finns små terrasser, tempel och utsiktsplatser. Allt byggdes utan moderna verktyg.
Trapporna är mycket branta och uthuggna direkt i klippan, men de är inte ovanligt farliga om man går försiktigt och följer anvisningarna.
Från toppen torde man få man en fantastisk utsikt över hela Machu Picchu och den slingrande Urubambafloden.
Många forskare tror att Huayna Picchu också hade en ceremoniell funktion.
Kombinationen av höjden, de heliga byggnaderna och den spektakulära utsikten gjorde berget till en plats där människor kunde komma närmare gudarna och himlen enligt inkarnas världsbild.
Den rundade byggnaden är soltemplet.
Carlos visade med en bild från bok hur två av fönstren i soltemplet är så exakt placerade att de möter solens strålar under vinter- och sommarsolståndet på ett sätt som får den ceremoniella stenen i templet att glöda.
På så sätt kunde prästerna följa årets gång och avgöra när viktiga religiösa ceremonier och jordbruksaktiviteter skulle äga rum
Soltemplet är ett av mycket få runda byggnadsverk som inka uppförde, vilket visar hur viktig platsen var.
Under soltemplet finns en naturlig grotta som byggdes om av inka.
Den kallas ofta Det kungliga mausoleet, även om arkeologerna inte är helt säkra på att den verkligen användes som grav. Troligen hade den en viktig ceremoniell funktion och knöt samman de levandes värld med förfädernas och jordens värld.
Inka såg inte naturen som något som skulle tämjas, utan som något heligt att integrera i sina byggnader.
Därför smälter templet samman med berget i stället för att ersätta det.
Soltemplet var sannolikt reserverat för präster och den kungliga familjen och var inte en plats dit vanliga invånare hade tillträde.
Nedanför soltemplet syns resterna av ett tvåvåningshus.
Den översta våningen användes som lagerlokaler.
Vi gick förbi denna grotta.
Den mörka öppningen under klippan leder in till det som ofta kallas Det kungliga mausoleet.
Namnet kommer från tidiga arkeologer, men det finns inga säkra bevis för att någon kung faktiskt begravdes där.
I dag tror många forskare att platsen snarare användes för religiösa ceremonier kopplade till förfäderna och till Pachamama.
Pachamama betyder ungefär "Moder Jord" på quechua. För inka var hon inte bara jorden, utan den levande kraft som gav näring, vatten, skördar och liv.
Människan hade ett ansvar att leva i balans med henne och visa tacksamhet genom ceremonier och offer såsom kokablad, majs, blommor, eller hälla ut några droppar chicha (jäst majsdryck) som ett tack eller en bön om god skörd, hälsa eller en säker resa.
Denna tradition lever fortfarande kvar i Anderna och många quechuatalande familjer utför fortfarande ceremonier till Pachamama, särskilt i augusti.
Bilden nedan är en del av palatset och fungerade som matsal.
Rummet mittemot var sovrum med egen toalett. De mer välbärgade sov på flera lager med lamaskinn/päls.
Det var intressant att se att de la värde vid estetik.
De uthuggna gluggarna är dekorationer för att kunna lägga föremål på och de hade plats för facklor på väggarna.
Det trekantiga templet i mitten är en del av det område som brukar kallas Huvudtemplet och fungerade som universit enligt guiden.
Den höga, spetsiga gaveln är typisk för inkarnas finaste stenarkitektur. Här tros de viktigaste religiösa ceremonierna ha hållits.
Den breda stentrappan leder upp till den heliga sektorn. Trapporna är uthuggna direkt i berget, vilket visar hur inka anpassade sina byggnader efter naturens former i stället för att förändra landskapet.
Byggnaden ligger vid det Heliga torget och bildade tillsammans med Huvudtemplet och Intihuatana stadens religiösa torget.
De tre fönstren symboliserar de tre världarna i inkarnas kosmologi.
Hanan Pacha som är den övre världen, där solen, stjärnorna och gudarna fanns.
Kay Pacha är människornas värld.
