Glad midsommar från Puno
Dag 6, 19 juni, Midsommarafton.
Stackars Aslan och stackars Eleonora.
Istället för att festa med vänner idag så firade Eleo midsommar med våra två sjuka missar. Adrian gjorde henne sällskap så hon slapp vara ensam - men de verkar ha haft det bra trots allt.
Aslans öga har fortfarande inte läkt helt så antibiotika kuren fortsätter...dag sju + kuren innan...det blir återbesök i juli.
Vi rullade vidare på en av de jobbigaste bussresor jag varit med om.
Bussen zick-zackade på bergsvägar så intensivt att vi gled fram och tillbaka i sätet. Det gjorde det svårt att sova.
Det tycks inte finnas några trafikregler över huvudtaget konstaterade vi efter flera dagars observation av förarstilar.
Det blev inte bättre av att jag hittade följande efter lite googlande:
Peru- Hopp-personalen är vänliga och engerade i vårt välbefinnande och vår säkerhet. Jag rekommenderar dem varmt till alla som vill göra en liknande resa.
De kan inte alltid ro för strul med teknikaliteter. Under natten hade vi otur med att busstoaletten började läcka längst bak och det stank något fruktansvärt.
Det gick inte, för allt i världen, att hitta ett bra sovläge.
Någon gång efter tre måste jag ha somnat för jag vaknade 5.30 när vi stannade i Arequipa, den vita staden, för att släppa av folk.
Stadskärnan är ett världsarv och finns på UNESCOs lista sedan år 2000. De flesta historiska byggnader är byggda av den vita vulkaniska stenen sillar.
Staden domineras nämligen av den perfekta konformade vulkanen El Misti som reser sig till cirka 5 822 meter över havet. Vulkanen är fortfarande aktiv och betraktas som en av Perus mest riskfyllda vulkaner eftersom den ligger så nära staden.
Enligt lite efterforskningar såg jag att man hittat lämningar av forntida barn som offrades till vulkanen av inkamänniskorna. Människooffren tycks ha haft religiösa syften.
Det är kallare än vanligt här...vulkanen brukar inte ha snö enligt guiden (foto tagen från bussen).
Arequipa ligger på ungefär 2 335 meters höjd, vilket är betydligt lägre än Puno. Många resenärer använder därför staden för att vänja sig vid höjden innan de fortsätter till Titicaca.
Staden anses av många vara Perus gastronomiska huvudstad. Det finns över 500 dokumenterade traditionella rätter. Några lokala specialiteter är rocoto relleno, adobo arequipeño och queso helado (som trots namnet inte innehåller ost).
Det finns även ett kloster som jag har hört talas om, Catalina Monastery.
Klostret grundades på 1500-talet och består av färgstarka gator, torg och innergårdar bakom höga murar. Den hade jag gärna velat se.
Om vi hade stannat hade vi även kunnat besöka Colca canion, en av världens djupaste raviner där den andiska kondoren ses sväva.
Bussresan på 23 h var lång på längden och kvadraten! Men utsikten var hisnande. Landskapet skiftar konstant.
Vi satt bredvid pratglada amerikaner från USA/Texas som berättade om sitt besök till Skandinavien och antog att vi tänkt bada i Titikaka under vår semester eftersom vi är svenskar.
The man: Thats what swedish people do, right?!
S:Öh, no...not everyone.
Mannen hade pensionerat sig vid 59 år eftersom han haft ett bra jobb och tjänat ihop en saftig pension. Hans fru funderde på att göra detsamma...
Vi fick även tips på unika frukter från Peru av vår toppen guide Monika. Frukterna kan vara bra att känna till, inte minst, när vi går till marknaden.
Aguayamanto
Chirimoya
Tuna
Pepino.
Grandilla.
Vi stannade vid en högt belägen sjö vid namn Lagunillas...
Dess 4413 meter är till och med högre än Titikaka.
Vi alla kände av höjden när vi på vobbliga ben klev av bussen för att köpa frukost.
Fredrik hade ont i huvudet, Zsuzsanna fick yrsel och jag fick svårt att andas.
Det ville inte riktigt komma in tillräckligt med syre i lungorna hur mycket jag än drog in luft.
När vi kom fram till Puno var vi alla trötta. Hotellpersonalen var supertrevliga men rummen var iskalla - runt 14 grader.
Vi bestämde oss för att börja med mat och hittade en mysig restaurang framför katedralen vid namn Mojsa som hade en fin stämning.
Vid det laget hade jag svårt att prata utan att bli andfådd trots att vi pimplade kokate.
Vi bestämde oss för att gå till hotellet (Qelqatani) för att vila, men det blev bara värre.
Fredrik började skaka och fick stark huvudvärk och jag kände mig fortfarande svag och andfådd efter en timmes vila.
Runt 15.00 tassade jag ner till receptionen och bad om att få mäta mitt syre i blodet.
Det visade sig vara lite lågt. 94-100 är normalt, och jag hade 84.
Sonen till ägaren ringde efter läkare som kom efter 5 minuter (!!) tillsammans med två sköterskor.
De var otroligt hjälpsamma och med sonen som tolk förstod vi varandra perfekt.
Det visade sig att Fredriks syre var lägre än mitt. Han fick 2 liter syre fram till kl. 21.00 och jag fick 1 liter.
De gav oss även höjdsjuketabletter och stoppade om oss i sängen.
Ingen har pysslat om mig så här omtänksamt i vuxen ålder.
Det fortsatte med att Zsuzsanna gick iväg för att köpa kycklingsoppa till oss tre som vi åt på rummet.
Tack!!!
Samtidigt är hennes syre också lite lågt även om hon mår förhållandevis bra just nu (peppar peppar).
Summa summarum, Fredrik och jag kommer inte att kunna göra vårt efterlängtade ö-besök...och Zsuzanna funderar på att åka själv.
Inte riktigt som planerat.
Kommentarer
Skicka en kommentar