Skönt att känna sand mellan tårna igen

 

Inte visste jag hur välkommen den här septembersemestern skulle kännas när jag bokade den i våras. 

Sjukdomar, flytt, intensiva arbetsdagar och andra energibovar tömde bägaren ganska rejält, men nu är jag åter på plats i Vallmon, Marseillan.

 

Redan efter en dag känns själen lite lugnare och mer närvarande än innan. 

Men jag tror att alla var överens om att resan ner kändes lång. 

Flyget gick först kl. 14.40 vilket innebar sovmorgon och mindre stress på förmiddagen men det dröjde tills 23.30 innan vi äntligen låg nerbäddade i våra sängar på Rue de l'egalité. 

                    

Det var lite fascinerande upplägg när vi skulle gå på planet. 

Först skulle 'priority' gruppen släppas igenom och därefter grupp A, B, C. Men istället för att tassa på planet och hitta sitt säte så samlades vi alla i grupp. När dörrarna till flygpassagen äntligen öppnades så pressade sig alla som galningar mot utgången i hopp om att vara den/de första som kom på flygplanet. 

Lite som en skåck får.  

Men det känns ärligt talat helt underbart att äntligen få landa och äta frukost på takterrassen igen. 

Jag och mina systerbarn tog rundan till fruktmarknaden, spar och boulangerie:t medan resten av gänget dukade. 

Elias var överlycklig över att få knapra på en färsk croissant till frukost och jag var överlycklig över att återigen få färska fikon att avnjuta. 

De här var otroligt söta och smakrika!    

Målet med den här resan är att vila och vi beslöt oss för att snoka reda på en strand och breda ut oss på den i vår fulla prakt. 

Det blev Tamarisplage som fick äran att få ett besök av oss. 

Lyckligtvis var det inte gassande solsken för då skulle vi ha stekts som kycklingspett i de tjugosju grader som dagen skänkte oss. 

Havet var relativt kyligt även om det inte stoppade Elias och Clara. 

Några år har vi haft samma temperatur på havet som i luften under speptember månad, men det är så avhängigt tramotanevindarnas  framfart. När tramontanen viner så blåser det varma ytvattnet ut till havs och ersätts av kyligare vattenströmmar. 

Det mest dramatiska som hände var att Elias upptäckte en stor röd manet med långa tentakler i havsbrynet. 

Efter lite letande så tror vi att det kan röra sig om Pelagia noctlica eller lilaprickiga maneten som har massa brännande celler på dess tentakler som kan orsaka smärtsamma och ihållande brännskador och förvirring. 

Svärmar av den här maneten har visat sig utplåna hela fisksodlingar.

Det är lite intressant att det finns  över 2000 olika arter av maneter som människan känner och många av dem är helt ofarliga.   

Mats hittade även skalet av något djurliknande föremål och var mån om att vi skulle luska ut vad det är för något. Det blev ett intressant samtal.  

Mats: Kolla in vad jag hittade! 

Silvia: Ser vasst ut, vad är det?

Mats: Gissa.

Silvia: Skalbaggsskal. 

Mats: Fel. 

Silvia: Vi kan hålla på ett tag. 

Mats: Men det är ju jätteintressant - den liknar monstret i ett TV spel jag spelade för länge sen. 

Silvia: Aha. 

Mats: Men gissa. Jag kan berätta att det är äggrester som tillhör ett rovdjur i havet. 

Monika: Haj.

Mats: Det sa du förra gången också när jag visade dig. Vad är det med dig och hajar.  

Monika: Hajar är coola.

Mats: Det är de, men det är ingen haj. Det är ett rovdjur, men de äter inte oss. 

Silvia: Hm -  är det  ägget till en rocka?   

Mats: Ja! Visst är det häftigt. 

Silvia: Det är häftigt. 

 

Jag och Clara tog en promenad på stranden medan de övriga degade i en sandhög.

Alla stränder har sin charm, men den här 'vilda stranden' får sin speciella karaktär av all drivved som ligger uppsköljda på sanden och bildar olika konstverk formade av naturen. 

Clara har ärvt sin mormors förkärlek för att hamstra vackra snäckor på stranden. Efter den korta promenaden kom hon tillbaka med båda händerna fulla. 

I den här takten kommer hennes föräldrar att behöva en extra resväska för att få hem alla skatter. 

Det är svårt att tro att den här fridfulla stranden var ett säte för nazister under andra världskriget. 

Spåren av kriget är synliga och kännbara än idag. 

År 2017 hittade några personer åtta granater från andra världskriget på en av stränderna  belägen mellan Sète och Marseillan (Hérault). 

Fynd av minor är, med andra ord, inte ovanligt, utan sker lite då och då. 

Nu senast i mars 2025 upptäcktes, exempelvis, ett femtiotal granater (800 kg) på stranden Vassal i Séte - inte långt bort ifrån oss. 

Upptäckten resulterade i att minröjningsgänget från civilförsvaret i Montpelliere kallades in för att göra en grundlig genomsökning av stället och ta ut minor till havs där de sprängdes. 

Precis bakom sandhögarna ligger bunkrarna som Nazisterna byggde när de invaderade den 'fria södra zonen i Frankrike' 1942. 

Hitler gillade inte att de allierade landsteg i Nordafrika och som ett svar till de allierade byggdes mer än 900 bunkrar som en mur [Südwall] längs Medelhavskusten  och ca 100 av dem ligger placerade runt Agde.  

Invasionen pågick till augusti 1944 när de allierade kom i land i närheten av Toulon och befriade området. 

