En akut historia

   

Det blev en turbulent vecka med flera akutbesök, på grund av en krasslig pappa. Efter tjugofyra timmars närstudier av akuten var vi rörande överens om att det är en ganska kuslig plats att vistas på. 

Platsen  liksom kryper under skinnet och försvinner inte bara för att man lämnar byggnaden, utan finns där under ytan och fräter. 

Det som gör stället direkt obehagligt är en kombination av faktorer...utan att, på något sätt, hänga ut personal, som gör sitt bästa i den här miljön!    

En kort...lite...fiktiv novell som fångar in en del av känslan:

Ovädret anlände med full kraft samtidigt som bilen stannade framför entrén till akuten med ett ryck. 

De trevande regndropparna ersattes inom kort av ett ilsket smattrande på biltaket. 

"Jag ska parkera. Gå in du så länge, så slipper du bli blöt."

Min mor orkade knappt få upp bildörren på grund av de aggressiva vindbyarna, men hon bet ihop och tog sats. Ansiktet hade samma sjukligt bleka färg som hennes jacka och det syntes tydligt att hon hade ont, på sättet som ryggen kröktes och käkarna pressades samman. 

Väntrummet var nästan fullt. 

En storväxt kvinna med rullator och smutsiga byxor stod bredvid mig och min mor. Hennes ansikte var svettigt och de klotrunda ögonen skräckslagna. Hon upprepade samma sak om och om igen till den unga sjuksköterskan som stod  framför henne. 

"Nej. Det vill jag inte. Jag vill stanna här."

"Men det kan du inte. Du behöver åka till en annan byggnad, för här finns inte hjälpen du behöver. Vi ringer efter taxi åt dig, ingen fara."

"Nej. Jag vill inte. Det är ju hit jag vill gå." 

"Jag förstår. Men här kan du inte stanna vet du. Ingen här kan hjälpa dig."

"Inte?"

"Nej."

"Men jag vill inte gå. Inte jag. Jag vill stanna här."

 

Efter ett tag blev ljuden bredvid oss ett mummel som flöt in i jämrandena från en tonåring i hörnet, ljudet från klockan på den mintgröna väggen och mors tunga andhämtningar.  

När dörren äntligen öppnades och det blev vår tur att komma in, kom plötsligt en genomblöt kvinna springandes.

Rösten var dränkt i panik.

"Snälla kom. Skynda er! Mamma bara svimmade vid ingången. Nu ligger hon där och verkar helt livlös, ni måste komma"

Sjuksköterskan som just ropat upp mors namn var den enda på plats, och sprang till utgången för att hjälpa till samtidigt som dörren långsamt slog igen framför oss och lämnade mor och mig ensamma i en öde korridor på andra sidan. 

Mor verkade krympa bredvid mig. 

Handen höll krampaktigt om magen, men inget ljud undslapp henne. 

Och ingen kom. 

Efter ett bra tag sprang en sköterska äntligen förbi oss med härjad blick. 

Vi hindrade hennes färd och vi fick ett rum - rummet delade vi med en krasslig medelålders man och hans fru som betraktade oss med tom blick när vi gick förbi. 

De hade redan varit på akuten i tio timmar.

Mor kravlade sig upp på den kala britsen och andades ryckigt var gång smärtan grep tag om henne tunna kropp medan klockan långsamt tickade vidare ovanför våra huvuden.  

När kylan i rummet började få henne att huttra så begav jag mig iväg för att leta efter en filt att lägga över henne. 

Klockan betraktade mina rörelser och jag betraktade den. 

 

Ingen läkare kom. 

Men vi hörde ljudet av ett gnisslande hjul i korridoren och ljudet blev allt starkare tills en undersköterska plötsligt stod bredvid oss för att mäta mors puls. 

Kvinnans tofs hade hamnat på sniskan och hon verkade trött. Hennes rörelser var mekaniska.

Lika tyst som när hon kom vände sig kvinnan om och gick medan ljudet av gnisslande hjul avlägsnade sig i korridoren. 

Proceduren upprepade sig flera gånger innan gryningen. 

   Klockan betraktade oss och vi betraktade den medan mor fick upp den lilla mat hon  fått i sig under dagen.

Efter tio timmar fick mor en röntgentid och skickades hem tre timmar senare. 

Fyra på morgonen fick hon äntligen krypa till sängs med starka värktabletter. 

Hon hann knappt sova mer än tre timmar förrän en läkare ringde upp och bad henne komma tillbaka. 

Omedelbart. 

https://silviaedling.com/

It was a turbulent week with several visits to the emergency room because of my dad's illness. After twenty-four hours of close study of the place, we were in complete agreement that it is a rather eerie place to be.

The place kind of creeps under your skin and doesn't disappear just because you leave the building; it's there beneath the surface, eating away at you.

What makes the place immediately unpleasant is a combination of factors...

A short fictional story that captures some of the feeling:

The storm arrived with full force just as the car stopped in front of the emergency room entrance with a jolt.

The tentative raindrops were soon replaced by an angry patter on the car roof.

‘I'll park the car. You go in while I do that, so you don't get wet.’

My mother could barely open the car door because of the aggressive gusts of wind, but she gritted her teeth and took a running start. Her face was as sickly pale as her jacket, and it was clear that she was in pain, the way her back was hunched and her jaws were clenched.

The waiting room was almost full.

A large woman with a walker and dirty trousers stood next to me and my mother with a sweaty face and round eyes, repeating the same thing over and over to the young nurse standing in front of her.

‘No. I don't want to. I want to stay here.’

‘But you can't. You need to go to another building, because we don't have the help you need here.’

‘We'll call a taxi for you, don't worry.’

No. I don't want to. This is where I want to go.’

‘I understand. But you can't stay here, you know. No one here can help you.’

‘No?’

‘No.’

‘But I don't want to go. Not me. I want to stay here.’

After a while, the sounds next to us became a murmur that flowed into the moans of a teenager in the corner and the sound of the clock on the mint green wall and my mother's heavy breathing.

When the door finally opened and it was our turn to go in, a soaking wet woman suddenly came running out.

Her voice was drenched in panic.

‘Please help us. Hurry! Mum just fainted at the entrance. Now she's lying there and seems completely lifeless, you have to come.’

The nurse who had just called out my mother's name was the only one there and ran over to help, while the door slowly closed behind us, leaving my mother and me alone in a deserted corridor on the other side.

My mother seemed to shrink beside me.

Her hand clutched her stomach convulsively, but no sound escaped her.

And no one came.

After a long while, a nurse finally ran past us with a distraught look on her face.

We stopped her and were given a room – a room we shared with a frail middle-aged man and his wife, who looked at us blankly as we walked past.

They had already been in A&E for ten hours.

Mother crawled onto the bare cot and breathed jerkily every time the pain gripped her thin body while the clock slowly ticked away above our heads.

When the cold in the room began to make her shiver, I went to look for a blanket to put over her.

The clock watched my movements and I watched it.

No doctor came.

But we heard the sound of a squeaky wheel in the corridor, and the sound grew louder until a nurse suddenly stood next to us to take Mother's pulse.

The woman's ponytail had come loose and she looked tired. Her movements were mechanical.

As quietly as she had arrived, the woman turned and left, while the sound of a squeaking wheel receded down the corridor.

The clock watches us and we watch it while my mother brings up the little food she has managed to eat during the day.

My mother was given an X-ray appointment after ten hours and sent home after thirteen.

At four in the morning, she finally got to crawl into bed with strong painkillers.

She barely had time to sleep for more than three hours before a doctor called and asked her to come back. Immediately for emergency surgery.

https://silviaedling.com/