Albi - vår flykt från regn
När vi tittade på väderleksrapporten så visade den kompakta regnmoln över hela Languedoc under fem dagar med ihållande regn...överallt utom på en liten fläck, ovanför den medeltida katarstaden Albi, som ligger 174,96 km fågelvägen från Marseillan.
Vad gör man när regnet biter en i baken? Jo, man jagar solfläckar som en vettvilling...
Vi stannade till vid en parkeringsplats någonstans på vägen och knaprade i oss vår hemmagjorda baguette.
Zaz gjorde oss sällskap i bilen och just lyssnar jag på Je pardonne.
Fredrik lyckades hitta ett supermysigt hotell vid Tarnfloden: Mercure Albi Rives du Tarn som är belägen i den gamla stadsdelen Moulins Albigeois på högra stranden.
Byggnaden från början av 1100-talet var först en kvarn och blev senare en pastafabrik.
Medan det på 1100-talet fanns över 800 vattenkvarnar i departementet, så var tio av dem längs Albis flodstrand.
Tack vare vattenkraften från floden låg de därmed till grund för en betydande lokal produktion av mjöl och olja som invånarna hämtade med sina vagnar.
Men år 1850 gled byggnaden över till att tillverka pastaprodukter - åtminstone fram till 1911 då fabriken gick i konkurs. Lokalerna ekade tomma under stora delar av 1900-talet.
År 1984 klassades byggnaden som historiskt monument och kort därefter öppnade Lapérouse-museet, följt av hotell Mercure, centret för samtidskonst och departementets turistkommitté.
För mig kommer staden alltid vara förknippad med katarer och processen att skriva min tredje roman Färger i mörkret, om Katarina.
Katarismen var en kristen rörelse med inslag av dualistiskt och gnostiskt tänkande som växte fram och fick spridning i norra Italien och södra Frankrike mellan 1100- och 1300-talet. Namnet kommer från grekiskans ord för ”de rena”.
Den katolska kyrkan betraktade läran som kättersk, vilket ledde till hårda motåtgärder. Rörelsen bekämpades först genom Albigenserkorståget och därefter av inkvisitionen, vilket till slut utplånade den omkring mitten av 1300-talet. Under denna förföljelse dödades många människor, bland annat genom avrättningar och bränningar på bål.
De som följde läran kallades katarer eller albigenser – det senare namnet syftar på staden Albi där rörelsen tidigt fick starkt fäste. Själva beskrev de sig dock helt enkelt som goda kristna.
Flodens Tarn flyter genom staden och dess virvlande mörka vatten korsas av flera broar däribland den Gamla Bron som byggdes 1040 i sten som sen renoverades med tegel. Bron vetter mot en av stadens sex portar och finansierades med medel från färjetrafiken.
Under 1500-talet kantades bron av korsvirkeshus som beboddes av vävare, skomakare, valkare, gravare och frukthandlare.
Flera översvämningar kom att skada bron och den år 1766 var kanske nådastöten. Albi stad köpte bron, renoverade den och rev husen.
Vi tog en lång promenad längs flodbanken i strålande solsken och 19 grader. Först hade vi tänkt utforska en vandringsled som kallas för L'échappée Verte som går längs en bambuskog och forsande bäckar, men den var avstängd på grund av översvämningarna i Frankrike i år.
Vi kom istället att vandra åt motsatta hållet och mötte många som gjorde precis som vi, njöt av solen. Vid en av de mossbelupna sidotrapporna tassade vi upp till Katedralen.
Backen var täckt av vårblommor.
Sainte-Cécile är världens största katedral byggd i tegel och har den största målade ytan (18 000 m² fresker och dekorationer), vilket gör den till Europas största målade katedral.
Intressant att beskrivningar av kyrkor oftast handlar om störst, högst, mest...Personligen finner jag katedralen ha vassa armbågar - byggnaden för tankarna till en fästning, vilket den kanske var då den byggdes som en maktdemonstration mot katarismen (1282-ca 1482).
Katedralen, tillsammans med biskopsbyggnaderna kom 2010 att bli utnämnt som UNESCO:s världsarv.
Bredvid katedralen står Palais de la Berbie som byggdes mellan 1228-1308 och räknas som det äldsta palatset i Frankrike...äldre än påvepalatset i Avignon.
Först var det tänkt att den skulle bli ett pompigt slott att visa upp men kom att bli en fästning under biskoparna Bernard II och III på grund av fientligheten från Albi-befolkningen. De var upprörda över hur katarerna behandlats.
Sedan 1924 har Toulouse-Lautrec-museet huserat i palatset som en hyllning till målaren Henri Marie Raymond de Toulouse-Lautrec-Monfa (24 november 1864- 9 september 1901) som föddes i Albi och bodde på Château Malromé nära Saint-André-du-Bois i Gironde.
