Molly rullade beslutsamt fram på Autobahn.
Våra blickar följde landskapets skiftningar medan tankarna befann sig i 1500-talets syd Frankrike mitt under religionskriget mellan Hugneotter (protestanter) och katoliker.
Kriget pågick åren 1562-1568 och resulterade tillslut i en kompromiss som gav protestanterna en viss frihet.
Många protestanter kämpade för religionsfrihet medan företrädare för katolska kyrkan kämpade för att behålla makten.
Så mycket meningslöst lidande.
Intrigerna och mystiken i boken Burning Chambers stegras och via litteraturen som genre påminns läsaren om absurditeten i styren som vill kontrollera människors tro.
Den påminner även om hur alla frågor genom historien alltid haft en existentiell dimension närvarande.
Oavsett visioner och övergripande strukturer i samhället så är det som tar form i dagligt liv det som i slutändan avgör vad som sker.
Och våra liv är så otroligt mer komplexa och nyanserade än visioner och strukturer är och kan vara.
Rationalitet blandas med dumhet, övertygelse, misstag, fördomar, rädsla, mod, tro med mera och historien visar att alla tillfällen när vi bortse från den här komplexiteten så riskerar människor att komma till skada.
Samhällen som velat styra människors tankar och känslor - pressa in dem i en snäv tvångströja - blir nästintill omöjliga att leva i.
Vi har slukat böcker den här sommaren men Kate Mosses ljudbok har inte gått att lyssna på mer än korta stunder åt gången vilket har medfört att den gör oss sällskap under en längre tid.
Mosses skriver otroligt vackert.
Hennes förmåga att måla med ord är exeptionell liksom hennes historiska kunskaper om södra Frankrike.
Även om det emellanåt kan bli lite långdraget så känns det bokstavligt talat som att förflyttas tillbaka i tiden, där inte bara den spännande berättelsen om Minou vecklas ut, utan där dofter, ljud och känslor från en svunnen tid blir en del av vår vardag.
Det är den magiska kraften i skönlitteratur!
Det förvånar mig inte att Mosses har vunnit flera utmärkelser.
När jag läser om henne ser jag att hon köpte ett litet hus i Carcasonne 1989 och blev så inspirerad av regionen Occitanien att hon började skriva skönlitterärt.
Förstår henne.
I Danmark stannade vi till vid Knudshoved som är en halvö på Funen, öster om Nyborg. Det låg tidigare en färjeterminal här fram till 1998 mellan Halsskov/Knudshoved och Sjælland.
Molly passade på att ladda medan vi tog en promenad på åkern.
Det var helt fenomenala moln som skapades under vår färd mot Sverige och det var ett äventyr att följa deras olika former och färger medan jag skrev vidare på min andra roman om Cia Rhoaltzdotter.
Lindormens Rike del I, utdrag ur kpt 1:
Sommarens värme kändes som en smekning på huden och Cia drog upp den bruna, tunga klänningsfållen så de bara benen fick möjlighet att andas. Hon avskydda det stickiga, grova ulltyget, av hela sitt hjärta. Den som de alla var tvungna att bära i olika former och som inte var tillräckligt varm under vintern och fick henne att klia sig sönder och samman när solen tryckte sin varma famn om dem alla och fick svetten att rinna längs huden.
Som i ett försök att trösta lindade sig vinden om Cias varma vader där hon stod och hon suckade njutningsfullt medan hon blickade ut över sjön i en kupol av blå eftermiddagshimmel. De små fiskebåtarna låg utspridda i Gunsteveviken som löv i en vattenpöl om hösten, i en desperat konkurrens om den stora sjöns alltmer sinande fiskebestånd. Hon visste att allt fler hade börjat söka sig närmare havet, men det var ett riskfyllt projekt då de primitiva flottorna och de små båtarna i ekträ inte var rustade för havets vildsinta vågor. Vägen ut till vildare vatten var dessutom lång och förenad med en rad risker, då det innebar att gränsen till Kornfågelns Rike var tvungen att korsas och Socklas befolkning var nästintill mer desperata efter föda än dem själva. Sól, vad hon var trött på detta, trött på desperata människor. Trött på att känna magen suga och bitas. Men det var en väg hon inte ville vandra just nu.
Hon rynkade pannan och förde håret som lekte vid hennes kind bakom örat.
