Katarer och Färger i mörkret, kapitel 1

 

Jag fick frågan om jag kan lägga ut romanen Färger i mörkret som delvis utspelar sig i Languedoc och knyter an till katarernas historia. Tyvärr är det inte möjligt att lägga ut hela boken men delar av den.

 Kapitel 1

Hon är barfota på karg stenig mark som mjukt sluttar uppför och det har börjat bli riktigt kyligt i luften. Värmen som marken girigt sugit åt sig efter solens besök avdunstar snabbare än vanligt i mörkret vilket är ett tydligt tecken på att det är en vår som fortfarande bär vintern i sitt sköte. Vinden i det öppna landskapet hon korsar likt ett jagat djur, har vassa tänder, vilket får henne att huttra och dra den tunna sjalen tätare om axlarna.

Hon känner sig sårbar och iakttagen och huvudet vänder sig gång på gång om i riktning mot byn hon just lämnat. Det hade varit säkrare att ta vägen runt berget i skogens skydd men den färden hade tagit för lång tid och den tiden har hon inte. Hon måste hinna till Teziodas hus innan gryningen och förvarna dem att lämna allt de äger, bara ta det absolut nödvändigaste och fly upp i bergen innan de hittar dem.

Faderns blanka ögon som stirrar tomt på henne med skräcken ristad i de älskade fårorna i ansiktet flyter ovälkommet upp till minnets ytskikt och hon stönar ofrivilligt till medan tårarna bränner som alkohol i halsen. Faderns stora brunbrända hand hade legat slappt mot halsen som om han velat stoppa blodflödet ur det gapande såret innan livet rann ifrån honom. De stora grova händerna som var vana vid hårt arbete och som till synes utan större ansträngning lyft upp henne och hennes syster när de varit små hade varit slappa. Helt tömda på liv. De skulle aldrig mer svinga yxan på gården, tälja statyer eller svinga ett fiskespö.

En uggla hoar och får henne att rysa till. Ljudet ekar olycksbådande över de mjuka bergen som nu brer ut sig i dunklet omkring henne och huvudet jäktar åter bort mot gården som verkar alltmer avlägsen. Men doften av rök och levrat blod tycks förfölja henne.

Hon hoppas ingen av föräldrarna har lidit länge. Hennes hand rör sig omedvetet till magen medan det intensiva hatet hotar kväva henne. Men hon välkomnar hatet och den oresonliga ilskan. Hatet är så mycket lättare att bära än den förlamande sorgen och känslan av bottenlös smärta som fötts ur förlusten av allt som hon värdesatt i livet.  

Ingenting är kvar. De hade slaktat allt levande, till och med Caesar och Pollie, deras två trofasta vildhundar, hade legat livlösa på gården med blodiga pälsar och svansarna avkapade och knutna som hånfulla troféer på mandelträdets oskyldiga grenar bredvid stenhuset.

Huden på foten ser benvit ut i månskenet under klänningsfållen när hon med raska steg letar sig fram mellan torrt stickigt gräs och vindpinade olivträd för att hitta stigen som hon vet ska finnas i närheten. Stigen som ska ta henne till Tarnfloden på andra sidan berget där Tezioda och hennes familj bor. Stora klippblock tornar upp sig upp på hennes högra sida och för ett ögonblick slinter foten på lösa gruskorn när stigen blir brantare och hon är nära att falla.

Vinden får gräset att prassla och åter hör hon ugglans hesa röst. Denna gång närmare än tidigare. Men ljudet följs inom kort av hundskall och adrenalinet börjar åter pumpa. De är nära. Hon måste skynda sig. Må den Goda Guden vara dem Nådiga. Må hon finna dem först.

En högre makt måste ha förbarmat sig över henne, sett hennes lidande, för månens sken rinner på nytt ut över marken och lyser upp den smala stigen som ringlar sig uppför berget och hon börjar på nytt att gå. Musklerna i låret börjar värka av att tvingas uppför i den branta lutningen och vid flera tillfällen är hon på väg att falla men viljan håller henne uppe. Hatet håller henne uppe.

Flämtande når hon krönet, vänder sig om och stelnar till. Mörka figurer rör sig uppför berget till fots, ledande sina hästar. Hon hinner inte räkna alla men uppskattar dem vara fler än tio. Skräckslaget hukar hon och ser sig om neråt dalen som leder till byn. Gode Gud, låt henne komma före. Låt henne förvarna dem om faran.

Ögonen sveper desperat över det grå landskapet i jakt efter en säker väg ner och eventuella gömställen. Men det är ont om gömställen i detta karga landskap och det finns ingen tid att vela. Fasan får henne att röra sig neråt och allt hon kan göra är att lägga sitt liv i Guds händer. Ljudet av röster hörs allt närmare medan hon ömsom hasar ömsom snubblar nedåt berget i hopp om att finna en upptrampad stig nedåt.

Mor. Kära mor vaka över oss såsom du gjorde när du levde. Tanken flammar upp oväntad och hon laddar den med en bedjan så het att hon för en sekund glömmer att andas. Men ingen verkar höra henne för foten slinter på nytt på lösa stenar, men denna gång förblir hon inte stående utan faller handlöst nedåt i mörkret. Axeln slår i något hårt när hon rullar och hon skriker till. Värken exploderar i henne när hon dunsar ner på planare mark och blir liggande stilla.

Hon sätter sig långsamt upp och stönar till när vänstra ankeln blixtrar till av smärta. Hon försöker flytta på den men den vill inte reagera på hennes önskemål utan ligger slak under henne, troligtvis bruten. Det andra benet gör ont men verkar, tack Gode Gud, fungera som det ska. Hon samlar ihop kjolen och letar febrilt efter läderväskan på axeln och slappnar av när hon känner lädrets glatta yta under fingrarna.

