Närbild på Peggy Gugenheim

 

Första gången vi besökte Venedig för tjugofem år sedan så gjorde vi en tur till Peggy Gugenheimsmuseumet. 

Nu bestämde vi oss för att göra en favorit i repris.

Peggy Guggenheim (1898–1979) föddes i New York i en mycket förmögen familj. Hennes far Benjamin Guggenheim dog när Titanic sjönk 1912. 

Hon kom till Europa 1921 och hamnade mitt i den avantgardistiska konst- och författarvärlden i Paris. Bland människorna hon lärde känna fanns Marcel Duchamp, Constantin Brâncuși och Man Ray. Duchamp blev särskilt viktig för hennes förståelse av modern konst.

Hon verkar ha haft en hel del otur med relationer. Äktenskapet med första maken Laurence Veil (bild ovan) 1922 var otroligt destruktivt. 

Biografiska källor och Peggys egna skildringar beskriver Laurence som en storkonsument av alkohol och att han utsatte Peggy för återkommande fysisk misshandel. 

Det finns beskrivningar av hur han slog och förödmjukade henne offentligt, kastade henne nedför en trappa och vid ett tillfälle höll hennes huvud under vatten. Emma Goldman, som kände paret, reagerade på hur Laurence behandlade henne. 

Samtidigt hade båda relationer vid sidan av äktenskapet. Peggy blev förälskad i den engelske författaren John Ferrar Holms som dog 37 år gammal, medan Laurence inledde en relation med författaren Kay Boyle (nedan). De gifte sig 1932 och var gifta 11 år innan de skilde sig.

 Peggy lämnade Laurence 1928 och skilsmässan blev formellt klar 1930.

De fick ändå två barn ihop Sindbad (bild nedan) och Pegeen. Pegeen (bild nedan) blev själv konstnär men dog endast 41 år av en överdos läkemedel...

Peggy stödde nyckläckta konstnärer. Hon köpte deras tavlor och hjälpte dem innan de var berömda. 

Peggy gifte sig endast två gånger. Hennes andre make var surrealisten Max Ernst...se bild nedan.

Peggy Guggenheim och Max Ernst gifte sig i slutet av 1941, efter att Peggy hade hjälpt Ernst att komma undan kriget i Europa och ta sig till USA. 

Den mest konkreta orsaken till uppbrottet två år senare var att Max Ernst blev förälskad i konstnären Dorothea Tanning.

 Ironiskt nog mötte han henne i samband med arbetet med Peggys utställning Exhibition by 31 Women. Max Ernst Museum beskriver uttryckligen att Ernst efter mötet med Tanning lämnade Peggy och inledde en relation med henne. 

De gifte sig och levde till synes lyckliga tillsammans i trettio år fram till Ernsts död. Dorothea gifte aldrig om sig.

Så efter denna bakgrund och en god frukost strosade vi långsamt genom staden, in i mysiga gränder och på nytt över akadenikerbron...

...med siktet inställt mot Peggys gamla hem.

Peggy började på allvar samla modern konst under 1930-talet. När andra världskriget började kastade sin skugga över Europa hade hon ambitionen att köpa ungefär ett konstverk om dagen. 

Tur för Peggy att hon hade de medel som krävdes, då hennes hobby var långt ifrån gratis.

Hon köpte verk av bland andra Picasso, Dalí, Mondrian, Miró, Brâncuși och Braque. När tyskarna närmade sig Paris 1940 fortsatte hon att köpa konst innan hon till slut flydde från Frankrike. 

En av hennes allra viktigaste insatser var att hon tidigt satsade på Jackson Pollock. 

I New York drev hon galleriet Art of This Century och gav Pollock möjligheter långt innan han blev världsberömd. 

Det är Jenny Holzers verk Survival som  kommer från Peggys Survival Series (1983–85). 

När grymheten framställs som något som alltid finns tillgängligt, blir vänligheten ett aktivt val som bör tas till vara medan möjligheten finns.

Väcker tankar.

Just den versionen på bilden är huggen i vit kejserlig marmor, tillverkades 2003 och stod vid ingången till Palazzo Venier dei Leoni vid Canal Grande som Peggy köpte år 1949. 

Det är här Peggy Guggenheim Collection ligger idag. 

Peggy är begravd här i trädgården tillsammans med sina hundar.

Hon dog den 23 december 1979, 81 år gammal.

Peggy bodde här resten av sitt liv tillsammans med sin konst. 

Från 1951 öppnade hon sitt eget hem för allmänheten tre eftermiddagar i veckan, så besökare kunde bokstavligen gå runt bland konsten där hon bodde.

En tavla från René Magrittes La Voix des airs (1931) s

fångade min blick.

De tre kloten föreställer kraftigt förstorade bjällror/sonagli...sådana runda metallbjällror med en springa runt kroppen. 

 Magritte ville gestalta ljudet av luften som passerar genom bjällrorna och får dem att vibrera. Bilden försöker med andra ord göra ett ljud synligt vilket är häftigt.

Ett till av René Magrittes verk, L’Empire des lumières (Ljusets imperium) som jag tyckte om.

