Ett utdrag ur I Skuggan av cirkeln
I skuggan av de destruktiva krafter som är i rörelse så återvänder Katarinas bror Kristoffer till Uppsala efter en tids vistelse i USA tillsammans med sin gode vän Oskar. Samtidigt bestämmer sig Katarinas familj för att bygga ut sitt kafé i Almunge. Långsamt visar sig Felicias vänskap med Oskar ersättas av något mer intensivt och passionerat som ingen av dem riktigt vet hur de ska hantera. Frågan är bara om de starka känslorna de hyser för varandra hinner få tid att mogna innan ondskan kryper allt närmare dem.
I skuggan av cirkeln är den första fristående delen i trilogin om vännerna Felicia, Ann och Katarina."
12
Oktobersolen denna eftermiddag lyste kyligt över gravstenarna som kastade långa skuggor när Hugo svängde in på Almunge kyrkogård. Eftersom cykeln saknade cykelstöd så lutade han den försiktigt mot en gammal ek. Han tog ut ICA-kassen med spade, jord och en lila ljungplanta som han fått för halva priset ur cykelkorgen och slätade till sitt hår som vinden hade rufsat till under cykelturen. Av gammal vana nickade han till den vitkalkade kyrkan som till en god vän och gick med ostadiga ben på grusgången mot den nyare delen av kyrkogården där hans mor vilade. Hans far och mor låg inte bredvid varandra eftersom hans mor hade protesterat. Fadern låg i en släktgrav med sina föräldrar på den gamla delen. Hugos farmor och farfar men även farbror, faster och deras två små barn vilade där.
Han stelnade till när han såg en figur som han kände igen. Stellas barnbarn. Invandrarungen. Hon satt på huk och planterade någon grön växt vid Stellas och Alfreds släktgrav. En stor vit änglastaty stod på graven och skuggade hennes ansikte. Dessa människor fanns överallt nu för tiden. Hans pappa skulle ha gått fram och sagt det till henne. Han hade varit tydlig med att de hade ett ansvar att hålla Sverige rent och det ansvaret innebar handlingskraft. ”Vi får aldrig vara tysta, Hugopojken”, hade han ibland sagt. ”Vi måste alltid vara redo att agera. Med ord, listig planering och även våld om det skulle behövas. Varför Hugo? För att rensa bort de smutsiga från de rena. Vi måste göra detta för den svenska nationen. Den behöver oss.” Hugo stirrade på den mörkhåriga flickans huvud och hoppades att hon skulle känna hur det brände där bak i nacken. Hon var inte välkommen!”
Julia var begraven vid muren några meter därifrån rakt under vildäppelträdet som växte strax utanför kyrkogården och som nyfiket krängde sig över murkanten för att hålla ett öga på vad som hände i de dödas rike. Det såg lite slokande ut med sina gulbruna blad och skrumpnade äppelrester. Men mor hade älskat äpplen. Han gick långsamt, nästan andaktsfullt fram till den lilla gravstenen som han valt åt henne. Den var inte dyr. Det hade han inte haft råd med. Men stenen var vald med omsorg. Han hade bett hantverkarna att rista in Innerligt älskad Julia Andersson 1916+ 2000. Under detta hade han bett om att orden Äntligen Fri skulle stå. Allt på hennes begäran, utom graveringen Innerligt älskad. Den hade han valt själv. Hon låg på sjukhuset en vecka och kämpade för sitt liv efter makens hårdhänta sätt att visa kärlek. ”Morsan min föll av från stegen när hon plockade äpplen”, hade Sten på faderns order sagt när han körde hennes medvetslösa kropp till sjukhuset. Det verkade osannolikt med tanke på hennes skador. Men inget hände.
