En bedamned mås och Varberg
Vi lovade skjutsa ner Eleo till Lund och stannade till på IKEA för att köpa lite lådor till henne.
Den här sommaren har susat förbi och det var lite nostalgiskt att lämna kvar yngsta dottern och åka hem igen...
Men trots avsked blev det en vilsam bilresa med mycket ljudbok och landskapsstudier.
Molnen fascinerar mig i Skåne och kunde inte låta bli att snoka runt.
Under soliga vår- och sommardagar värms tydligen den skånska marken betydligt snabbare än havet. Då stiger den varma luften över land, medan svalare och fuktigare luft från Öresund strömmar in.
SMHI beskriver hur denna sjöbris kan tränga flera mil in över land. Just en bit innanför kusten – alltså ungefär där Lund ligger – gynnas uppåtgående luft och därmed bildning av cumulusmoln. Under rätt förhållanden kan de växa till kraftiga bymoln.
Japp.
Jag kunde inte sluta stirra.
Variation kan vara bra för själen sägs det. Istället för turen uppmot Vättern, Jönköping och Brahehus susade vi denna gång mot Halland och Varberg.
Varberg var danskt mycket längre än det varit svenskt under medeltiden. Från 1365 styrdes området av Danmark i närmare 300 år. Först genom freden i Brömsebro 1645 blev Halland svenskt
Här är brottsplatsen.
Vi köpte glass i strut och beundrade hamnen när en bedamned mås ställde sig på mitt huvud...
...den-borrade -ner- klorna-i-mitt-hår böjde sig fram och stal min glass.
Stal-min-glass.
Det slutade med att jag högröd av ilska började springa efter flygfät som kutade på flinka ben med min glass i näbben. Här måste jag erkänna mig besegrad av en sunkig mås.
En äldre kvinna konstaterade krasst på engelska:
"Now you know that you never-ever should eat ice-cream near the harbour. You''ll probably remember that I think, he-he-he."
Varbergs lite exotiska kallbadhus hänger ihop med att staden blev en fashionabel kurort på 1800-talet. Redan 1811 användes en hälsokälla vid Apelviken.
Det första stora kallbadhuset från 1866 byggdes med moriska/turkiska arkitekturideal för att associera till orientaliska bad. Stormar förstörde både detta och efterföljaren. Dagens byggnad är från 1903.
Lömsk kanard.
Han paddlade lojt på under caféet och sneglade då och då upp mot cafégästerna.
De små svarta ögonen såg giriga ut.
Varbergs fästning började med ett kungamord. Den danske greven Jakob Nielsen anklagades för delaktighet i mordet på kung Erik Klipping 1286. För att skydda sig lät han uppföra en borg på berget som blev färdig omkring år 1300.
Den enorma fästning som står där bakom Fredrik byggdes framför allt från 1588 till 1618. Omkring 1 000 bönder tvingades periodvis transportera sten och jord som en del av sin skatt...vi såg ett kungabeslut där det stod att alla som vägrade skulle avrättas.
Man uppskattar arbetet till omkring två miljoner dagsverken. När den stod klar var den en av Europas modernaste fästningar. Det ironiska är att den därefter aldrig blev anfallen.
Fästningen var senare ett stort fängelse.
Under 1800-talet kunde omkring 500 fångar finnas där samtidigt, många dömda till livstid. En berömd tidigare fånge var Carl Friedrich Pechlin, misstänkt för inblandning i mordet på Gustav III.
De täljde olika föremål simom sen såldes på marknaden.
Billig arbetskraft.
Platsen är bland annat känd för att Bockstensmannen finns att se på Hallands kulturhistoriska museum på Varbergs fästning.
Bockstensmannen hittades 1936 i Bockstens mosse, nära Varberg i Halland. Kroppen låg i torvmossen och upptäcktes av barn som arbetade med torvbrytning.
Den syrefattiga och sura miljön hade konserverat kroppen och framför allt hans kläder.
Han levde under medeltiden, sannolikt under 1300-talet. Dateringen har diskuterats, men fyndet brukar placeras ungefär i mitten av 1300-talet.
Bockstenssnubben var en vuxen man, troligen omkring 30–40 år, även om åldersbedömningarna har varierat.
Han var ungefär 170–175 cm lång, vilket var relativt långt för tiden.
Han bar, bland annat, tunika/kjortel, mantel, hosor och struthätta. Det är en av Europas bäst bevarade kompletta mansdräkter från medeltiden och har haft stor betydelse för vår kunskap om hur människor faktiskt klädde sig.
Här ser man pålarnas märke i tyget som genomkorsade hans kropp.
Han placerades med ansiktet nedåt i mossen och fixerades med träpålar. Mest obehagligt var en omkring 89 centimeter lång spetsad ekpåle som gick genom området vid hjärtat.
Historikern Dick Harrison har argumenterat för att behandlingen stämmer väl med äldre föreställningar om gengångare – alltså människor som efter döden kunde återvända och skada de levande.
Att lägga en kropp på mage och framför allt att fästa den vid marken med en påle förekommer i europeisk folktro som ett sätt att hindra den döde från att resa sig.
I den folkliga tradition som Hallands kulturhistoriska museum hänvisar till berättas att människor som pålades kunde vara grymma eller onda personer, makthavare som missbrukat sin ställning, personer som ansågs kunna trolldom, brottslingar eller självmördare. Pålningen beskrivs dessutom som en kollektiv handling – flera människor deltog.
Kläderna antyder att han inte var någon utfattig person. Dräkten var förhållandevis omfattande och välgjord.
Det har funnits spekulationer om att han exempelvis kan ha varit en kyrklig person eller ämbetsman, men det är betydligt osäkrare än de arkeologiska fakta som finns att tillgå.
Det var ett pedagogiskt museum om Varberg och Hallands kulturhistoria som jag tror att även många skolklasser uppskattar.
Både jag och Fredrik tyckte om stämningen i lilla Varberg...men det är svårt att tro att byn är lika stor som Marseillan.
Efter våffellunch susade vi vidare hemmåt.
Kommentarer
Skicka en kommentar