 Ser man den nedre halvan av bilden är det natt. Huset ligger i mörker, gatlyktan lyser och ett par fönster är upplysta. Men tittar man upp är det mitt på dagen...klarblå himmel och vita sommarmoln. 

Magritte har alltså satt ihop två fullständigt realistiska situationer som inte kan existera samtidigt. 

 Jag blev nyfiken över vad Pegeen Veil målade efter det jag läst om henne och fick svar på det i ett av rummen.  

Peggy Guggenheim Collection beskriver hennes måleri som scener med dockliknande gestalter i en naivistisk stil.

Det är intressant att det kvinnliga brösten är i blickfånget på dem alla.

Palatset där vi strosade runt är dessutom en kuriositet.

 Det började byggas 1749 för familjen Venier och var tänkt att bli fem våningar högt. Men projektet avstannade och bara den nedersta våningen blev byggd. Det är därför huset ser så märkligt lågt ut jämfört med de stora palatsen runt omkring på Canal Grande.

På bilden syns Paul Delvauxs The Break of Day från 1937. 

Victor Brauner är artisten och målningen heter Téléventré från 1948. 

Peggy Guggenheim Collection

Brauner (1903–1966) var en rumänsk-fransk surrealist. Under kriget hade han svårt att få tag på vanliga konstnärsmaterial och började experimentera med bland annat stearin/vax, vilket blev viktigt även för hans senare bildspråk. 

Och så har vi Max då. 

Målningen ovan visar Max Ernsts The Antipope (L’Antipapa), målad december 1941–mars 1942, alltså precis under den period då han och Peggy Guggenheim gifte sig. 

När Peggy såg den första versionen tolkade hon den eleganta hästliknande gestalten som Max Ernst själv, medan kvinnan som smekte honom var Peggy. Ernst bekräftade dessutom för Peggy att en tredje gestalt i mitten föreställde hennes dotter Pegeen.

När Ernst sedan gjorde den stora version som jag fotograferade  förändrade han personerna. Peggy är hästgestalten separerad från hans tidigare kärlek Leonora. Dottern står i mitten som en stenstod och den rosa figuren är Leonora som blir smekt av en kvinna. 

 Trots att Ernst just hade gift sig med Peggy var han fortfarande känslomässigt involverad med sin tidigare stora kärlek, surrealisten Leonora Carrington.

Ernst målning som skapades innan Peggygiftemålet...

Museet skriver att bruden kan representera Leonora Carrington, som var Ernsts partner vid den här tiden. 

Den gröna fågelmannen till vänster kan i sin tur vara Ernst själv då han sedan länge hade identifierat sig med fågelgestalten Loplop, sitt konstnärliga alter ego.

Här har vi honom, penismannen. 

 Marino Marinis The Angel of the City (L’angelo della città), skapades 1948 och blev gjuten i brons 1949. Den står på terrassen vänd mot Canal Grande. 

Omkring 1950 fotograferades Jean Arp när han skämtsamt låtsades röka skulpturens penis som en cigarr. 

Efter att vi slappat på terrassen ett tag strosade vi vidare...

 ...förbi Basilica di Santa Maria della Salute, längst ut i Dorsoduro. 

Det var intressant att läsa att kyrkan byggdes på grund av pesten 1630. Republiken Venedig lovade Jungfru Maria en ny kyrka om staden räddades från epidemin. 

Epidemin var katastrofal då omkring en tredjedel av Venedigs befolkning dog. 

Ikonen Madonna Mesopanditissa nedan är betydligt äldre än själva Santa Maria della Salute, sannolikt från 1100- eller 1200-talet, och är målad på trä i bysantinsk tradition. Maria framställs med Jesusbarnet enligt den så kallade Hodegetria-typen – Maria visar fram Kristus som vägen till frälsning. 

Den kommer från Kreta... När Venedig efter ett mycket långt krig tvingades överlämna Kreta till Osmanska riket 1669, tog den venetianske befälhavaren Francesco Morosini med sig ikonen till Venedig. År 1670 placerades den i Santa Maria della Salute, där den fortfarande finns.

Det fanns också en tradition om att den hade ingripit mirakulöst och skapat fred mellan venetianerna och grekerna vid en konflikt 1264. Därifrån kommer en av tolkningarna av namnet Mesopanditissa, ungefär hon som medlar eller skapar fred.

Fredrik står vid Punta della Dogana, precis på Dorsoduros yttersta spets i Venedig.

Bakom honom ligger Bacino di San Marco, San Marcobassängen. På andra sidan vattnet syns Venedigs historiska centrum. Den stora ljusa byggnaden med den karakteristiska gotiska fasaden är Dogepalatset, Palazzo Ducale. Längre till vänster skymtar kupolerna och tornen kring Markuskyrkan.

Platsen är speciell eftersom Canal Grande och Giudeccakanalen möts här innan vattnet öppnar sig mot San Marcobassängen. Vänder man sig åt andra hållet ligger den stora barockkyrkan Santa Maria della Salute alldeles i närheten.

På kvällen tog vi färjan för att äta middag.

Tillbaka till hemsida:

Till min författarsida:

https://silviaedling.com