Hugo mindes hur liten och bräcklig hon sett ut där hon låg i sjukhussängen med Landstingets logga på täcket. Det grånande håret som hade blivit tunt på sina ställen låg ovårdat kring hennes magra blåslagna ansikte. Hugo hade försökt att rätta till det med en kam som han alltid bar i innerfickan på kavajen. En gång hade hon vaknat till. Det var då hon med svag stämma berättade om brevet som låg i skåpet i sovrummet under hennes strumpor. Det tog ett tag innan Hugo fann det då hon hade tryckt in det mot lådans vägg och lagt en liten trälåda med mynt framför. I det sex sidor långa brevet hade hon med sin spretiga handstil beskrivit hur glad hon hade varit när Sten och Hugo hade fötts. Hon beskrev även några minnen från deras barndom som hon ville att de skulle ha med sig om något hände samt hur mycket hon älskade dem båda. Resten av brevet handlade om hur hon ville bli begravd. Hon skrev inte ett ord om Hugos far mer än att hon av hela sitt hjärta ville kunna få vila i egen grav när hon äntligen fick besöka Guds boning. Längst ner på gravstenen ville hon att det skulle stå Äntligen Fri. Hugo hade gråtit som ett barn när han läst detta. Av någon anledning hade han inte visat Sten brevet eftersom han på något sätt inte trodde att han skulle förstå.
I sin feghet hade han inte vågat göra något när hon stilla somnade in på Uppsala Akademiska den femte september år 2000. Hon hade fått en inre blödning. Han kunde fortfarande rodna när han tänkte på allt detta. Julia hade begravts i familjegraven efter faderns direktiv. Hugo hade knappt kunnat se på kistan när den sänktes ner, så mycket skämdes han. Det var först när fadern dog sex år senare som han hade tagit mod till sig att uppfylla hennes sista önskan. Han hade tömt sina besparingar och sett till att flytta hennes kista till en egen gravplats innan familjegraven hann stängas igen. Stens namnteckning hade behövts, men den hade Hugo förfalskat. Han var en duktig förfalskare. Det hade fadern sett till.
Han prasslade med ICA-kassen och plockade fram de få saker han hade lagt där och lade dem prydligt på rad framför graven. En sliten tändsticksask ramlade ut och han plockade långsamt upp den. Ryggen fungerade inte riktigt som förr efter åren som byggare. Det var därför han sadlat om till tågkonduktör.
”Jag kan inte tro detta”, hördes plötsligt en mörk röst bakom honom. Det var Sten. ”Har du gått bakom fars och min rygg?” Brodern hade på sig en svart, lite nött skinnjacka och jeans och stod med nävarna hårt knutna längs sidorna medan han stirrade vilt på Hugo. Han var orakad, noterade Hugo. De var för övrigt ganska lika varandra. Lika långa och med samma fyrkantiga ansikte som de ärvt av sin far. Att Sten var tio år yngre syntes inte. Det hade spriten han envisades med att stjälpa i sig hjälpt till med. Sten hade till Hugos sorg ärvt moderns stora bruna ögon och det kändes malplacerat att dessa ögon nu skulle stirra på honom med den glödande ilska som Stens utstrålade.
Han försökte låta bestämd: ”Det var mors sista önskan och jag trodde inte att du skulle förstå det.”
”Så fan heller att jag förstår!” Sten nästan spottade ut orden. ”Du gick bakom min och fars rygg. Han skulle aldrig ha gett sin tillåtelse till detta. Dessutom”, och nu lät han mer bitter än arg, ”har jag som alla år köpt två krukväxter som jag tänkte plantera för att hedra våra föräldrar eftersom jag inte sett dig sköta om graven nämnvärt. Nu vet jag varför.” Han tog ett hotfullt steg närmare Hugo. ”Dessutom står ju för fan morsans namn på två gravstenenar, hur tänker du egentligen? Fan ta dig att du vanhedrar farsan på det här sättet.”
”Far är död”, sa Hugo lågt.