Han blev bara 36 år gammal - på grund av alkoholmissbruk och syfilis.
För den som vill läsa om hans liv så rymmer den här boken på ca 360 sidor mycket spännande historier och insikter om hans liv och leverne.
Utställningen som finns i Albi är den största samlingen av Henris verk.
Toulouse-Lautrec föddes i en aristokratisk familj med ett rakt släktled till Karl den Store (Charlemagne). Tyvärr medförde rent blod att han led av genetiska problem på grund av inavel - hans föräldrar var nära kusiner och hans farmor och mormor var syskon.
Den här genetiska sjukdomen medförde att benbrotten han fick vid tretton och fjorton års ålder aldrig riktigt läkte och han kom att bli invalidiserad, knappt 152 cm lång.
I sin ensamhet målade han och fick guidning av René Princeteau (1843–1914) som hade hästmålningar som specialitet.
Den här kusen målade han som trettonåring.
Henri tillbringade större delen av sin tid på Château du Bosc, en av familjens egendomar i närheten av Albi.
Jag tycker om hans tidigare målningar av kvinnorna i hans liv, såsom hans mor. Hon skiljde sig från Henris far efter att Henris bror dog 1867 och flyttade till Paris med Henri.
Det var i mitten av 1880-talet som Toulouse-Latrec började måla det bohemiska livet på Montmartre. Alla de färgstarka kaféerna, kabaréerna, underhållarna och konstnärerna i denna del av Paris fascinerade honom.
Det var dessa målningar som gjorde honom känd och han avbildade flera populära underhållare som Aristide Bruant, Jane Avril, May Belfort, May Milton, Valentin le Désossé och Louise Weber.
År 1889 när Moulan Rouge öppnade fick Toulouse-Lautrec i uppdrag att skapa en serie affischer, vilket många av hans konstnärsvänner betraktade som ovärdigt.
För att bli mer ekonomiskt självständig tackade Toulouse-Lautrec ja till det här uppdraget.
Café des Ambassadeurs beställde också verk av konstnären. För dem skapade Henri den numera ikoniska affischen av sin vän Aristide Bruant (1892).
Efter muséet som var väl värt ett besök så besökte vi ett av restaurangerna kring katedralen för lunch. Många fransmän tar mat på stort allvar och det är svårt att inte sitt minst två timmar på lunchrestauranger...
Jag fick en hel del blickar då jag hade mina hörlurar på mig för att filtrera bort allt ljud - surret av samtal, lugn musik och skramlet av tallrikar. Det är intressant att hjärnan själv filtrerar bort sådant när den behagar fungera.
Vi vandrade runt i de gamla delarna av Albi efter lunch och lyckades även få en glimt av tivolit som pågick under Albis karnevalvecka mellan 1-8 mars.
På hemfärden stannade vi till i ostbyn Roquefort...Hit ska vi åka någon dag för att besöka grottorna där den världsberömda osten görs.
Vinfälten innan Marseillan känns alltid lite som att komma hem.
Hemsida:
When we checked the weather forecast...
.... it showed dense rain clouds covering the whole of Languedoc for five days of persistent rain... everywhere except for a tiny patch above the medieval Cathar town of Albi, which lies 174.96 km as the crow flies from Marseillan.
What do you do when the rain’s biting your backside? Well, you chase sunspots like a madman...
We stopped at a car park somewhere along the way and tucked into our homemade baguette.
Zaz kept us company in the car and right now I’m listening to Je pardonne.
Fredrik managed to find a super cosy hotel by the River Tarn: Mercure Albi Rives du Tarn, situated in the old district of Moulins Albigeois on the right bank.
The building, dating from the early 12th century, was originally a mill and later became a pasta factory.
Whilst there were over 800 watermills in the department in the 12th century, ten of them were situated along the banks of the Tarn in Albi.
Thanks to the river’s water power, they thus formed the basis for significant local production of flour and oil, which the inhabitants collected with their carts.
However, in 1850 the building switched to manufacturing pasta products – at least until 1911, when the factory went bankrupt. The premises stood empty for much of the 20th century.
In 1984, the building was listed as a historic monument and shortly afterwards the Lapérouse Museum opened, followed by the Mercure Hotel, the Centre for Contemporary Art and the departmental tourism committee.
For me, the town will always be associated with the Cathars and the process of writing my third novel Colours in the Dark, about Catherine.
Catharism was a Christian movement with elements of dualistic and Gnostic thought that emerged and spread across northern Italy and southern France between the 12th and 14th centuries. The name derives from the Greek word for ‘the pure ones’.
The Catholic Church regarded the doctrine as heretical, which led to harsh countermeasures. The movement was first combated by the Albigensian Crusade and subsequently by the Inquisition, which eventually eradicated it around the mid-14th century. During this persecution, many people were killed, including through executions and burnings at the stake.