Det räckte med att det skriande behovet av mat var ett stående samtalsämne vid köksbordet hemma. Just nu ville hon bara glädjas åt den sällsynta friheten som var hennes. Åtminstone ett litet tag. Tanken fick det att fladdra till i magen.
Cia hade slitit vid huset hela dagen tillsammans med farfar för att reparera det som stormen rivit. Stormen hade varit ovanligt vildsint denna gång och förstört många hus och ägodelar. Böndernas redskap hade fått skador, kvarnens ena vinge hade slitits av och fiskarnas hamn hade blivit illa drabbad och hon visste att det betydde att hennes föräldrar behövde stanna kvar sena nätter för att reparera alla skador. Även deras lilla hus hade blivit drabbat men ändå mindre än många andras, tack gode Sól. Halmtaket hade slitits av och hönornas rangliga skjul hade kollapsat och fått dem som inte skadades att fly all världens väg. De hade hittat tre av dem darrande under några buskar, men fyra var spårlöst borta. Däribland Värpfröjd som brukade vara generös med bruna stora ägg om morgnarna. Troligen hade någon av de hungrande i byn lagt beslag på dem, och hon visste att hon inte heller skulle tveka om hon skulle snubbla över fina värphöns.
Men nu var hon ledig. Rättare sagt hade hennes älskade mormor Agni fått nog av hennes suckar och inlindade klagosång och kört i väg henne på en löprunda eftersom hon visste att det var det hon behövde för att få lugn i själen.
Hennes rastlösa fötter hade sprungit hela vägen uppför stigen till kullen vid mörkskogen och det hade dröjt ett tag innan syret fått hennes hjärna att klarna. Hon grinade fåraktigt när hon såg att hallonbusken bakom den stora mosstenen ännu inte hade blivit länsad av giriga fingrar, men hon hann knappt ta ett steg framåt förrän något litet och hårt krockade med hennes panna och hon tittade hastigt upp redo att försvara sig mot fara. Synen av Vestarrs mörka kalufs, glittrande ögon, och röda kinder efter språngmarschen fick henne att slappna av och le brett. Hon slogs på nytt av hur vacker han blivit trots de stora skrynkliga och slitna kläderna som hängde som säckväv på honom."
Tyvärr hamnade vi i flera bilköer men de var inget emot de bilköer som finns i Frankrike just nu (lördag).
Enligt nyheterna är det 100 mil långa köer sammantaget på grund av att semestern nu har startat på allvar där.
Vi kom fram till Malmö vid åtta tiden på kvällen och letade febrilt efter parkeringsplatser nära hotellet. Men efter att Molly varit inne och cirkulerat i sanslöst trånga parkeringshus som visade sig fulla så hittade vi en plats 150 meter bort längs vägkanten.
När vi tagit upp allting på rummet så gick vi ut på stan tillsammans med väldigt många andra.
Det var fredagskväll och människor var uppklädda för att festa.
Flera såg ut att vandra på moln...
https://silviaedling.com/
It was a productive day in the car from Hamburg to Malmö.
Molly drove determinedly along the Autobahn.
Her gaze followed the changing landscape, while her thoughts were in 16th-century southern France, in the midst of the religious wars between the Huguenots (Protestants) and Catholics. The war lasted from 1562 to 1568 and resulted in a compromise that gave Protestants a certain degree of freedom.
Many Protestants fought for religious freedom, while representatives of the Catholic Church fought to retain power.
The intrigue and mysticism in the book Burning Chambers escalate, and through the genre of literature, the reader is reminded of the absurdity of a government that wants to control people's beliefs and how all issues throughout history have always had an existential dimension.
Regardless of visions and overall structures in society, what takes shape in everyday life is incredibly more complex and nuanced.
Rationality is mixed with stupidity, faith, conviction, mistakes, prejudice, fear, courage, belief and more, and history shows that whenever we ignore this complexity, people are at risk of being harmed.
Societies that want to control people's thoughts and feelings become almost impossible to live in.
We have devoured books this summer, but Kate Moss's audiobook has been impossible to listen to for more than a few minutes at a time, which means that it has kept us company for a long time.
Moss writes incredibly beautifully. Her ability to paint with words is exceptional, as is her historical knowledge of southern France.
