Kulturkanon, Gustavianum och en underbar septemberdag

 

Det är alltid lite fascinerande när en ruskigt dyster morgon med strilande regn och hot om annalkande höstmörker spricker upp och förvandlar världen till en gnistrande sensommardag full av löften om ljusare tider. 

Vår Emma som arbetar som amanuens på Gustavianum, vid sidan om sina studier, blev mäkta förvånad när Sveriges kulturkanon skulle tillkännages på hennes arbetsplats, just den här tisdagen.

Processen har präglats av en hög nivå av sekretess in i sista sekund. 

Hela byggnaden var täckt med spänd förväntan och personalen vid kassan stod med näsorna tryckta framför tv-skärmarna.  

Bakgrunden till Sveriges nya kulturkanon är ett initiativ från regeringen [Tidöavtalet] år 2022 med ambitionen att definiera en gemensam svensk kultur genom att sammanställa en lista över 100 verk som format landet. 

Inspirationen är hämtad från en liknande satsning i Danmark 2006.

Begreppet kanon föddes i en religiös kontext men har på senare år överförts till kulturella sammanhang och syftar till att beskriva texter som i vid mening är tänkt att bilda och knyta samman en befolkning.

En kommitté utsågs för tre år sedan bestående av ledamöterna Gunilla Kindstrand och PJ Anders Linder under ansvar av historikern Lars Trädgårdh. 

Det är garanterat inte en lätt uppgift att fånga in en kultur som ska vara representativ och spegla mångfalden i ett land.

Problemet med projektet är inte att vilja få unga att läsa böcker som historiskt sett betytt mycket för ett land, utan snarare är problemet viljan att via kulturen definiera essensen av svenskhet (för invandrare).  

 

Jag sträckläste Mina vänner av Fredrik Backman och passade på att läsa lite om hans resa. 

Källa: 

"Anledningen till att förlag och agenturer inte ville fortsätta jobba med Fredrik Backman var egentligen enkel: han ansågs omöjlig att ha att göra med."

"För att vara en av landets allra mest populära författare är Fredrik Backman mycket skeptisk till förlagens bestseller-hets. Han påpekar att till exempel En man som heter Ove refuserades flera gånger, innan Forum nappade.

– Ett förlag skrev att Ove var en trevlig historia, men att de inte såg någon kommersiell potential. Det brevet var ju inte skrivit av en idiot eller en ond människa, utan någon som tänkte och gjorde sitt jobb efter sin bästa förmåga. Det finns ju ingen fungerande algoritm för vad som ska gå hem, allt är bara gissningar och inte ens särskilt bra sådana. Du kan inte plocka in känslor i en algoritm, det är problemet, eftersom bokbranschen handlar nästan helt och hållet om just känslor. Och världen förändras, ena året är det en självbiografi av en fotbollsspelare som säljer, nästa år är det en deckare, därefter Femtio nyanser av honom och sedan Elena Ferrante. Var är den röda tråden?"

Just nu har jag vänt blicken mot Vindens namn av Patrick Rothfuss: 

Handling: "I have stolen princesses back from sleeping barrow kings. I burned down the town of Trebon. I have spent the night with Felurian and left with both my sanity and my life. I was expelled from the University at a younger age than most people are allowed in. I tread paths by moonlight that others fear to speak of during day. I have talked to Gods, loved women, and written songs that make the minstrels weep.

My name is Kvothe.

You may have heard of me'

So begins the tale of Kvothe - currently known as Kote, the unassuming innkeepter - from his childhood in a troupe of traveling players, through his years spent as a near-feral orphan in a crime-riddled city, to his daringly brazen yet successful bid to enter a difficult and dangerous school of magic. In these pages you will come to know Kvothe the notorious magician, the accomplished thief, the masterful musician, the dragon-slayer, the legend-hunter, the lover, the thief and the infamous assassin.

The Name of the Wind is fantasy at its very best, and an astounding must-read title."

Efter en utflykt till Högskolan i Gävle träffade jag Ingela i Uppsala för att gå en promenad under blå himmel med en sol som värmde våra kinder (22 grader), omgivna av prunkande trädgårdar.  

Samtal under promenader med vänner är avkopplande och göder både kropp och själ.

Ingelas svamp-radar-blick var i full aktivitet och trots att vi promenerade i villakvarter så lyckades hon fylla en liten plastpåse (som bara råkade ligga i fickan) med smarrig svamp...