”Far är död”, härmade Sten honom hånfullt. ”Ja, han är död men han lärde oss två saker och det var att kvinnans plats är under mannen och att Sveriges skulle hållas rent från lort.” Plötsligt avbröt han sig. ”Vad menas med ’Äntligen Fri’?” Han stirrade ömsom på inskriptionen och ömsom på Hugo som lugnt mötte hans blick.
”Det står det som mor ville att det skulle stå. Jag visade hennes brev för prästen som förstod. Han hjälpte mig”, sa han.
Sten verkade fundera över Hugos ord. De stod tysta bredvid varandra och stirrade tomt på graven framför dem. Allt som hördes var det låga surrandet från en och annan bil som åkte förbi på Almungevägen och prasslet från de döda bladen som vinden lekte med längs murkanten.
”Kommer du i kväll?” sa Sten plötsligt.
Det sög till i Hugos mage. Han svalde och funderade på hur han skulle lägga fram sina ord så att brodern inte skulle ta illa vid sig. Det var inte direkt så att han inte höll med dem. Han stödde deras kamp helhjärtat. Det var bara det att han inte gillade hur den yngre generationen hade nästlat sig in i kärnan och börjat ställa krav på hårdare tag. Han själv trodde på systematik och att så gott som möjligt följa det regelsystem som den svenska staten byggt upp under århundranden. Visst, en och annan förfalskning kunde gå an, men datafiffel, korruption och mord var inte något som han gillade på menyn.
”Jag har annat för mig.”
”Så fan heller, Hugobrorsan. Både du och jag vet att det inte finns någon återvändo. Något stort är på gång och farsan och vi har varit med om att skapa detta. Du kan inte bara banga.” Hans ansikte kom utan förvarning nära Hugos eget och han kände den sura och stickiga doften av alkohol slå emot sig. Sten hade druckit och troligtvis kört bil onykter eftersom han aldrig skulle ha orkat byta buss för att ta sig hit från Stenhagen. En dag skulle han åka fast, det var en sak som var säker.
”Självklart ska jag inte banga”, skyndade han sig att säga utan att möta Stens blick, ”men jag har saker jag måste göra i kväll.”
”Det är bäst för dig, Hugobrorsan. Något stort är på gång och du ska ta mig fan vara med när det händer om jag så ska släpa dig dit vid håret. Jag är starkare än du nu sedan du var dum nog att paja din rygg.” Han vände sig om för att gå och Hugo var inte beredd på den fysiska smärta som utan förvarning slog emot honom när Sten plötsligt vände sig om och gav honom en snyting över näsan så han föll baklänges och landade på sin krassliga rygg i gräset bredvid graven. Det kändes som att ryggen gått av och han stönade högt i det våta gräset med ansiktet förvridet i plåga.
Sten torkade sig om näsan med baksidan av handen och sa nästan nonchalant: ”Det där fick du för det du gjorde med mors grav.”
Hugo hörde knappt vad han sa utan fokuserade på att andas. Broderns ryggtavla försvann bakom den vitkalkade kyrkan och lämnade honom att klara sig bäst han kunde. Han klandrade honom inte. Det var det de hade lärt sig.
*
Felicia stängde av musiken på mobilen och tog ut hörlurarna ur örat. Hon hade precis planterat färdigt kärleksörten och en vacker blå ljung som hon visste att Stella skulle ha älskat när hon hörde ljudet av ett stönande. Hennes första tanke var att det var ett djur. Hon stoppade in en hårslinga som hade flytt bakom örat och reste sig upp för att sopa bort några döda löv och blöta grässtrån från jeansen. Ljudet hördes på nytt. Det kom från den nyare delen av kyrkogården och lät omisskännligt mänskligt. Hon lämnade kvar sin blommiga ryggsäck och småsprang mot ljudet. Den sena oktobersolen fick gravstenarna att kasta långa skuggor på marken och fick henne nästan att missa kroppen som låg i fosterställning i det våta gräset i närheten av det gamla vildäppelträdet. Hon kände först inte igen Hugo eftersom den beige tweedjackan hade glidit upp och täckte halva ansiktet, men när hon sprang närmare ryckte han till och stirrade vilt på henne. ”Gå härifrån”, väste han mellan sammanbitna tänder, ”jag behöver inte din hjälp.”