Those who followed the doctrine were called Cathars or Albigensians – the latter name refers to the town of Albi, where the movement gained a strong foothold early on. They described themselves, however, simply as good Christians.
The River Tarn flows through the town and its swirling dark waters are spanned by several bridges, including the Old Bridge, which was built in 1040 from stone and later renovated using brick. The bridge faces one of the town’s six gates and was financed with funds from the ferry service.
During the 16th century, the bridge was lined with half-timbered houses inhabited by weavers, shoemakers, fullers, gravediggers and fruit sellers.
Several floods damaged the bridge, and the one in 1766 was perhaps the final blow. The city of Albi purchased the bridge, renovated it and demolished the houses.
We took a long walk along the riverbank in glorious sunshine and 19 degrees. At first, we had planned to explore a walking trail called L’échappée Verte, which runs through a bamboo forest and past rushing streams, but it was closed due to this year’s floods in France.
Instead, we ended up walking in the opposite direction and met many people doing exactly the same as us, enjoying the sun. We made our way up one of the moss-covered side staircases to the Cathedral.
The slope was covered in spring flowers.
Sainte-Cécile is the world’s largest brick-built cathedral and has the largest painted surface area (18,000 m² of frescoes and decorations), making it Europe’s largest painted cathedral.
It’s interesting that descriptions of churches usually focus on the biggest, tallest, most... Personally, I find the cathedral has sharp elbows – the building brings to mind a fortress, which it perhaps was when it was built as a show of power against Catharism (1282–c. 1482).
The cathedral, together with the bishop’s buildings, was designated a UNESCO World Heritage Site in 2010.
Next to the cathedral stands the Palais de la Berbie, built between 1228 and 1308 and considered the oldest palace in France… older than the Papal Palace in Avignon.
Initially, it was intended to be a grand palace to show off, but it became a fortress under Bishops Bernard II and II due to hostility from the people of Albi. They were outraged by the treatment of the Cathars.
Since 1924, the Toulouse-Lautrec Museum has been housed in the palace as a tribute to the painter Henri Marie Raymond de Toulouse-Lautrec-Monfa (24 November 1864 – 9 September 1901), who was born in Albi and lived at Château Malromé near Saint-André-du-Bois in Gironde.
He died at the age of just 36 – due to alcoholism and syphilis.
For those wishing to read about his life, this book of around 360 pages contains many fascinating stories and insights into his life and lifestyle.
The exhibition in Albi is the largest collection of Henri’s works.
Toulouse-Lautrec was born into an aristocratic family with a direct line of descent to Charlemagne. Unfortunately, his pure bloodline meant he suffered from genetic problems due to inbreeding – his parents were first cousins and his maternal and paternal grandmothers were sisters.
This genetic condition meant that the broken bones he sustained at the ages of thirteen and fourteen never fully healed, and he became disabled, standing barely 152 cm tall.
In his solitude, he painted and received guidance from René Princeteau (1843–1914), who specialised in horse paintings.
He painted this cousin when he was thirteen.
Henri spent most of his time at Château du Bosc, one of the family’s estates near Albi.
I like his earlier paintings of the women in his life, such as his mother. She divorced Henri’s father after Henri’s brother died in 1867 and moved to Paris with Henri.
It was in the mid-1880s that Toulouse-Lautrec began painting the bohemian life of Montmartre. All the colourful cafés, cabarets, entertainers and artists in this part of Paris fascinated him.
It was these paintings that made him famous, and he depicted several popular entertainers such as Aristide Bruant, Jane Avril, May Belfort, May Milton, Valentin le Désossé and Louise Weber.
In 1889, when the Moulin Rouge opened, Toulouse-Lautrec was commissioned to create a series of posters, which many of his artist friends regarded as beneath him.
To become more financially independent, Toulouse-Lautrec accepted this commission.
Café des Ambassadeurs also commissioned works from the artist. For them, Henri created the now iconic poster of his friend Aristide Bruant (1892).
After the museum, which was well worth a visit, we went to one of the restaurants around the cathedral for lunch. Many French people take food very seriously, and it’s hard not to spend at least two hours in a lunch restaurant...
I got quite a few looks as I was wearing my headphones to filter out all the noise – the buzz of conversation, soft music and the clatter of plates. It’s interesting that the brain filters out such things on its own when it chooses to function.
We wandered around the old parts of Albi after lunch and even managed to catch a glimpse of the funfair that was taking place during Albi’s carnival week between 1–8 March.
On the way home, we stopped off in the cheese village of Roquefort... We’ll have to come back here one day to visit the caves where the world-famous cheese is made.
The vineyards before Marseillan always feel a bit like coming home.
https://silviaedling.com
Kommentarer
Skicka en kommentar