Poolbad, karpar och några påvar
Klockan åtta på morgonen studsade två tredjedelar av gänget upp som flipperbollar medan Eleonora rullade över till min högra sida och försökte somna då hon varit vaken hela natten...
Medan Marie-Jo och Eleonora sov satt vi med Bruno och samtalade över frukost.
Vi fick, bland annat smaka deras goda hemmagjorda syltar till det nybakta brödet.
Redan tidigt på morgonen hade det blivit så varmt att vi knappt orkade göra mycket annat än att sitta i skuggan och slappa...
...tills Bruno frågade om vi inte ville testa pétanque på bakgården...
Det är den mest kända formen av boule och räknas nästan som en nationalsport i södra Frankrike och är något som Bruno finslipat till perfektion över åren.
Boule är samlingsnamnet för flera klotspel där målet är att kasta metallklot så nära en liten träkula som möjligt.
Efter att ha snokat runt visade sig att pétanque föddes 1907 i den lilla hamnstaden La Ciotat nära Marseille.
I historien jag läser hade en skicklig spelare, Jules Lenoir, drabbats av svår reumatism och kunde inte längre springa fram inför kastet, vilket krävdes i jeu provençal. Hans vän Ernest Pitiot ändrade reglerna så att kastaren stod stilla med båda fötterna i en liten cirkel. Det nya spelet kallades pétanque, från provensalskans pès tancats, som betyder fötterna tillsammans eller fötterna på plats.
Bruno hade lagt en rockring på marken och den begränsade våra fotrörelser.
Man spelar på grus eller hårt packad jord. Först kastas den lilla träkulan, kallad cochonnet eller le but.
Därefter kastar lagen sina metallklot och det lag vars klot ligger närmast träkulan får poäng.
En match spelas normalt till 13 poäng och de poängen fick Bruno först av oss med Fredrik en bit ifrån som god tvåa.
På väg till ett kloster en timme bort ifrån Pollestres åkte vi förbi enorma områden helt svedda av eld.
Utbrända hus, förkolnade skogar, brända fruktlundar och sorgliga rester av vinrankor...Det är smärtsamt att se förödelsen av de hungriga lågorna som ätit en stor girig tugga av landet.
Det är först när vi kommit hem till Sverige som vi känner doften av eld i kläderna vilket betyder att doften satt sig i möbler och väggar.
Pollestres hade inte behövt evakuera, men däremot byn bredvid...
Den stora branden som drabbade området kring Perpignan inträffade i början av juli 2026 och utvecklades till den värsta skogsbranden i Pyrénées-Orientales på omkring 50 år och fick stor internationell uppmärksamhet.
Enligt vad vi fått höra startade branden i närheten av Trévillach, väster om Perpignan, och spreds snabbt mot bland annat Ille-sur-Têt, Thuir och flera mindre byar i Aspres-området. Den kraftiga tramontanevinden, i kombination med extrem torka och höga temperaturer efter en ovanligt varm vår och en intensiv värmebölja i juni, gjorde att elden ändrade riktning flera gånger och blev mycket svår att bekämpa.
Över 10 000 människor tvingades evakuera sina hem och minst 16 personer skadades, däribland flera brandmän.
På bara några dygn hade branden ödelagt omkring 4 600–5 000 hektar mark...vilket är mycket. Men den är inte ens i närheten av branden som bara några veckor senare drabbades området kring Bordeaux, främst departementet Gironde och skogarna i Landes.
Den branden började den 22 juli 2026 och spred sig explosionsartat genom de torra tallskogarna väster om Bordeaux. Omkring 42 000 hektar skog brann ned vilket är nästan nio gånger större än branden vid Perpignan.
Vi följde nyheterna från dag till dag med obehag.
Fler än 220 000 människor tvingades evakuera sina hem eller semesterboenden, vilket gjorde branden till en av de största evakueringarna i Frankrike sedan andra världskriget.
Det gör ont att politiker och vi människor inte kraftsamlar mer för att stoppa detta då det är ställt bortom rimligt tvivel att det har koppling till människors långvariga påverkan på miljön. När jag läser rapporter från tidigt 2000-tal så är det scener som dessa som förutspås om vi inte bromsar utsläpp...