Felicia hade uppriktigt sagt svårt att förstå Hugos djupa motvilja mot henne då hon knappt hade pratat med mannen. Den var nästan fysisk. Hon funderade på om det låg något gammalt groll mellan honom och Stella som hon inte visste om. Minnet av Stella fick det åter att sticka till i magen. Ett gammalt ordspråk som hennes mormor ibland hade sagt när hon lagt mynt i tiggares koppar flöt upp till ytan: ”Ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon.”
”Nu är det så här att jag tyvärr inte kan låta dig ligga kvar”, sa Felicia med låg röst när hon hukade sig ner bredvid den äldre mannen. Hon flämtade till när hon såg mängden blod runt hans näsa och i hans mun. Kunde han verkligen ha slagit sig så hårt när han ramlade i gräset. ”Du blöder ju. Vad har hänt? Vänta här så ska jag hämta min ryggsäck, jag tror att jag har några näsdukar där som vi kan använda oss av.” Ironin var slående eftersom det var uppenbart att han knappt kunde röra på sig. Hugo hade inte sagt något eller mött hennes blick, men det hade hon inte väntat sig heller.
När hon kom tillbaka hade han rullat åt sidan och försökte resa på sig, medan han andades tungt och stönade till varje gång som smärtan högg till. Det såg ytterst plågsamt ut och hon gick målmedvetet fram till honom och tog honom i armen. ”Om du stöder dig på mig så tror jag att det går lättare”, sa hon så hurtigt hon förmådde.
Hugo vände till slut sina blodsprängda ögon mot henne och väste med en röst fylld av fiendskap som nästan vibrerade: ”Släpp mig. Du smutsar ner mig.” Felicia blev alldeles paff av det avgrundsdjupa hatet som speglade sig i den äldre mannens ansikte att hon nästan ryggade tillbaka. I några sekunder övervägde hon att lämna honom där, men åsynen av blodet som alltjämt rann ur Hugos mun och näsa samt hans uppenbara smärta fick henne att bita ihop. Hon plockade raskt upp en prasslig påse med näsdukar, tog ut en och gav honom den. ”Här, torka bort det värsta och håll den sedan mot näsan så det slutar blöda. Jag kommer att hjälpa dig härifrån vare sig du vill eller inte.” Med ett fast tag om hans midja hivade hon långsamt upp honom i sittande ställning medan Hugo stönade högt. Felicia pratade långsamt som till ett barn: ”Vi ska sakta men säkert gå till min bil som står på parkeringen bakom kyrkan. Tror du att du klarar det eller ska jag ringa efter en ambulans?”
”Ingen jävla ambulans”, muttrade Hugo medan han fokuserade på andningen. Han vägrade titta på Felicia men lät henne ändå hjälpa honom upp på benen eftersom han inte tycktes ha något val. Hela kroppen svajade som en sliten, gammal flaggstång. Hans beigea byxor och jacka var fläckiga av mörkt blod, gräs och lera, och det i vanliga fall välkammade håret var rufsigt och stod ut åt alla håll. Felicia noterade oroligt att ansiktet hade antagit en lätt askgrå ton. ”Vad hände egentligen?” frågade hon varligt medan de långsamt vankade fram på den knastrande grusgången mot bilen.
”Jag föll”, svarade Hugo avvisande efter en stunds tystnad. Han stelnade plötsligt till och försökte vända sig om men ryggen tycktes göra motstånd. ”Min påse.” Felicia vände sig instinktivt och såg en skrynklig Ica-påse som låg bredvid en av gravarna.
”Okej. Om jag släpper dig lite, kan då stå själv?”
