Med blicken riktad mot öknen
Dag fyra, onsdagen den 17 juni:
Den här dagen i Peru startade klockan 4.00 på morgonen och Zsuzsanna hade närvaro nog att ordna kaffe till oss på morgonen.
Inget går upp mot lite starkt koffein för att få systemet att sparka igång.
Vi lämnade skelögt en disig Lima och satte oss på en iskall buss med en sorglig liten frukostpåse i ett fast grepp i handen.
Resan till Paracas är lite suddig i kanten eftersom tanke och kropp inte riktigt var i fas.
Plötsligt fann vi oss stå övergivna på gatan i Paracas, med resväskor och ryggsäckar i väntan på guide.
I den stunden så kände jag en stark sympati med de många kringströvande gatuhundarna som sniffade runt våra fötter.
Vi är gäster, vi besöker landet och iakttar allt från distans.
Men det går inte att ignorera fattigdomen som är en del av livet här och den är långt ifrån något distanserat för många människor.
Den är så konkret att man slår sig på den.
Vi åker hela tiden förbi kåkstäder som knappt har fönster, är byggda i plåt eller står halvfärdiga.
Peru har haft otur med sina politiker. De tre presidenter som de haft i år (!) sitter i fängelse för korruption. Peru har haft nio presidenter sedan 2016 vilket skapar instabilitet!
Det är smärtamt att se hur illa landets rikedomar, historia och olika folkgrupper hanteras - inte minst urinvånarna.
En fjärdedel av befolkningen i Peru lever i fattigdom och skillnaden mellan stad och landsbygd är stor.
Ursprungsbefolkningen på landsbygden är extra utsatta...
Av de 10-11 miljoner människor i Lima lever ungefär 350 000–380 000 personer i extrem fattigdom (svårt att bli mätt). Vanlig fattigdom är dock mer utbrett och inkluderar 3 miljoner människor eller 1/4 av Lima.
Men det är inte bara människor som kämpar för överlevnad i det här ökenlandskapet.
Allt som växer kämpar...
...att det finns liv här säger något om människors och växters uppfinningsrikedom och livslust.
Om starten på dagen var lite seg så var besöket på Península de Paracas och nationalreservatet Paracas något som kommer att finnas kvar för alltid.
Paracas (sandregn) reservat är ett 335 000 hektar stort område där Stilla havet möter ökenlandskap. Reservatet skapades 1975 för att skydda platsens unika fauna och marina liv.
Här finns sjölejon, delfiner, delfiner, humboldtpingviner och hundratals fågelarter såsom flamingor, pelikaner och den spektakulära inkatärnan med sin vita mustaschliknande fjäderdräkt.
Det finns även en känd röd strand som vi fick se som kallas för Playa Roja. Färgen skapas av röda vulkaniska bergarter som eroderats och blandats.
Mitt ute i ödemarken stod denna lilla bås skapad enkom för oss turister...
Den röda stranden syns i bakgrunden.
Det är upp till klippan i bakgrunden som vi körde sen.
En kuriosa är att de avlånga skallarna i Peru hittades på Paracashalvön. De upptäcktes 1928 av den peruanske arkeologen Julio Tello när han undersökte stora gravfält som tillhörde Paracaskulturen, en kultur som levde ungefär 800–100 f.Kr. Tello fann hundratals mumier och över 300 avlånga skallar i gravkamrar på halvön.
Trots många teorier på internet visar modern forskning att de tillhör vanliga människor. DNA-analyser och andra undersökningar har inte funnit några bevis för att de skulle komma från en annan människotyp eller något...
Vår guide berättade att den avlånga formen uppstod genom att spädbarns huvuden bands eller pressades med tyg och träplattor medan skallbenen fortfarande var mjuka. Detta kallas artificiell kraniell deformation.
I Paracaskulturen verkar huvudformen ha varit kopplad till gruppidentitet, kön eller social tillhörighet. Vissa forskare tror att de avlånga skallarna markerade adel eller särskilda samhällsgrupper.
Vår buss syns i bakgrunden...
Det var intressant att se vår guides engagemang för Perus historia och han presenterade det väldigt pedagogiskt med bilder i sanden. Han återkom ofta till hur ledsen han är över att Perus historia och skatter säljs utomlands eller täcks med skräp.
G: If you guys wouldn't fly all the way to Peru to explore our rich culture, we wouldn't have this either.
Detta var en intressant skylt särskilt med tanke på att jag var tvungen att vänta en stund för att undvika fota människor i bakgrunden.
På en sluttning vid kusten finns den 180 meter långa geoglyfen Paracas Candelabra. Ingen vet säkert varför den skapades, men den är äldre än Nascalinjerna och syns tydligt från havet.
Jag såg den dock inte från där vi var.
Längs med bussvägen och uppe på klippan stod små stenstoder...Turister har varit mycket aktiva i trakten och guiden uppmanade oss att göra några för att visa att det finns mänskligt liv i trakten.
Vi såg flera svarta fåglar som.är kalkongamar. De har ett mycket välutvecklat luktsinne, vilket är ovanligt bland fåglar. Den kan känna lukten av döda djur på flera kilometers håll.
Trots sitt lite skrämmande utseende är den en viktig "renhållare" i naturen eftersom den äter kadaver och därmed hjälper till att minska spridningen av sjukdomar.
Efter det här magiska landskapet som både är kargt och fullt av färger, skiftningar och liv så åkte vi in till storstsden Ica och stannade vid en vacker liten oas bland slitna hus, skräp i diken och öken.
På bussen hade vi förbeställt mat som stod och väntade på oss när vi kom.
Vi passade på att prata med några tyskar och engelsmän som satt vid vårt bord. Ett utdrag...
Ung man från Frankfurt: Det ska bli häftigt att besöka anderna. Vi har bestämt oss för att knapra kokablad för att överleva (brett grin).
S: Sa du kokablad? Vi ser också fram emot att knapra dessa. Ska vara bra mot höjdsjuka sägs det (brett grin).
Om det är sant är denna plats (se bild nedan) stället där Perus vinhistoria startade.
Spanjorerna tog med sig vinrankor till Peru redan på 1500-talet. De första vingårdarna anlades kring staden Ica, vilket gör Peru till ett av de allra första vinproducerande länderna i Sydamerika.
Guiden berättade att vinproduktionen på 1500- och 1600-t blev så framgångsrik att spanska vinproducenter började klaga på konkurrensen.
Den spanska kronan införde därför restriktioner för att skydda vinodlarna i Spanien.
När vinexporten begränsades började många producenter destillera druvorna till sprit. Resultatet blev den berömda drycken Pisco, som fått sitt namn från hamnstaden Pisco.
Turisterna fick tömma dessa flaskor.
Flera var goda men efter det 40 % vinet som vi fick stod mina ögon i kors.
Efter Paracas, lunch och vinprovning susade vi vidare till Huacachina och nya äventyr som förtjänar sitt eget uttrymme.
Kommentarer
Skicka en kommentar