Uppenbarligen är vi människor ett dumt släkte.
Marie-Jo och Bruno tog oss till Saint-Michel-de-Cuxa som vilar stillsamt i byn Codalet, strax utanför Prades, vid foten av det heliga berget Canigou i de östra Pyrenéerna.
Det är ett vackert landskap som ger byn och klostret en kram.
Det var kvävande varmt och kroppen suktade hela tiden efter vätska.
Som många kloster vi besökt har den en lång historia.
Klostrets ursprung går tillbaka till omkring 840, då benediktinmunkar grundade ett kloster i Eixalada. Efter en förödande översvämning år 878 flyttades gemenskapen till Cuxa.
Den stora klosterkyrkan invigdes 974 under abbot Garin. Under 1000-talet leddes klostret av den berömde abbot Oliba, som lät bygga kryptan, kapellen och de karakteristiska klocktornen. Han var också en av de viktigaste gestalterna bakom den medeltida fredsrörelsen Guds fred och vapenvila i Katalonien.
Det gick att läsa att påven Johannes Paulus II besökte Saint-Michel-de-Cuxa den 18 augusti 1983 under sin pilgrimsresa till Lourdes.
Besöket var tydligen inte ett officiellt statsbesök utan ett andligt stopp där han bad vid klostret och uppmärksammade dess stora betydelse för den kristna och katalanska kulturhistorien.
Under en filmvisning i kryptan så framkom även att det finns en annan historisk koppling till påvedömet.
Den berömde lärde Gerbert d'Aurillac, som vistades i klostret under 900-talet, blev senare påve Sylvester II (999–1003), en av medeltidens mest lärda påvar.
Marie-Jo påpekade glatt att den här marmorn är äkta till skillnad från träimmitationen dagen innan.
Det rosa marmorklostret från 1100-talet var känt för sina rikt skulpterade kapitäl med djur, växter och bibliska motiv.
Efter franska revolutionen såldes stora delar av klostret och många marmordelar hamnade i USA. En stor del av den ursprungliga klostergården finns idag återuppbyggd på The Cloisters.
Under 1900-talet restaurerades klostret och sedan 1965 lever åter en benediktinsk munkgemenskap här.
Själv fann jag motiven på pelarna mest underhållande. Den som gjort dem måste ha haft en viss känsla för humor även om de är symboliska.
Monster och märkliga hybrider med människohuvuden, ormkroppar eller groteska ansikten föreställde inte verkliga varelser utan de inre frestelser, synder och demoniska fantasier som munkarna kämpade mot i sitt andliga liv.
De verkar definitivt ha haft en livlig fantasi...
Lejon kunde stå både för Kristus styrka och seger över ondskan och för farliga krafter, beroende på hur de avbildades.
En del lejon slukar människor eller biter i sina egna ben, vilket illustrerar syndens destruktiva kraft.
Det som gör statyn särskilt intressant är att den ursprungligen var en Svart Madonna. I äldre källor kallades hon på katalanska La Maureneta, dvs den lilla mörka. Den nuvarande träskulpturen dateras vanligen till 1300-talet, även om kulten kring Jungfrun på platsen är dokumenterad redan omkring år 1040.
Kryptan enligt traditionen förvarade en relik som sades vara en del av Jesu lindor från Betlehem. Detta gjorde Cuxa till ett viktigt pilgrimsmål under medeltiden.
Enligt vad vi kunde läsa har tusentals pilgrimer över århundraden bett framför denna Mariabild om beskydd, läkedom och hjälp. Trots revolutioner, plundringar och klostrets förfall har statyn bevarats och är fortfarande ett av klostrets viktigaste andliga föremål.
Intressant...Pachamama symbolen i Peru är nästan identisk med denna...även i Europa är spiralen en av de äldsta symboler. Den står ofta för livets kretslopp, evigheten, andlig utveckling och skapelsens ständiga rörelse.
Ett särskilt historiskt inslag är att den världsberömde katalanske cellisten Pau Casals, som levde i exil nära Prades, på 1950-talet började ge konserter vid klostret.
Dessa utvecklades till den internationellt erkända Prades-festivalen, som fortfarande är på G.
Bruno passade på att vila.