Hugo rätade på sig och sa med en trött röst, ”Jag behöver inte din hjälp.” Felicia noterade nöjt att han inte lät lika hätsk som han gjort innan. Med den blommiga ryggsäcken på ryggen, plastpåsen hängandes på ena armen och Hugo på den andra så gick de sedan målmedvetet mot parkeringen där Felicias lilla blå Volkswagen stod parkerad. Plötsligt släppte Hugo henne. ”Nu tar jag mig hem själv.” Han sträckte sig efter sin påse och började stapplande gå mot en cykel som stod parkerad vid eken inte långt från den gulvita kyrkan. Handen som inte höll i Ica-påsen gled frenetiskt över byxbenet som om han ville gnida bort något lortigt.
”Men Hugo, du kanske inte orkar ta dig hem, vad gör du då?” försökte Felicia ropa efter honom, men han ignorerade henne. Hon tittade efter honom och visste inte riktigt hur hon skulle göra. Det fanns inte mycket hon kunde göra om han inte ville ha någon hjälp. Innan hon satte sig i bilen följde hon sin granne med blicken och såg hur han mödosamt ledde cykeln ut på Almungevägen. Istället för att sätta sig på den använde han den som stöd.
När Hugo och cykeln försvunnit bakom en krök satte hon sig i bilen, lutade huvudet mot ryggstödet och pustade ut. Nu kunde hon släppa ut lite av den oro hon så enkelt hade förträngt i nödsituationen. Att kunna hålla sig lugn när det stormar hade hon garanterat inte fått av Lilian.
Hon noterade förstrött att solen nästan hade gått ner. En ilsken röd strimma av solljus glimmade till mellan kastanjeträdets gulnande blad varje gång vinden lekte med grenarna. Felicia startade bilen för att köra hem just när en silvergrå Volvo parkerade några meter bort. Hon brydde sig inte om att titta efter vilka besökarna var.
Back cover:
"Felicia has inherited her grandparents' house, Äppelbacken, in Almunge, and has got a job as a librarian at Uppsala City Library. The joy of writing stories and her friends Ann and Katarina give her strength. But things are not always as they seem. When Katarina begins to have recurring dreams about an impending danger that threatens Felicia's brother Alexander, a darkness creeps into their everyday lives that ultimately threatens to destroy them all.
In the shadow of the destructive forces at work, Katarina's brother Kristoffer returns to Uppsala after spending time in the United States with his good friend Oskar. At the same time, Katarina's family decides to expand their café in Almunge. Slowly, Felicia's friendship with Oskar is replaced by something more intense and passionate that neither of them really knows how to handle. The question is whether the strong feelings they have for each other will have time to mature before evil creeps ever closer to them.
In the Shadow of the Circle is the first standalone part of the trilogy about friends Felicia, Ann and Katarina."
*
12
The October sun shone coolly on the gravestones, casting long shadows as Hugo turned into Almunge cemetery. Since his bicycle had no kickstand, he leaned it carefully against an old oak tree. He took the ICA bag with a spade, soil and a purple heather plant that he had bought for half price out of his bicycle basket and smoothed his hair, which had been ruffled by the wind during the bike ride. Out of old habit, he nodded to the whitewashed church as if to a good friend and walked with unsteady legs along the gravel path towards the newer part of the cemetery where his mother rested. His father and mother were not buried next to each other because his mother had protested. His father lay in a family grave with his parents in the old part. Hugo's grandmother and grandfather, but also his uncle, aunt and their two small children rested there.
He froze when he saw a figure he recognised. Stella's granddaughter. The immigrant girl. She was crouching down, planting a green plant by Stella and Alfred's family grave. A large white angel statue stood on the grave, casting a shadow over her face. These people were everywhere these days. His father would have gone up to her and told her so. He had been clear that they had a responsibility to keep Sweden clean, and that responsibility meant taking action. ‘We must never be silent, Hugo,’ he had sometimes said. "We must always be ready to act. With words, cunning planning and even violence if necessary. Why, Hugo? To purge the dirty from the clean. We must do this for the Swedish nation. It needs us." Hugo stared at the dark-haired girl's head and hoped she would feel the burning sensation at the back of her neck. She was not welcome!
