Vandring i en öde stad och samtal med trevliga grannar

 

Det är svårt att ta in att vi åker hem imorgon. 

Vi lämnade Uppsala den 30/6 och i morgon har det gått en månad. 

Även om det känns nostalgiskt att lämna vår terrass och närheten till hav och berg så ska det samtidigt bli skönt att träffa familj och vänner igen.  

Mozart har börjat äta lite mer och på måndag har vi fått tid hos veterinären. 

Just nu tar vi en sak i taget. 

Efter förmiddagens arbete så bestämde vi oss för att äntligen besöka Saint-Thibéry, en liten medeltidsby i närheten av Marseillan. 

Saint-Thibéry för mig var likställd med genomfart till Pézenas och rödljus vid en kaktusodling där rödsvettiga turister frenetiskt paddlade på Pedalorail [Dressin]. 

Varje år vid rödljuset har vi dels ställt oss frågande till hur människor kan välja att 'pedalorail-a' i gassande solljus och fyrtio graders värme, dels konstaterat att vi borde besöka byn eftersom det sägs att den har historiska monument värda att besöka.

  Nu var det med andra ord dags att göra slag i saken. 

Saint-Thibéry är en pytteliten by med ca 3000 invånare.

Floderna Thongue och Laval rinner ner i Héuault som korsar byn. Platsen har klassificerats som ett Natura 2000 (ett europeiskt ekologiskt nätverk med fokus på naturområden) eftersom miljön kännetecknas av en biologisk mångfald. 

Där finns, bland annat en utrotningshotat vandrande fiskart vid namn Alose feinte och floden är också hem för firren Toxostome. 

Kvarnen är byggd under 1200-talet och räknas till ett av de mest välbevarade kvarnarna (Moulin á bled) i regionen. 

Höjdpunkterna var utan tvekan ruinerna av den romerska bron som sedermera blivit en medeltida bro efter översvämning och ombyggnad och den gamla kvarnen. 

Bron sägs ha blivit renoverad mellan åren 1150-1250 och var en viktig väg för alla pilgrimer som ville besöka klostret. 

När vi  kom höll två män på att bomma till ingången eftersom de inte vill ha turister som springer på den skraltiga stenanläggningen. 

När vi var på väg hem var det fullt av folk på bron och tre tonårskillar tävlade om vem som kunde springa snabbast upp på dess välvda bågar. 

Avpärrningar och stora förbudsskyltar verkar tydligen betraktas mer som rekommendationer än föreskrifter här...

Vi promenerade längs med floden mot byn i en vegation som påminde oss om regnskog medan en katts klagande jamande förföljde oss. 

Saint-Thibéry är byggd nära vulkanen Mont Ramus och det är lavaströmmar från den tiden som syns i byns centrum i form av basaltorglar. 

När romarna invaderade stället 200 år före vår tideräkning så bidrog det till att byn utvecklades till ett handelscentrum. 

Byn som kallades för Oppidum Cessero eller Araura [från floden Héurault]  i gamla reseskildringar tog namnet Saint-Thibéry år 800 för att hedra sitt skyddshelgon Saint- Thibéry. 

Den är placerad vid korsningen mellan Via Domitia från 118 f vår tideräkning och Via Mercadale som har fungerat som en länk mellan Agde och Lodève genom Pézenas. 

Saint-Thibérys placering där flera floder rinner in i huvudfloden Hérault har lett till att floden ofta svämmar över vilka man försökt och försöker parera genom att bygga vallar. 

Vi vandrade in i en totalt öde by och förbi leprasjukhuset från 1500-talet.  

Under 700-talet grundade en lärjunge till heliga Benedikt av Aniane ett benediktinerkloster [Abbaye de Saint-Thibéry] som raserades under franska revolutionen. 

Klostret håller på att renoveras men kyrkan var öppen. 

Klostret blev hem till Thibéry, Modeste och Florence reliker och under hela medeltiden besöktes platsen av pilgrimer.  

En Historia och en legend: 

Byn har tre martyrer: Tibéri, Modeste och Florence. 

Tibéri vars namn nu har blivit byns namn föddes 293 och var son till den romerske guvernören i Agde. När han var 10 år konverterade han till kristendomen påverkad av sin lärare Modeste. 

Tibéri blev jagad och mördad av Diokletianus i skogen som kantar floden Hérault. Eftersom hans lärare Modeste var där tillsammans med honom liksom en romersk dam, Florence, som slagit följe med dem avrättades även de och kropparna begravdes på samma plats.  

Legender får liv av människors berättelser och det säg att Tibérius besatt kraften at bota sjuka, särskilt sinnesjuka. Dessa sinnessjuka fick bo i tornet av klostret och endast komma ut från sina rum under novenabönen som hölls i den underjordiska kyrkans nedre sal vars dörr var reglad (barroul). Några av de ’sinnesjuka’ vägrade återvända och de klamrade sig fast vid ’barroul’, ibland med tänderna. Det är därifrån uttrycket:  ”lou cal menar a San Tibéri baïsar lou barroul”. (Man måste föra honom till Saint-Thibéry för att kyssa barroul). 

Eftersom byn var spökligt tyst och vi landade i att ingen hör oss om vi skriker på hjälp så åkte vi tillbaka till vår levande by Marseillan och läste bok på café.

Jag har satt tänderna i den andra delen i en romanserie om Languedoc [Sepulchre] av Kate Mosse. Den första boken tyckte jag verkligen jättemycket om.  

Vid sex kom Valerie och Jaqcues över. 

