Berg och dalbana i Huacachina

Vi är fortfarande på dag 4, 17 juni.

. 

Efter lunch och lite sprit susade vi till Huacacinaoasen för att ta en 'dune buggy tour' och åka sandboard. 

De hade inte kalkylerat tiden vidare bra...vi landade på hotellet med andan i halsen klockan 15.20 och hann knappt byta kläder förrän vi skulle samlas framför Wild Rover med en banderas i handen som kostade 5 soles. 

 

Huachachina beskrivs ofta som den enda naturliga ökenoasen i Sydamerika. 

Dune buggy turen bokades av Peru Hopp som tar oss genom Peru. De har än så länge varit toppen. Turen kostade endast 20 dollar per person och kan varmt rekommenderas. 

Vi såg flera med skidor och snowboard på väg uppför sandbergen. 

Enligt lokal folktro skapades lagunen av en vacker prinsessa som grät över sin förlorade kärlek. Hennes tårar bildade lagunen, och hon sägs fortfarande leva där som en sjöjungfru. 

Det är mer troligt att oasen uppstod naturligt genom att vatten från en underjordisk akvifer trängde upp till ytan. Vattennivån har dock sjunkit genom åren, vilket har lett till åtgärder för att bevara den.

En extra kuriosa: Huacachina har bara omkring 100 permanenta invånare, men tar emot tusentals besökare varje år. 

Det känns lite som att befinna sig i Perus Las Vegas, med barer och nattklubbar...

Vi lämlade upp till dune buggy bilarna utan att ha den blekaste aning om vad vi hade att förvänta oss...

På den här kullen traskade jag och Zsuzsanna upp dagen efter. Sanddynen är ca 180-200 m hög och ger en vacker vy över Ica och Huacachina.

Ica är en av de soligaste platserna i Peru och får bara omkring 1 cm regn per år. Klimatet är så torrt att många upplever det som sommar året

Fredrik och jag satt längst fram och Zsuzsanna hamnade bredvid en kvinna vid namn Tony och en man från Irland som reste med sin 69 åriga mor. 

Under färden, som bokstavligen känns som en berg-och-dalbana, så hade Zsuzsanna ett fast grepp om irländarens stora biceps och kvinnans knä. 

De var lika ivriga att krama tillbaka vilket säger något om vår överlevnadsinstinkt. 

Det var bra whoomf i kurvorna och kullarna vi rullade uppför och nerför var minst sagt branta. Rena undret att vi inte välte. 

Efter 20 min stannade vi  med ett dammmoln på en kulle med fin bild över Ica och anderna. 

Jag åkte frivilligt sandboard nedför en brant backe...med huvudet före...

Det pinsamma var att de flesta åkte med hög fart men jag var för feg och bromsade som en vättvilling. Det slutade med att jag stannade halvägs...

Yeah.

i fick även lite solnedgång...den ska vara vackrast här i öknen sägs det...

Foto tagen av vår guide.

Den här dagen var underbar men intensiv.

 Medan flera från sällskapet valde party så tog vi en lugn middag. 

Tyvärr är jag inte mitt vanliga jag än.

Tillbaka till hemsida:

https://silviaedling.comä