Julia was buried by the wall a few metres away, right under the wild apple tree that grew just outside the cemetery and curiously leaned over the edge of the wall to keep an eye on what was happening in the realm of the dead. It looked a little droopy with its yellow-brown leaves and shriveled apple remnants. But mother had loved apples. He walked slowly, almost reverently, to the small gravestone he had chosen for her. It wasn't expensive. He couldn't afford that. But the stone had been chosen with care. He had asked the craftsmen to engrave ‘Beloved Julia Andersson 1916+ 2000’. Underneath this, he had asked for the words ‘Finally Free’ to be inscribed. All at her request, except for the engraving ‘Deeply loved’. He had chosen that himself. She had been in hospital for a week, fighting for her life after her husband's heavy-handed way of showing love. ‘My mum fell off the ladder when she was picking apples,’ Sten had said, on his father's orders, when he drove her unconscious body to the hospital.
It seemed unlikely, given her injuries. But nothing happened. Hugo remembered how small and fragile she had looked lying there in the hospital bed with the county council's logo on the blanket. Her greying hair, which had become thin in places, lay unkempt around her thin, bruised face.
Hugo had tried to fix it with a comb he always carried in the inside pocket of his jacket. Once, she had woken up. It was then that she told him in a weak voice about the letter that was in the bedroom cupboard under her socks. It took Hugo a while to find it, as she had pushed it against the wall of the drawer and placed a small wooden box with coins in front of it. In the six-page letter, she had described in her messy handwriting how happy she had been when Sten and Hugo were born. She also described some memories from their childhood that she wanted them to remember if anything happened, and how much she loved them both. The rest of the letter was about how she wanted to be buried. She did not write a word about Hugo's father other than that she wanted with all her heart to be able to rest in her own grave when she finally got to visit God's dwelling. At the bottom of the gravestone, she wanted it to say ‘Finally Free.’ Hugo had cried like a child when he read this. For some reason, he had not shown Sten the letter because he somehow did not think he would understand.
In his cowardice, he had not dared to do anything when she quietly passed away at Uppsala University Hospital on 5 September 2000. She had suffered internal bleeding. He could still blush when he thought about all this. Julia had been buried in the family grave according to her father's instructions. Hugo had barely been able to look at the coffin as it was lowered, so ashamed was he. It was only when his father died six years later that he had found the courage to fulfil her last wish. He had emptied his savings and arranged for her coffin to be moved to its own grave before the family grave was closed again. Sten's signature had been needed, but Hugo had forged it. He was a skilled forger. His father had seen to that.
He rustled through the ICA bag and took out the few things he had put there and laid them neatly in a row in front of the grave. A worn matchbox fell out and he slowly picked it up. His back didn't work as well as it used to after years as a builder. That was why he had switched to being a train conductor.
"‘I can't believe this,’ a dark voice suddenly said behind him. It was Sten. ‘Have you been behind Father's and my back?’ His brother was wearing a black, slightly worn leather jacket and jeans and stood with his fists clenched tightly at his sides as he stared wildly at Hugo. He was unshaven, Hugo noted. Otherwise, they were quite similar. They were the same height and had the same square faces they had inherited from their father. It was impossible to tell that Sten was ten years younger. The alcohol he insisted on drinking had helped with that. To Hugo's sorrow, Sten had inherited their mother's large brown eyes, and it felt out of place that those eyes were now staring at him with the burning anger that Sten radiated.
He tried to sound firm: ‘It was Mother's last wish, and I didn't think you would understand that.’
‘Of course I don't understand!’ Sten almost spat out the words. "You went behind my and Father's back. He would never have given his permission for this.