Valerie berättade varmt om sin hemstad Toulouse. 

Tydligen så har de en stor modern lägenhet några kvarter bort från basilikan som vi besökte och det gör det möjligt för dem att lätt ta sig runt i staden. 

Jaqcues som är pensionerad bor mestadels i Marseillan nuförtiden medan Valerie, som arbetar som administratör på universitet, bor i Toulouse under veckorna. 

 

Jacque är fenomenal på renoveringar och de har verkligen förvandlat det gamla skyffet till en vacker bostad med pool i trädgården och flera balkonger.   

Det är två trevliga människor och vi är genuint tacksamma över de underbara grannar som omger oss här.  

Efter middagen tog vi återigen en kvällspromenad. Det känns tufft att behöva lämna byn. 

                    

https://silviaedling.com/

It's hard to believe...

... that we're going home tomorrow.

We left Uppsala on 30 June, and tomorrow it will have been a month.

Although it feels nostalgic to leave our terrace and the proximity to the sea and mountains, it will also be nice to see family and friends again.

Mozart has started eating a little more, and on Monday we have an appointment with the vet.

Right now, we're taking one thing at a time.

After work this morning, we decided to finally visit Saint-Thibéry, a small medieval village near Marseillan.

For me, Saint-Thibéry was synonymous with the road to Pézenas and red lights at a cactus farm where red-faced tourists frantically pedalled on Pedalorails [Dressin].

Every year at the red light, we wondered how people could choose to ride the Pedalorail in the blazing sun and 40-degree heat, and concluded that we should visit the village because it is said to have historical monuments worth seeing.

In other words, it was time to take action.

Saint-Thibéry is a tiny village with about 3,000 inhabitants.

The Thongue and Laval rivers flow into the Héuault, which crosses the village. The site has been classified as a Natura 2000 site, a European ecological network of nature areas, because it is characterised by its biological diversity.

Among other things, there is an endangered migratory fish species called Alose feinte, and the river is also home to the Toxostome fish.

The mill was built in the 13th century and is considered one of the best preserved mills (Moulin á bled) in the region.

The highlights were undoubtedly the ruins of the Roman bridge, which later became a medieval bridge after flooding and reconstruction, and the old mill.

The bridge is said to have been renovated between 1150 and 1250 and was an important route for all pilgrims who wanted to visit the monastery.

When we arrived, two men were blocking the entrance because they didn't want tourists running on the rickety stone structure.

On our way home, the bridge was full of people and three teenage boys were competing to see who could run fastest up its arched spans.

Barriers and large prohibition signs seem to be regarded more as recommendations than regulations...

We walked along the river towards the village through vegetation reminiscent of a rainforest, while a cat's plaintive meowing followed us.

Saint-Thibéry is built near the Mont Ramus volcano, and lava flows from that time can be seen in the centre of the village in the form of basalt columns.

When the Romans invaded the area 200 years before our era, it contributed to the village's development into a trading centre. The village, known as Oppidum Cessero or Araura [from the Héurault river] in old travel accounts, took the name Saint-Thibéry in 800 to honour its patron saint, Saint Thibéry.

It is located at the intersection of the Via Domitia from 118 BC and the Via Mercadale, which has served as a link between Agde and Lodève via Pézenas.

Saint-Thibéry's location, where several rivers flow into the main river Hérault, has led to frequent flooding, which people have tried and are still trying to prevent by building embankments.

We walked into a completely deserted village and past the leper hospital from the 16th century.

In the 700s, a disciple of Saint Benedict of Aniane founded a Benedictine monastery, which was destroyed during the French Revolution.

The monastery is being renovated, but the church was open.

The monastery became home to the relics of Thibéry, Modeste and Florence, and throughout the Middle Ages the site was visited by pilgrims.

A history and a legend:

The village has three martyrs: Tibéri, Modeste and Florence.

Tibéri, whose name has now become the name of the village, was born in 293 and was the son of the Roman governor of Agde. When he was 10 years old, he converted to Christianity under the influence of his teacher Modeste.

Tibéri was hunted down and murdered by Diocletian in the forest bordering the Hérault River. Since his teacher Modeste was there with him, as was a Roman lady, Florence, who had joined them, they were also executed and their bodies buried in the same place.

Legends are brought to life by people's stories, and it is said that Tibérius possessed the power to heal the sick, especially the mentally ill. These mentally ill people were allowed to live in the tower of the monastery and only leave their rooms during the Novena prayer held in the lower hall of the underground church, whose door was barred (barroul). Some of the “mentally ill” refused to return and clung to the “barroul” with their teeth. This is where the expression comes from: “lou cal menar a San Tibéri baïsar lou barroul”. (You have to take him to Saint-Thibéry to kiss the barroul).

Since the village was eerily quiet and we realised that no one would hear us if we shouted for help, we returned to our lively village of Marseillan and read books in the café.

At six o'clock, Valerie and Jaqcues came over. Valerie spoke warmly about her hometown of Toulouse.

Apparently, they have a large modern flat a few blocks away from the basilica we visited, which makes it easy for them to get around the city.

Jaqcues, who is retired, lives mostly in Marseillan these days, while Valerie, who works as an administrator at the university, lives in Toulouse during the week.

Jacque is phenomenal at renovations, and they have truly transformed the old shack into a beautiful home with a pool in the garden and several balconies.

They are two lovely people and we are genuinely grateful for the wonderful neighbours we have here.

After dinner, we went for another evening walk. It feels hard to have to leave the village.

https://silviaedling.com/