Vi landade en snabbis hemma hos värdparet och vi fick supergod Bigallet-sirap som är en välkänd serie premiumsiraper från det franska familjeföretaget Bigallet.
Vi fick veta att Bigallet grundades 1872 av Félix Bigallet i Lyon och har sedan länge sitt säte i Val-de-Virieu i departementet Isère.
Det som skiljer Bigallet från många andra sirapstillverkare är företagets fokus på naturliga råvaror. De flesta siraperna innehåller inga konserveringsmedel, och många är också utan artificiella färgämnen. Flera smaker framställs med riktiga fruktjuicer, växtinfusioner eller naturliga aromer.
Med sirap i magen susade vi vidare till Lac de Villeneuve-de-la-Raho, ofta kallad Lac de la Raho. Den ligger bara cirka 5 minuter med bil öster om Pollestres...
Marie-Jo berättade att sjön inte är en naturlig sjö utan en konstgjord reservoar som anlades under 1970-talet för att säkra bevattningen av jordbruket på Roussillonslätten och bidra till dricksvattenförsörjningen.
Det fanns en äldre sjö men den hade torrlagts redan 1854 för att ge plats åt jordbruksmark.
Sjön är delade i tre delar. En del används främst för bad och fritidsaktiviteter, en för bevattning och vattenförsörjning, medan det tredje är ett 14 hektar stort ekologiskt reservat.
Man kan i bland annat se hägrar, skarvar, doppingar och under vissa år även flamingor.
Bruno och Marie-Jo brukar ofta promenera runt sjön som är ca 6,7 kilometer lång och går genom pinjeskogar och öppna vyer mot både Pyrenéerna och det mäktiga Canigou-massivet.
Vi såg flera som fiskade där vi gick...
Tydligen är sportfiske tillåtet i de delar som är avsedda för rekreation. Sjön är välkänd bland sportfiskare och hyser bland annat karp och gädda.
När vi såg en skylt med en gädda utbrast Marie-Jo med ett leende:
MJ: Mais non ! C'est justement ce que vous allez manger ce soir... une matelote de brochet !
Vi fick även tips på böcker att läsa. Marie-Jo kom ut med flera i trädgården som hon tyckt om att läsa.
Cavendon Hall av Barbara Taylor Bradford handlar den om en klassisk engelsk herrgård och de två familjer vars öden varit sammanflätade i generationer. Romanen är den första delen i serien Cavendon Chronicles.
Berättelsen kretsar kring kärlek, lojalitet, familjehemligheter, svek och maktkamp. En tragedi drabbar den vackra Lady Daphne Ingham, vars framtid tycks utstakad med debut vid hovet och ett fördelaktigt äktenskap. Händelsen förändrar inte bara hennes liv utan hotar också familjen Inghams anseende. Samtidigt närmar sig första världskriget, vilket förändrar både det engelska samhället och livet på Cavendon Hall. De båda familjerna ställs inför svåra prövningar där gamla lojaliteter sätts på spel och dolda hemligheter kommer upp till ytan
Barbara Woods roman är en blandning av historisk fiktion och äventyr. Tonina möter olika kulturer och civilisationer, lär sig om läkekonst och gamla traditioner och dras in i konflikter, kärlekshistorier och maktspel. Samtidigt försöker hon lösa den stora gåtan om sitt ursprung och finna sin plats i världen. Berättelsen väver samman myter, religion, naturmedicin och de första legenderna om de skäggiga vita män som en dag ska segla över havet till Amerika.
Boken är typisk för Barbara Woods författarskap. Hon kombinerar noggrann historisk research med en stark kvinnlig huvudperson och låter läsaren följa hennes utveckling genom dramatiska händelser i en exotisk och levande miljö. Tyngdpunkten ligger på identitet, överlevnad, kärlek och sökandet efter sitt ursprung snarare än på ren action.
Bruno tipsade om Pierre Bellemares (1929–2018) böcker. Han verkar ha varit en av Frankrikes mest älskade berättare. Han skrev eller medverkade till över 80 böcker, varav de flesta bygger på verkliga händelser såsom mordfall, försvinnanden, bedrägerier, osannolika överlevnadshistorier och historiska mysterier.
Kommentarer
Skicka en kommentar