Vi flydde till stillheten vid Le lac de Salagou idag

 

Temperaturen närmade sig 40 grader idag och då finns inte mycket energi till annat. 

Vi tog vår tillflykt till sjön Salagou en timme bort från Marseillan. Platsen känns lite som att landa på en annan planet. Marken är rödaktik från de höga järnhalterna, små vindpinade träd kröker sig mot marken, här och där syns rester av basalt eller lavastenar medan sjöns klarbå färger ger en krispig färgklick till ett landskap som på flera ställen beskrivs som världsunikt. 

   Själva sjön, som är 45 som djupast, är konstgjord. Den grävdes fram under 1960-talet för  konstbevattning av marker runt om i trakten och för att undvika översvämningar i Lergue- och Héraultfloden. 

Men även om sjön är skapad av människor har markerna runt om sjön en historia som sträcker sig minst 250 miljoner år tillbaka i tiden (Permaperioden) och har en exeptionellt rik biologisk mångfald som sedan 2000 skyddas av Natura.  

Jag blev sugen att läsa mer om platsen - den här är på franska, men verkar bra. 

Det är som att vandra på ett ödleskinn och platsen har för oss alltid skördat blod. Varje år som vi är där så skadar sig någon av oss på de vassa röda stenarna. I år var det Emma som fick rejäla skrapsår på låret, men det har varit år där kompresser involverats.

Trots den konstanta faran för blodsutgjutelse är det underbart vilsamt att vara här. Vattnet var 28 grader idag och det gick att träningssimma på ett sätt som hav sällan tillåter. 

Vi tog flera turer runt den lilla ön.

Sägner berättar att om man letar tillräckligt länge på de så kallade röda 'ruffes' så är det möjligt att hitta små vita stenar med ingraveringar av hjärtan gjorda av två älskande från 1100-talet. Jeanne var dotter till en baron och Bauzille var son till en skogshuggare och deras kärlek var förbjuden. Stenarna symboliserar en tyst protest mot dåtidens snäva konventioner och traditionen har upprätthållits än idag. Många av de stenar som går att finna är skapade på senare år.   

Uppe på kullen ner mot sjön syns även spökstaden Celle.

När Salagou anlades 1969 så befarade man att den medeltida byn Celle skulle svämma över. Alla evakuerades, men byn klarade sig överlag bra från att raseras av vattenmassorna även om den övergavs.  

Byn har en borgmästare, några enstaka har flyttat tillbaka och flera kämpar för att blåsa liv i den lilla bebyggelsen. Men än så länge känns byn bara tom och spöklig. 

I sjön traskar kräftor obekymrat runt (denna döptes till Hubert) och det är fullt möjligt att få ett gratis fiskspa för den som har lust...

Först till kvarn, så att säga. 

 

Utflykten var otroligt rofylld och vi stannade så sent att middagen blir klar först kl. 21.00 - men det var det värt. 

Emma laddar inför kvartsfinal mellan Sverige och England lagom till middagen men läser under tiden Sartres bok Äcklet...

Baksidestext: "Äcklet handlar om 30-årige Antoine Roquentin, som efter ett kringflackande och händelserikt liv slagit sig ned i den lilla franska hamnstaden Bouville. Antoine försöker skriva ett historiskt arbete, men finner det svårt, eftersom existensens "äckel" börjat pocka på hans uppmärksamhet. Antoines upptäckt, "Äcklet", försvårar hans förehavanden, relationer och arbete såväl som hans förhållande till kroppen och naturen. Äcklet är en bok om främlingskap och absurditet inför människan och världen, och ansluter sig i stora drag till Sartres existentiella teoribildning och existentialismen."

Eleonora har kommit hem till ett 31 gradigt Uppsala och två keliga katter. 

I morgon åker vi och paddlar i Tarnfloden innan teaterföreställningen i Pézenas på kvällen som vi ska se med Sarah, Olof och Mia. 

Det känns lite speciellt att åka till Tarn då floden figurerar i Färger i mörkret.   

https://silviaedling.com/

The temperature approached 40 degrees today, leaving little energy for anything else.

We took refuge at Lake Salagou, an hour away from Marseillan, which feels a bit like landing on another planet.

The ground is red from the high iron content, small wind-blown trees bend towards the ground, and here and there you can see remnants of basalt or lava rocks, while the clear blue colours of the lake add a crisp splash of colour to a landscape that is described in many places as unique in the world.

The lake itself, which is 45 metres at its deepest point, is artificial. It was dug in the 1960s for irrigation of the surrounding land and to prevent flooding in the Lergue and Hérault rivers.

But even though the lake itself is man-made, the land around it has a history stretching back at least 250 million years (to the Permian period) and has an exceptionally rich biodiversity that has been protected by Natura since 2000.

I was inspired to read more about the place – this is in French, but seems good.

It's like walking on a dragon's skin, and the place has always been bloody for us. Every year we're there, one of us gets hurt on the sharp red rocks. This year, Emma got some nasty scrapes on her thigh, but there have been years when compresses have been involved.

Despite this, it is wonderfully peaceful to be there. The water was 28 degrees and it was possible to swim for exercise in a way that the sea rarely allows. It was lovely in the water today and I swam several laps around the small island.

Legend has it that if you look long enough on the so-called red “ruffes”, you can find small white stones engraved with hearts made by two lovers from the 12th century. Jeanne was the daughter of a baron and Bauzille was the son of a woodcutter, and their love was forbidden. The stones symbolise a silent protest against the strict conventions of the time, and the tradition has been upheld to this day. Many of the stones that can be found have been created in recent years.

Up on the hill overlooking the lake, you can also see the ghost town of Celle.

When Salagou was built in 1969, there were fears that the medieval village of Celle would be flooded. Everyone was evacuated, but the village survived the flood relatively unscathed, even though it was abandoned.

The village has a mayor, a few people have moved back and several are fighting to breathe new life into the small settlement. But so far, the village feels empty and ghostly.

Crayfish scuttle around the lake, unconcerned, and it is entirely possible to get a free fish spa if you feel like it...

The trip was incredibly peaceful and we stayed so late that dinner wasn't ready until 9 p.m. – but it was worth it. Emma has started reading Sartre's book Nausea...

Blurb: ‘Nausea is about 30-year-old Antoine Roquentin, who, after a wandering and eventful life, has settled in the small French port town of Bouville. Antoine is trying to write a historical work, but finds it difficult because the ’nausea" of existence has begun to demand his attention. Antoine's discovery, ‘The Abomination’, complicates his activities, relationships and work, as well as his relationship with his body and nature. The Abomination is a book about alienation and absurdity in relation to man and the world, and is broadly in line with Sartre's existential theory and existentialism."

Eleonora has come home to a 31-degree Uppsala and two cuddly cats, and tomorrow we're going paddling in the Tarn River before the theatre performance in Pézenas in the evening, which we're going to see with Sarah, Olof and Mia. It feels a bit special to go to Tern, as the river features in Colours in the Dark.