Hospitalsträdgården och förmågan att se bilder!

Lite som kalvarna på grönbete, så kände vi oss när vi besökte Hospitalsträdgården som ligger i Ulleråker, längs med södra Åstråket. 

Hospitalsträdgården anlades redan på 1700-talet där läkeörter odlades för Uppsala hospital. En av mina favoritdiktare, Gustaf Fröding har suttit inspärrad där. 

Hospitalet inrättades 1811 men blev först 1861 ett psykatriskt sjukhus och universitetsklinik. Under början av 1900-talet hade platsen utrymme för 800 patienter...

...vilket får håren på min arm att resa sig efter det jag läst om dåtidens sinnesjukhus.

Om vi inte är galna så är det en ypperlig plats att bli det på. 

År 1931 kom Ulleråkers sjukhus att bli ett statligt sinnessjukhus. Sjukhuset har även vårdat många sjuka barn, men är nu nedlagd... 

Parken har nyligen renoverats och den har allt och lite till, boulbanor, träningsanläggningar, bikupor, dammar, broar, fruktträd, kolonilotter, konstverk, historiska alléer, många mysiga grillplatser och gräsmattor som får bena att spritta. 

Vi hittade en trevlig grillplats strategiskt belägen bredvid lekplatsen. Eftersom jag och även min syster kände oss slitna så var det så skönt att bara sitta och prata i solen en stund.  

Att bara vara ibland är fullkomligt ljuvligt, typ easy peasy...

Att vara eller inte vara...

 Har precis läst en populärvetenskaplig artikel med titeln "How does imagination really work in the brain? New theory upends what we knew" baserat på en nyligen publicerad vetenskaplig artikel om fantasi och seende (som jag också läste).

Jag finner kognitionfebern som sprider sig som en löpeld fascinerande men mitt motto och ledstjärna i livet har alltid varit nyfikenhet - och den tar mig till olika platser. 

Det jag tar med mig från min läsning här är följande: 

* Studien summerar rådande forskning och baserat på den lägger den fram nya hypoteser... 

*Att existera och tänka tar bara 1 % av hjärnans energiförbrukning resten av energin är det som hjärnan sysslar med på egen hand, nervceller som skuttar runt och kommunicerar hejvilt. 

* Även när vi blundar så fortsätter seende-nervceller att vara aktiverade i hjärnan. Vi tenderar att se bakom stängda ögonlock.  

* Flera av de antika grekerna (min tidigare läsning) och även neorovetenskap  har visat att seende handlar om ljus som tränger in i ögonen och skapar bilder. Neurovetenskapen pekar på att ljuset genererar nervsignaler som vandrar genom olika delar av hjärnan som fokuserar på seende och knyter ihop abstrakta delar och former med minnen som i sin tur ger oss något som upplevs meningsfullt (feedforward-aktivitet). 

* I kontrast till detta visar denna studie att människors sätt att förstå och se världen med all sannolikhet fungerar tvärtom. Istället för att vi ser världen så som den gestaltas utifrån så ser vi världen via vår inre fantasi - vårt inre öga. Det är våra minnen och de idéer som de lagrar som rör sig utåt genom den visuella autostradan och kategoriserar yttre föremål (feedback-aktivitet). 

* Vår fantasi gör att vi inte behöver bygga ett ansikte från grunden eftersom råmaterialet redan är på plats. Om jag tänker på Fredrik så ser jag hans ansikte omedelbart utan att han står framför mig. 

* Sen fann jag det intressant att ungefär en person utifrån 100 har något som kallas afantasi, vilket betyder att de saknar förmågan att skapa mentala bilder. Hm, klurar på hur detta känns och vilka konsekvenser det kommer med. 

* En person utav 30 har i sin tur förmågan att skapa bilder så levande att de liknar de bilder som finns i verkligheten (hyperfantasi). Här tror jag att jag befinner mig.  

Jag gör flera reflektioner. 

Till att börja med så stärker denna studie det som förespråkare för sk. tolkningsparadigmet lyfter och har bevisat utanför kognitionsforskning, såsom Hans-Georg Gadamer, John Dewey, Maxime Green och Hannah Arendt. 