Varje lördagmorgon under årets alla dagar öppnas bunkrarna upp för allmänheten att beskåda. 

Vi kom precis den dagen.  

Överallt marcherade soldater i nazistkläder omkring och det kändes lite obehagligt att se dem i tider när världen är spänd till bristningsgränsen och där nazismens ande på nytt vittrar morgonluft.  

Medan vi har barn som tycker Sarah J. Maas böcker är fruktansvärt ytliga och pinsamma så har jag övertalat min syster att läsa hennes romaner eftersom jag verkligen tycker om Maas mustiga värld som är genomsyrad av fantasi, berättarglädje och värme. 

Nu kan inte heller Monika slita sig ifrån dem. 

Mission accomplished. 

Bra böcker, vila och ett gott glas med Pézenasvin avslutade dagen. 

https://silviaedling.com/

When I booked...

... this September holiday in the spring, I had no idea how welcome it would feel.

Illness, moving house, intense working days and other energy drainers had left me feeling pretty drained, but now I'm back in Vallmon, Marseillan.

After just one day, my soul feels a little calmer and more present than before.

I think everyone agreed that the journey down felt long.

The flight didn't leave until 2.40 p.m., which meant a lie-in and less stress in the morning, but it was 11.30 p.m. before we were finally tucked up in our beds on Rue de l'egalité.

There was a slightly fascinating arrangement when we were about to board the plane.

First, the “priority” group was allowed through, followed by groups A, B and C. But instead of quietly boarding the plane and finding our seats, we all gathered in groups. When the doors to the boarding gate finally opened, everyone rushed like crazy towards the exit in the hope of being the first to board the plane.

A bit like a stampede.

But honestly, it feels absolutely wonderful to finally land and have breakfast on the roof terrace again.

My nieces and I took a trip to the fruit market, Spar and boulangerie while the rest of the gang set the table.

Elias was overjoyed to be able to munch on a fresh croissant for breakfast, and I was overjoyed to once again be able to enjoy fresh figs.

These were incredibly sweet and flavourful!

The goal of this trip is to rest, so we decided to find a beach and spread out in all our glory.

We chose Tamarisplage as the beach to visit.

Fortunately, the sun wasn't beating down, because otherwise we would have been roasted like chicken skewers in the 27 degrees that the day brought us.

The sea was relatively cool, although that didn't stop Elias and Clara.

For several years now, we have had the same temperature in the sea as in the air during September, but it is so dependent on the tramontane winds. When the tramontane blows, the warm surface water is blown out to sea and replaced by cooler water currents.

The most dramatic thing that happened was that Elias discovered a large red jellyfish with long tentacles at the water's edge.

After a little research, we think it may be Pelagia noctlica, or the purple-spotted jellyfish, which has lots of stinging cells on its tentacles that can cause painful and persistent burns and confusion.

Swarms of this jellyfish have been known to wipe out entire fish farms.

It is interesting to note that there are over 2,000 different species of jellyfish known to man, and many of them are completely harmless.

Mats also found the shell of some animal-like object and was keen for us to find out what it was. It turned into an interesting conversation.

Mats: Look what I found!

Silvia: Looks sharp, what is it?

Mats: Guess.

Silvia: A beetle shell.

Mats: Wrong.

Silvia: We could keep this up for a while.

Mats: But it's really interesting – it looks like the monster in a TV game I played a long time ago.

Silvia: I see.

Mats: But guess. I can tell you that it's egg remains belonging to a predator in the sea.

Monika: A shark.

Mats: You said that last time too when I showed it to you. What is it with you and sharks?

Monika: Sharks are cool.

Mats: They are, but this isn't a shark. It's a predator, but they don't eat us.

Silvia: Hm – is it the egg of a stingray?

Mats: Yes! Isn't it cool?

Silvia: It is cool.

Clara and I took a walk on the beach while the others stayed in a sand pile.

All beaches have their charm, but this “wild beach” has a special charm because of all the driftwood washed up in the sand, forming various works of art shaped by nature.

Clara has inherited her grandmother's fondness for collecting beautiful shells on the beach. After the short walk, she came back with both hands full – after a week, her parents will need an extra suitcase to take all her treasures home.

It's hard to believe that this peaceful beach was a Nazi stronghold during the Second World War.

The traces of war are still visible and palpable today.

In 2017, several people found eight grenades from the Second World War on a beach located between Sète and Marseillan (Hérault).

In other words, finding mines is not uncommon, but happens from time to time.

Most recently, in March 2025, for example, around fifty grenades (800 kg) were discovered on Vassal beach in Sète, not far from us.

The discovery resulted in the civil defence mine clearance team from Montpellier being called in to conduct a thorough search of the area and remove the mines to the sea, where they were detonated.

Just behind the sand dunes are the bunkers that the Nazis built when they invaded the “free southern zone of France” in 1942. Hitler did not like the Allies landing in North Africa, and in response to the Allies, more than 900 bunkers were built as a wall [Südwall] along the Mediterranean coast, and about 100 of them are located around Agde.

The invasion continued until August 1944, when the Allies landed near Toulon and liberated the country.

Every Saturday morning throughout the year, the bunkers are open to the public. We arrived on one such day.

Soldiers in Nazi uniforms were marching around everywhere, and it felt a little uncomfortable to see them at a time when the world is stretched to breaking point.

While we have children who think Sarah Maas's books are terribly superficial and embarrassing, I have persuaded my sister to read her novels because I really liked her rich world, imbued with imagination and warmth.

Now Monika can't tear herself away from them either.

Mission accomplished.

Good books, rest and a nice glass of Pézenas wine ended the day.

https://silviaedling.com/