Sandbergsbestigning i Atacama öknen

 

Dag 5, torsdagen den 18 juni: 

Jag sov som en klubbad säl efter onsdagens äventyr. 

Eftersom vår buss mot Nasca och Puno skulle åka först klockan 13.45 så hade vi en hel förmiddag att slå ihjäl i Huacachina. 

Jag började med att ta på mig en kjol, stack ut näsan och konstaterade att det var kallt och bytte snabbt om. 

Det är så synd att min spanska är obefintlig. 

Vi använde armar och fötter för att kommunicera med servitören under frukosten...det är ett universalspråk som ofta fungerar som substitut.

Våra tyska damer på hotellet hade gjort en tidig tur upp på de stora sanddynerna och vi bestämde oss för att göra det samma.

Ambitionen var god, men det var ca 200 m upp vilket var läskigt  brant. Sandryggen var dessutom minimal.

På ömse sidor om oss  störtade sandväggarna ner brant som en pyramid. 

Fredrik som sträckt benet bestämde sig för att vända tillbaka, men Zsuzsanna och jag fortsatte stoiskt. 

Bredvid oss swoshade sandboardåkare ner på löpande band.

Huacachina ligger i den stora Icaöknen, som i sin tur är en del av den enorma Peruansk-Chilenska kustöknen (även kallad Atacama–Sechura-ökensystemet). 

Det innebär att sanden och ökenlandskapet i princip sträcker sig längs Stillahavskusten från norra Peru hela vägen ner genom Chile. 

Det är med andra ord lätt att gå vilse och ge gamarna underhållning.

Långt där nere startade vår dune buggy färd dagen innan. 

Området mellan Huacachina och Ica är idag nästan sammanvuxet genom förorter, hotell, vingårdar och jordbruksmark. 

Oasen känns isolerad, men vi är bara 10–15 minuter från stadskärnan i Ica som har över 280 000 invånare.

Det var intressant att läsa om att det runt  Huacachina finns några av Sydamerikas högsta sanddyner, vissa över 500 meter höga...

Trots den extrema torkan finns omfattande jordbruk runt Ica tack vare vatten från Anderna. 

Sen läste jag att miljontals år gamla fossiler av valar, hajar och pingviner har hittats i Icaöknen, eftersom området en gång låg under havsytan. 

Det var skönt att låta de skakiga benen vila ett tag på toppen av 'berget'. 

Först tänkte vi tassa över hela krönet men det blev allt brantare så vi vände tillbaka...

Samtidigt syntes spåren av människor som trotsat farorna och gått hela vägen.

Fredriks foto av mig och Zsuzsanna.

Det var brant ner men jag tyckte att det var mycket lättare att röra sig ner än upp. Zsuzsanna kände precis tvärtom...

Under eftermiddagen stack solen fram sin näsa och värmen steg snabbt till 25 +...

Vi åt lunch på ett litet lokalt hak och vandrade sen till Peru Hop Bussen som ska ta oss till Nasca och Puno.

Nu börjar nästa etapp som tar 23 h och sömn på buss...

May the force be with us.

Tillbaka till hemsida:

https://silviaedling.com