Besides,‘ and now he sounded more bitter than angry, ’like every year, I bought two potted plants that I planned to plant in honour of our parents, since I haven't seen you take care of the grave in any significant way. Now I know why.‘ He took a threatening step closer to Hugo. ’Besides, my mother's name is on two gravestones, what the hell are you thinking? Damn you for dishonouring our father in this way.‘
’Father is dead,‘ Hugo said quietly.
’Father is dead,‘ Sten mimicked him mockingly. ’Yes, he's dead, but he taught us two things, and that was that a woman's place is under a man and that Sweden should be kept clean of filth." Suddenly, he stopped. ‘What does “Finally Free” mean?’ He stared alternately at the inscription and at Hugo, who calmly met his gaze.
‘That's what Mum wanted it to say. I showed her letter to the priest, who understood. He helped me,’ he said.
Sten seemed to ponder Hugo's words. They stood silently next to each other, staring blankly at the grave in front of them. All that could be heard was the low hum of the occasional car passing by on Almungevägen and the rustling of dead leaves as the wind played with them along the edge of the wall.
‘Are you coming tonight?’ Sten said suddenly.
Hugo's stomach lurched. He swallowed and thought about how to phrase his words so that his brother wouldn't take offence. It wasn't that he disagreed with them. He supported their struggle wholeheartedly. It was just that he didn't like how the younger generation had wormed their way into the core and started demanding tougher measures. He himself believed in a systematic approach and in following, as far as possible, the rules that the Swedish state had built up over centuries. Sure, the odd bit of forgery was acceptable, but data tampering, corruption and murder were not things he liked on the menu.
‘I've got other things to do.’
"Like hell you do, Hugo. You and I both know there's no turning back. Something big is happening, and Dad and I have been involved in creating this.
You can't just back out." Without warning, his face came close to Hugo's, and he smelled the sour, pungent scent of alcohol. Sten had been drinking and was probably driving drunk, because he would never have been able to change buses to get here from Stenhagen. One day he would get caught, that was for sure.
‘Of course I'm not going to back out,’ he hastened to say without meeting Sten's gaze, ‘but I have things I have to do tonight.’
"It's best for you, Hugo. Something big is coming, and you're going to be there when it happens, even if I have to drag you there by your hair. I'm stronger than you now since you were stupid enough to mess up your back." He turned to leave, and Hugo wasn't prepared for the physical pain that hit him without warning when Sten suddenly turned around and punched him in the nose, causing him to fall backwards and land on his aching back in the grass next to the grave. It felt like his back had broken, and he groaned loudly in the wet grass, his face contorted in agony.
Sten wiped his nose with the back of his hand and said almost casually, ‘That's what you get for what you did to Mother's grave.’
Hugo barely heard what he said, focusing instead on breathing. His brother's back disappeared behind the whitewashed church, leaving him to fend for himself as best he could. He didn't blame him. That was what they had been taught.
*
Felicia turned off the music on her mobile phone and took the headphones out of her ears. She had just finished planting the love-in-a-mist and a beautiful blue heather that she knew Stella would have loved when she heard a moaning sound. Her first thought was that it was an animal.
She tucked a strand of hair that had slipped behind her ear and stood up to brush some dead leaves and wet blades of grass off her jeans. The sound came again. It came from the newer part of the cemetery and sounded unmistakably human. She left her floral backpack behind and jogged towards the sound. The late October sun cast long shadows from the gravestones onto the ground, almost causing her to miss the body lying in the foetal position in the wet grass near the old wild apple tree. At first, she didn't recognise Hugo because his beige tweed jacket had slipped up and covered half his face, but when she ran closer, he jerked and stared at her wildly. ‘Go away,’ he hissed through clenched teeth, ‘I don't need your help.’
Felicia found it difficult to understand Hugo's deep aversion to her, as she had barely spoken to the man. It was almost physical. She wondered if there was some old grudge between him and Stella that she didn't know about. The memory of Stella made her stomach churn again.