Ukhu Pacha är namnet på den undre världen, förknippad med jorden, förfäderna och det som växer.
Det är också intressant att templet är orienterat mot det Heliga torget.
Vid viktiga ceremonier kunde präster och härskare samlas framför byggnaden medan solljuset föll in genom fönstren och förstärkte den religiösa symboliken.
Det här är det Heliga torget i Machu Picchu, sett från den religiösa delen av staden.
Carlos berättade att den stora öppna gräsytan i förgrunden fungerade som ett ceremoniellt torg där människor samlades vid religiösa högtider och offentliga ceremonier.
Alpackor och lamor offrades här...barn offrades i bergen.
Enligt honom blev tempelbyggnaden, som liknar en pyramid, aldrig färdigbyggd.
Det mörka rektangulära föremålet mitt på gräsytan är inte en inkakonstruktion.
Det är en modern skyddsplattform eller teknisk installation som används av parkförvaltningen för att skydda eller ge åtkomst till arkeologiska lämningar under marken.
Torget var stadens mötesplats mellan två världar: den ceremoniella delen, där präster och härskare utförde ritualer, och den vardagliga delen, där människor bodde och arbetade.
Under stora högtider, som firanden till solguden Inti, tros torget ha fyllts av människor, musik och offerceremonier.
Fantasin får plats att leka.
Denna klippa tros ha använts som rutschikana av inkabarnen...
Det här är Kondortemplet.
Inka använde naturliga klippblock och kompletterade dem med stenhuggning för att skapa en jättelik kondor.
De två stora klipporna på vardera sidan föreställer kondorens utbredda vingar. Den uthuggna stenen mellan vingarna formar huvudet och näbben.
När jag stod på en viss plats syntes fågeln mycket tydligt.
Kondoren var ett av inkarnas heligaste djur.
Den symboliserade Hanan Pacha – den övre världen, himlen och gudarnas rike. Man trodde att kondoren kunde bära människors böner till gudarna.
Under klippformationen finns en liten grottliknande kammare.
Arkeologer tror att den kan ha använts för religiösa ceremonier, och vissa menar att den även kan ha haft anknytning till begravningsriter.
Det finns dock inga säkra bevis för exakt hur den användes.
Japp ytterligare en bild framför 'the mountain'.
Detta var en lagerlokal, troligtvis för spannmål.
Vi åt lunch på en mycket trång restaurang i Aguas Calientes.
Eftersom bara en kypare tycktes arbeta så dröjde det länge innan maten serverades. Men det var trevligt att prata med de som deltagit på turen.
Vi satt framför tre sydafrikanska kvinnor som tidigare bestigit Kilimanjaro i Kenya.
Det hade varit tufft att ta sig upp på 6000 m, men de hade haft en läkare med sig som övervakade dem.
Under denna tur hade de lärt sig att lyssna på kroppen och vara närvarande i nuet.
En man från Kanada berättade att han disputerat i pedgogik, men inte forskade mycket längre.
Det kändes lite bisarrt att börja diskutera forskningsresultat och teorier efter att ha stängt av arbetet de senaste veckorna.
Efter lunchen satte vi oss på kafféet närmast stationen och tog en kaffe tillsammans med en mör äppelpaj.
Tågresan till Aguas Caliente hade varit som balsam för själen.
Men trots att vi nu fick åka A klass tillbaka via Inkatrailorganisationen så var denna resa mer plågam en rofylld.
Ljudnivån var öronbedövande trots mina öronploppar kombinerat med hörlurar.
Högtalaren lät oavbrutet och helt plötsligt kom en dansande djävul följt av en modeuppvisning...
Klockan sju rullade vi in i Cusco, trötta och hungriga men belönades med supergod mat på restaurang Mare.
Skål på oss och allt vi gjort, det har varit ett fantastiskt äventyr i trevligt sällskap!!
Tillbaka till hemsida:
Tackar, vilken spännande läsning. Karla
SvaraRaderaVad roligt att du läste 🥰
Radera