Anteckningar i rörelse...
Hösten har rusat fram med ånga pulserande från de utstående öronen - tid är sannerligen ett fascinerande fenomen.
Den 21 och 23 oktober var jag med i ett intressant panelsamtal, först i Gävle och därefter i Falun tillsammans med Thomas Sedelius & Magdalena Kania Lundholm från Högskolan Dalarna. Det var fullsatt båda gångerna och en väldigt engagerad och varm stämning i lokalerna.
Jag imponeras av Henriks sätt att hålla samtalet i gång både under tisdagen och torsdagen - det kräver både fingertoppskänsla och allmänbildning.
Vi behöver diskutera demokrati när styrformen i sin breda form systematiskt monteras ned. Även i Sverige går den processen obehagligt snabbt.
Ingen kan göra allt men alla kan göra något.
Direkt från Falun tog jag (natt) tåget till Lund där jag satt med i betygsnämnd.
Det kändes mysigt att få besöka vår nyligen utflugna fågel som börjat läsa juridik i Lund. Jag bodde på Elite Hotell som ligger ca 10 min. cykelavstånd från Ellies studentlya.
Tydligen är Lund, tillsammans med resten av Skåne, känd för sina vindbyar som attackerar det flacka området med kraften från havet som ligger mycket nära.
Vinden gjorde oss sällskap under hela helgen tillsammans med ett strilande höstregn.
På kvällen besökte Ellie och jag den italienska pizzerian som vi blev förtjusta i sist var på där. Vi skulle träffas klockan sex på kvällen efter att Eleonora avslutat sina obligatoriska uppgifter och vi bestämde träff vid katedralen.
På väg dit fick jag syn på en ung kvinna som satt vid fönstret i ett café och tvärstannade.
Hon såg identisk ut som Eleo.
Frisyren, luggen, klädstilen och till och med ringarna på fingrarna såg liknande ut.
Hon måste ha tyckt att jag var ruggigt obehaglig.
En tant som står och gapar med vidöppen mun en halvmeter från hennes wienerbröd.
Eftersom Lund ligger 50 min från Köpenhamn så passade vi på att göra en tur dit. Tivolit hade redan en stor grupp människor framför grindarna 30 minuter innan det skulle öppna medan pumporna iakttog dem roat.
Vi besökte Glyptoteket eftersom både jag och Ellie älskar konstmuseum. Tänk att det har gått över tio år sedan jag och Fredrik var där senast.
Swastikan ger mig dåliga vibbar men den är egentligen en stulen symbol. Ordet svastika stiger upp ur sanskritens dammiga kammare, bärande på en betydelse lika spröd och skör som en viskning: ”lycka”, ”välbefinnande”.
Det slingrande korset – en form som tycks vrida sig som om det ville följa solens egen långsamma andning över himlen – sägs ha fötts i Eurasien för sju tusen år sedan. Ännu idag dröjer det kvar som en helig figur inom hinduismen, buddhismen, jainismen och odinismen, inristad på tempelväggar och hus i Indien och Indonesien, som om det försökte hålla fast vid en uråldrig rytm trots tidens eviga erosion.
I Europas jordlager ligger symbolen också gömd, inmurad i förkristna kulturers artefakter, som en glömd tanke som vilat för länge under marken.
Under 1800-talet rörde sig symbolen åter upp till ytan, bortlockad av Europas nyvakna hunger efter antika världar.
Heinrich Schliemann, den tyske arkeologen, såg det vridna korset glimma fram ur Trojas damm, och han följde dess spår till mönstrad keramik i sitt eget hemland. Han anade i dessa former en religiös puls från mänsklighetens avlägsna förfäder, ett svagt hjärtslag som han menade ekade över tidens avstånd.
Andra forskare i Europa lät sig dras in i samma magnetiska fält och formade tanken om en gemensam arisk kultur som sträckte sig från Europas hjärta till Asiens utkanter, som om symbolen bar en hemlighet som sträckte sig genom kontinenter.
När 1900-talet tog sin början hade svastikan redan funnit sin plats i Europas vardag: mångtydig, ofta förknippad med lycka, med löftet om välstånd – en symbol som ännu inte bar på den skugga som senare skulle falla över den.
Läser Sylvia Plath dikter....
A Life
Touch it: it won't shrink like an eyeball,
This egg-shaped bailiwick, clear as a tear.
Here's yesterday, last year —-
Palm-spear and lily distinct as flora in the vast
Windless threadwork of a tapestry.
Flick the glass with your fingernail:
It will ping like a Chinese chime in the slightest air stir
Though nobody in there looks up or bothers to answer.
The inhabitants are light as cork,
Every one of them permanently busy.
At their feet, the sea waves bow in single file.
Never trespassing in bad temper:
Stalling in midair,
Short-reined, pawing like paradeground horses.
Overhead, the clouds sit tasseled and fancy
As Victorian cushions. This family
Of valentine faces might please a collector:
They ring true, like good china.
Elsewhere the landscape is more frank.
The light falls without letup, blindingly.
A woman is dragging her shadow in a circle
About a bald hospital saucer.
It resembles the moon, or a sheet of blank paper
And appears to have suffered a sort of private blitzkrieg.
She lives quietly
With no attachments, like a foetus in a bottle,
The obsolete house, the sea, flattened to a picture
She has one too many dimensions to enter.
Grief and anger, exorcised,
Leave her alone now.
The future is a grey seagull
Tattling in its cat-voice of departure.
Age and terror, like nurses, attend her,
And a drowned man, complaining of the great cold,
Crawls up out of the sea.
Efter lunchen satte jag och Ellie färden mot Statens Musem för Konst (SMK) som ligger nära
Rosenborgs slott (Øster Voldgade) belägen i parken som kallas "Kongens Have". Slottet uppfördes under 1600-talet som Kristians den IV:s sommarstuga. Under åren kom den att bli hans favoritboställe och en stor del av hans tid tillbringades här.
Vi såg rosor...bara det.
Det är något avkopplande med att sugas in i tavlornas värld.
Intresserad av seendets betydelse för hur vi handlar så fastnade jag för denna tavla där jag tyvärr glömt konstnärens namn... Den här typen av motiv finns i många varianter men den är intressant då den rymmer så många betraktare på olika nivåer.
Medan jag betraktade tavlan, betraktade Ellie mig...
Och vi såg en råtta stor som en liten kanin springa förbi oss.
Kommentarer
Skicka en kommentar