An old saying that her grandmother had sometimes used when she put coins in beggars' cups came to mind: ‘No one can help everyone, but everyone can help someone.’ ‘Unfortunately, I can't just leave you here,’ Felicia said in a low voice as she crouched down next to the elderly man.
She gasped when she saw the amount of blood around his nose and in his mouth. Could he really have hit himself that hard when he fell in the grass? ‘You're bleeding. What happened? Wait here while I get my rucksack, I think I have some handkerchiefs in there that we can use.’ The irony was striking because it was obvious that he could barely move. Hugo hadn't said anything or met her gaze, but she hadn't expected him to.
When she came back, he had rolled onto his side and was trying to get up, breathing heavily and groaning every time the pain struck. It looked extremely painful, and she walked purposefully over to him and took him by the arm. ‘If you lean on me, I think it will be easier,’ she said as quickly as she could.
Hugo finally turned his bloodshot eyes towards her and hissed in a voice filled with hostility that almost vibrated: "Let go of me. You're dirtying me." Felicia was so taken aback by the abysmal hatred reflected in the older man's face that she almost recoiled. For a few seconds, she considered leaving him there, but the sight of the blood still flowing from Hugo's mouth and nose and his obvious pain made her grit her teeth. She quickly picked up a rustling bag of tissues, took one out and gave it to him. ‘Here, wipe away the worst of it and then hold it to your nose so it stops bleeding. I'm going to help you out of here whether you want me to or not.’ With a firm grip around his waist, she slowly hoisted him into a sitting position while Hugo groaned loudly.
Felicia spoke slowly, as if to a child: ‘We're going to slowly but surely walk to my car, which is parked behind the church. Do you think you can manage that, or should I call an ambulance?’ ‘No bloody ambulance,’ Hugo muttered as he focused on his breathing.
He refused to look at Felicia but let her help him to his feet anyway, as he seemed to have no choice. His whole body swayed like a worn-out, old flagpole. His beige trousers and jacket were stained with dark blood, grass and mud, and his usually well-combed hair was tousled and sticking out in all directions.
Felicia noticed with concern that his face had taken on a slightly ashen hue. ‘What happened?’ she asked cautiously as they slowly made their way along the crunchy gravel path towards the car. ‘I fell,’ Hugo replied dismissively after a moment of silence.
He suddenly froze and tried to turn around, but his back seemed to resist. ‘My bag.’ Felicia turned instinctively and saw a crumpled Ica bag lying next to one of the graves.
‘Okay. If I let go of you a little, can you stand on your own?’
Hugo straightened up and said in a tired voice, ‘I don't need your help.’ Felicia noted with satisfaction that he didn't sound as hostile as he had before. With the floral backpack on his back, the plastic bag hanging from one arm and Hugo on the other, they walked purposefully towards the car park where Felicia's little blue Volkswagen was parked. Suddenly, Hugo let go of her. ‘I'll get home by myself.’ He reached for his bag and began to stagger towards a bicycle parked by the oak tree not far from the yellow and white church. The hand that wasn't holding the Ica bag slid frantically over his trouser leg as if he wanted to rub away something dirty.
‘But Hugo, what if you can't make it home? What will you do then?’ Felicia tried to call after him, but he ignored her. She watched him go, not quite sure what to do. There wasn't much she could do if he didn't want any help. Before getting into her car, she followed her neighbour with her eyes and saw him laboriously leading his bicycle out onto Almungevägen. Instead of getting on it, he used it for support.
When Hugo and the bicycle disappeared around a bend, she got into the car, leaned her head against the headrest and exhaled. Now she could let out some of the anxiety she had so easily suppressed in the emergency. Being able to stay calm in a storm was definitely not something she had learned from Lilian.
She noted absently that the sun had almost set. An angry red streak of sunlight glimmered between the yellowing leaves of the chestnut tree every time the wind played with the branches. Felicia started the car to drive home just as a silver-grey Volvo parked a few metres away. She didn't bother to look to see who the visitors were.
Kommentarer
Skicka en kommentar