Med start i Berlou

 

Äntligen tillbaka till vårt lilla hus 'Vallmon' i Marseillan. Det är mitten av november och ca 22 grader i luften.

Listan på saker som behöver färdigställas är lång, men vi bestämde oss för att viga helgen till olika bergsvandringar i Languedoc. En av sakerna vi älskar med platsen är att antalet utflyktsmål känns oändliga.

Eftersom det blir mörkare snabbare än under sommaren så valde vi en kortare tur som klassas som förhållandevis enkel... 

Turen startade i byn Berlou och den tog oss upp i bergen vars väggar och dalar kantades av knotiga höstrankor som fladdrade för vinden i olika nyanser av gult, rött och orange.  

 

Då det brukar vara kyligt i bergen så tog jag med mig halsduk och dunväst i väskan, men solen värmde på rejält och det slutade med att vi vandrade i T-shirts och önskade vi hade valt kortbyxor.  

Efter Uppsalas ruggiga novembermörker kändes det underbart befriande att vandra på soliga bergsstigar och äta lunch på en låg stenmur som blickade ut över det böljande landskapet.

Varje vandring har sin charm och speciella känsla. 

Den här turen kändes helt annorlunda än många av de leder vi gått tidigare. 

Vi pratade en kortis med en vinbonde som höll på att reparera sitt hus mitt ute i ingenmansland. Han var orolig över att kylan var på intåg. 

I en av dalarna stannade vi till för att dricka en kopp kaffe och insupa stillheten omkring oss. Allt som hördes var prasslet av löv och fågelkvitter.

Det är avkopplande att låta fantasin leka. 

De olika vinrankornas knotiga skepnader antog ibland formen av olika figurer såsom drakar, gamla damer och läskiga fingrar som sträcker sig upp ur marken.   

Leden förde oss genom en skog där vi såg en gammal rostig bil daterad 1957. Den verkar ha legat där mycket länge. 

Jag undrar vad som kan ha hänt - om föraren och eventuellt passagerarna överlevde volten nerför backen. 

Promenaden avslutades där vi började...i byn Berlou, vid den gamla kyrkogården och kyrkan. 

https://silviaedling.com/