Dessutom - efter att ha läst om antika grekers sätt att närma sig seende så ligger denna studie mycket nära det som Aristoteles skrev om (se fantasia). 

   

De här reflektionerna med flera andra var med mig under utflykten när vi vandrade runt i Hospitalsträdgården. 

Vi hann även med lite bocciaspel och Clara var fenomenal på att komma nära den lilla bollen. Själv hävdade jag bestämt att marken var knölig och lutade. 

Lag 'Morfar och barnbarn' vann stort över oss andra dödliga och pappa visar Clara och Elias hur en segerdans ska se ut. 

Cancer...

Tillbaka till hemsida:

https://silviaedling.com/

We felt a bit like calves out to pasture...

 ...when we visited the Hospital Garden, located in Ulleråker along the southern stretch of Åstråket.

The Hospital Garden was established as early as the 18th century, where medicinal herbs were grown for Uppsala Hospital, where, among others, one of my favourite poets, Gustaf Fröding, had been confined.

The hospital was established in 1811 but did not become a psychiatric hospital and university clinic until 1861. In the early 20th century, the site had capacity for 800 patients.

In 1931, the site [Ulleråker Hospital] became a state mental hospital. The hospital also cared for many sick children, but has now been closed down.

The park has recently been renovated and has everything and more: boules courts, fitness facilities, beehives, ponds, bridges, public art, historic avenues, many cosy barbecue areas, and lawns that make your legs spring for joy,

We found a lovely barbecue spot strategically located next to the playground. As both my sister and I were feeling a bit worn out, it was so lovely just to sit and chat in the sun for a while.

Just being, sometimes, is absolutely lovely, sort of easy peasy...

To be or not to be...

I’ve just read a popular science article titled “How does imagination really work in the brain? New theory upends what we knew”, based on a recently published scientific article on imagination and vision (which I also read).

I find the cognitive fever spreading like wildfire fascinating, but my motto and guiding principle in life has always been curiosity – and it takes me to different places.

What I take away from my reading here is the following:

* Existing and thinking account for just 1% of the brain’s energy consumption; the rest of the energy is what the brain does on its own – nerve cells darting about and communicating wildly.

* Even when we close our eyes, the visual nerve cells in the brain remain active. We tend to see behind closed eyelids.

* The ancient Greeks (my previous reading) and also neuroscience show that vision involves light entering the eyes and generating nerve signals that travel through different parts of the brain which focus on vision and link abstract parts and shapes with memories, which in turn give us something that feels meaningful (feedforward activity).

* In contrast to this, this study shows that the way humans understand and perceive the world works in exactly the opposite way. Instead of seeing the world as it is shaped from the outside, we see the world through our inner imagination – our inner eye. It is our memories and the ideas they store that move outwards through the visual highway and categorise external objects (feedback activity).

* Our imagination means we do not need to construct a face from scratch, as the raw material is already in place. If I think of Fredrik, I see his face immediately without him standing in front of me.

* I also found it interesting that roughly one in 100 people has a condition known as aphantasia, which means they lack the ability to form mental images.

* One in 30 people, on the other hand, has the ability to create images so lifelike and vivid that they resemble real-world images (hyperphantasia). I believe this is where I fall.

I have several reflections.

To begin with, this study reinforces what proponents of the so-called interpretive paradigm have highlighted and demonstrated outside the field of cognitive science, such as Hans-Georg Gadamer, John Dewey, Maxime Green and Hannah Arendt.

Furthermore – having read about the ancient Greeks’ approach to vision – this study is very close to what Aristotle wrote about (see fantasia).

These reflections, along with several others, were with me during the outing as we wandered around the Hospital Garden.

We also managed to play a bit of boccia, and Clara was phenomenal at getting close to the little ball. For my part, I firmly maintained that the ground was bumpy and sloping.

Team ‘Grandad and Grandchildren’ won hands down against the rest of us mortals, and Dad is showing Clara and Elias what a victory dance should look like.

Back to the homepage:

https://silviaedling.com/