Jag är genuint imponerad av hennes svampkunskaper och svampblick. 

Det är inspirerande att se alla välskötta trädgårdar med allehanda kreativa blomkonstruktioner, växthus och välansade gräsmattor. 

Vår egen trädgård känner sig som den ruffiga vagabonden med sprayburk jämte de mer sofistikerade grannarna med knähundar, Proust under armen och en prydlig knut på hjässan.  

 

Under ett litet lyckligt ögonblick i tiden så lyckades vi även få syn på en fjäril som lapade i sig äpple i solskenet.  

https://silviaedling.com/

 It is always....

.... somewhat fascinating when a gloomy morning with pouring rain and the threat of approaching autumn darkness breaks open and transforms the world into a sparkling late summer day full of promise for brighter times.

We say thank you and more light to the people!

Our Emma, who works as an amanuensis at Gustavianum alongside her studies, had not been warned that Sweden's cultural canon would be announced at her workplace on this particular Tuesday.

The entire building was filled with tense anticipation and the staff at the cash register stood with their noses pressed against the TV screens.

The background to Sweden's new cultural canon is an initiative by the government [Tidöavtalet] in 2022, which aims to define a common Swedish culture by compiling a list of 100 works that have shaped the country.

The inspiration comes from a similar initiative in Denmark in 2006.

It is interesting that the concept of ‘canon’ has its roots in religion but has recently been transferred to cultural contexts and aims to describe texts that, in a broad sense, are intended to educate and unite a population.

A committee was appointed, consisting of members Gunilla Kindstrand and PJ Anders Linder, under the responsibility of historian Lars Trädgårdh.

It is certainly no easy task to capture a culture that is representative and reflects the diversity of a country.

I read Three Friends by Fredrik Backman in one sitting and took the opportunity to read a little about his journey.

Source:

‘The reason why publishers and agencies did not want to continue working with Fredrik Backman was really simple: he was considered impossible to deal with.’

"For one of the country's most popular authors, Fredrik Backman is very sceptical of publishers' obsession with bestsellers. He points out that, for example, A Man Called Ove was rejected several times before Forum took it on.

– One publisher wrote that Ove was a nice story, but that they didn't see any commercial potential in it. That letter wasn't written by an idiot or a malicious person, but by someone who thought about it and did their job to the best of their ability. There is no working algorithm for what will be a hit; it's all just guesswork, and not even particularly good guesswork at that. You can't put emotions into an algorithm, and that's the problem, because the book industry is almost entirely about emotions. And the world is changing. One year it's an autobiography of a footballer that sells, the next year it's a detective novel, then Fifty Shades of Grey, and then Elena Ferrante. Where is the common thread?

Right now, I've turned my attention to The Name of the Wind by Patrick Rothfuss:

Plot: "I have stolen princesses back from sleeping barrow kings. I burned down the town of Trebon. I have spent the night with Felurian and left with both my sanity and my life. I was expelled from the University at a younger age than most people are allowed in. I tread paths by moonlight that others fear to speak of during the day. I have talked to Gods, loved women, and written songs that make the minstrels weep.

My name is Kvothe.

You may have heard of me."

So begins the tale of Kvothe - currently known as Kote, the unassuming innkeeper - from his childhood in a troupe of travelling players, through his years spent as a near-feral orphan in a crime-riddled city, to his daringly brazen yet successful bid to enter a difficult and dangerous school of magic. In these pages you will come to know Kvothe the notorious magician, the accomplished thief, the masterful musician, the dragon-slayer, the legend-hunter, the lover, the thief and the infamous assassin.

The Name of the Wind is fantasy at its very best, and an astounding must-read title."

After a trip to the University of Gävle, I met Ingela for a walk under blue skies with the sun warming our cheeks (22 degrees) and surrounded by lush gardens.

Conversations during walks with friends are relaxing and nourish both body and soul.

Ingela's mushroom radar was in full swing, and even though we were walking in a residential area, she managed to fill a small plastic bag (which just happened to be in her pocket) with delicious mushrooms...

It is inspiring to see all the well-tended gardens with all kinds of creative flower arrangements, greenhouses and well-manicured lawns.

Our own garden feels like the scruffy vagabond with a spray can next to the more sophisticated neighbours with lap dogs, Proust under their arms and a neat knot on their heads.

During a brief moment of happiness, we even managed to catch sight of a butterfly lapping up apple juice in the sunshine.

https://silviaedling.com/