Although it can be a little long-winded at times, it literally feels like being transported back in time, where not only the exciting story of Milou unfolds, but where the smells, sounds and feelings of a bygone era become part of our everyday lives.
That is the magical power of fiction!
I'm not surprised that Mosses has won several awards.
When I read about her, I see that she bought a small house in Carcassonne in 1989 and was so inspired by the Occitan region that she started writing fiction.
I understand her.
In Denmark, we stopped at Knudshoved, a peninsula on Funen, east of Nyborg. Until 1998, there was a ferry terminal here between Halsskov/Knudshoved and Sjælland.
Molly took the opportunity to recharge while we took a walk in the fields.
There were phenomenal clouds on the way to Sweden, and it was an adventure to follow them with my eyes while I continued writing my second novel about Cia Rhoaltzdotter.
Lindormens Rike (The Kingdom of Lindorm) Part I, excerpt from Chapter 1:
"The summer heat felt like a caress on her skin, and Cia pulled up the heavy brown hem of her dress so that her bare legs could breathe. She hated the sticky, coarse wool fabric with all her heart. They were all forced to wear it in various forms, and it wasn't warm enough in winter and made her itch all over when the sun pressed its warm embrace upon them and made sweat run down their skin.
As if trying to comfort her, the wind wrapped itself around Cia's warm calves as she stood there, and she sighed with pleasure as she gazed out over the lake in a dome of blue afternoon sky. The small fishing boats were scattered across Gunsteveviken like leaves in a puddle in autumn, desperately competing for the increasingly dwindling fish stocks of the large lake. She knew that more and more people had begun to seek a life closer to the sea, but it was a risky venture, as the primitive rafts and small oak boats were not equipped to withstand the wild waves of the sea. The journey to wilder waters was also long and fraught with danger, as it meant crossing the border into the Kingdom of the Corncrake, whose people were almost as desperate for food as they were. Sól was tired of this, tired of desperate people. Tired of feeling her stomach ache and bite. But that was not a path she wanted to take right now.
She frowned and tucked the hair that played at her cheek behind her ear.
It was enough that the desperate need for food was a constant topic of conversation at the kitchen table at home. Right now, she just wanted to enjoy the rare freedom that was hers. At least for a little while. The thought made her stomach flutter.
Cia had been working hard on the house all day with her grandfather, repairing the damage caused by the storm. The storm had been unusually fierce this time and had destroyed many houses and possessions. The farmers' tools had been damaged, one of the mill's wings had been torn off and the fishermen's harbour had been badly hit, and she knew that meant her parents would have to stay up late to repair all the damage. Their little house had also been damaged, but less than many others, thank goodness. The thatched roof had been torn off and the rickety henhouse had collapsed, causing those that were not injured to flee. They had found three of them trembling under some bushes, but four were missing. Among them was Värpfröjd, who used to be generous with her large brown eggs in the mornings. Probably one of the hungry villagers had taken them, and she knew that she would not hesitate to do the same if she stumbled across some fine laying hens.
But now she was free. Or rather, her beloved grandmother Agni had had enough of her sighs and veiled complaints and sent her out for a run, knowing that was what she needed to calm her soul.
Her restless feet had run all the way up the path to the hill by the dark forest, and it had taken a while for the oxygen to clear her head. She grinned sheepishly when she saw that the raspberry bush behind the large mossy rock had not yet been picked clean by greedy fingers, but she had barely taken a step forward when something small and hard collided with her forehead and she looked up quickly, ready to defend herself against danger. The sight of Vestar's dark hair, sparkling eyes, and red cheeks after his run made her relax and smile broadly. She was struck again by how handsome he had become despite the large, wrinkled, and worn clothes that hung like sackcloth on him."
Unfortunately, we ended up in several traffic jams, but they were nothing compared to the traffic jams in France right now (Saturday).
According to the news, there are 100-mile-long queues in total because the holiday season has now started in earnest there.
We arrived in Malmö at around 8 p.m. and searched frantically for parking spaces near the hotel. But after Molly had been driving around in a senselessly crowded car park that turned out to be full, we found a space 150 metres away along the roadside.
Once we had taken everything up to our room, we went out into the city along with many others. It was Friday evening and people were dressed up to party.
Several looked like they were walking on clouds...
Kommentarer
Skicka en kommentar