Doften av blod får henne att må illa och hon ser åter faderns döda ögon som stirrar på henne. Anklagande.

Det tar ett tag för henne att registrera att blodet är hennes. Allting känns overkligt och det snurrar i huvudet. Handens kontakt med den kyliga marken får henne att återvända till nuet och hon böjer sig framåt för att känna med fingrarna längs benet. Nästan omgående upptäcker hon källan till den kväljande doften av järn. Om hon inte gör något omgående är risken stor att hon förblöder. Det verkar djupt och skulle säkert behöva sys. Utan att tveka river hon av en bit av kjolfållen och binder om såret med det grova linnetyget. Hon måste vidare men benet vill inte bära henne.

I ren impuls tar hon två stenar i sin närhet och doppar dem i sitt blod för att därefter slunga dem nerför bergskammen. Det är säkert meningslöst då hon vet att vildhundars doftsinne är välutvecklat, men hon måste försöka.   

Hundskallen bakom henne får henne nästan att skrika högt på nytt och den isande paniken klöser inom henne. Vilt letar hon efter någonstans att gömma sig och ser konturerna av några enar bredvid en kantig, låg sten strax nedanför det släta klippblocket hon befinner sig på. Träden och den relativt låga stenen skulle aldrig kunna dölja henne helt men i läget som hon befinner sig är de bättre än ingenting. Hon har ingen annanstans att fly.

Med ren viljeansträngning släpar hon sig ner hasande på baken och slänger sig bakom stenen just när de första vildhundarna kommer springande. De skäller upphetsat och sniffar runt i cirklar på platsen hon precis flytt ifrån. Flera män dyker upp och hon hör dem överlägga med varandra. Den längsta mannen i vit rock böjer sig ner och känner med fingret på marken. Han har troligtvis upptäckt hennes blod och det är en tidsfråga innan de kommer att upptäcka henne och genomborra henne med ett liknande spjut som hennes älskade mor.

En absurd längtan efter döden tar tag i henne. Låt dem hitta henne, då kan hon äntligen göra sina föräldrar sällskap. Efter allt hon upplevt känns döden just nu som en välkommen gäst och den starka viljan att fly – som pulserat i hennes ådror i vad som känns som en evighet – ersätts av en önskan att få lämna rädslan och sorgen bakom sig för alltid. Hon är redo.

Hundarna borde hitta henne vilken sekund som helst. Hon lutar sig försiktigt framåt för att kika och grimaserar när den fruktansvärda smärtan från såret gör sig påmind som en del av den materiella världens ondska. Förvånat ser hon flera av männen och hundarna röra sig nedåt berget i motsatt riktning från stenen hon ligger raklång bakom.  

Om någon av dem skulle få för sig att leta åt det här hållet så skulle de se henne på en gång, men det verkar trots allt som om någon hörsammat hennes böner. Hon håller andan och blundar. Åter låter hon hörseln ta över och det verkar mirakulöst som om hundskallen och männens röster avlägsnar sig.

Ett minne från barndomen fladdrar inom henne som färger i mörkret. Hennes mosters allvarliga ansikte som predikar för en grupp människor under Consolamentum, den heliga ritual hon vuxit upp med och känner så väl. Vinden smeker hennes trötta panna och det känns nästan som hennes moders svala hand och hon börjar tyst rabbla de vana orden från Jesaja 42 vers 1 till 4.

”Snälla Kristus, jag ber dig se, över min tjänare som jag uppehåller, min utkorade, till vilken min själ har behag, över honom har jag låtit min Ande komma; han skall utbreda rätten bland folken …”

När hon öppnar ögonen stirrar hon rakt på en svärdsklinga som pekar på hennes strupe. Hon följer bladet uppåt och möter ett ansikte i skugga och vet att tiden är kommen att ta farväl.   

Chapter 1

 She is barefoot on barren rocky ground that slopes gently upwards, and the air has begun to turn really chilly. The heat that the ground has greedily absorbed after the sun's visit evaporates faster than usual in the darkness, a clear sign that this is a spring that still carries winter in its womb. The wind in the open landscape she is crossing like a hunted animal has sharp teeth, causing her to shiver and pull her thin shawl tighter around her shoulders. 

She feels vulnerable and observed, and her head turns again and again in the direction of the village she has just left. It would have been safer to take the route around the mountain, sheltered by the forest, but that journey would have taken too long, and she does not have that time. She must reach Tezioda's house before dawn and warn them to leave everything they own, take only the bare necessities, and flee to the mountains before they find them. 

Her father's blank eyes staring emptily at her, the terror etched in the beloved lines of his face, float unwelcome to the surface of her memory, and she groans involuntarily as tears burn like alcohol in her throat. Her father's large, sunburnt hand had been lying limply against his throat, as if he wanted to stop the blood flowing from the gaping wound before life drained from him. The large, rough hands that were used to hard work and which, seemingly without much effort, had lifted her and her sister when they were small, were now limp. Completely drained of life. They would never again swing an axe on the farm, carve statues or swing a fishing rod. 

An owl hoots, making her shiver. The sound echoes ominously across the soft mountains that now spread out in the darkness around her, and her head rushes back towards the farm, which seems increasingly distant. But the smell of smoke and fermented blood seems to follow her. She hopes that neither of her parents suffered for long. Her hand moves unconsciously to her stomach as the intense hatred threatens to suffocate her. But she welcomes the hatred and the unreasonable anger. The hatred is so much easier to bear than the paralysing grief and the feeling of bottomless pain born of the loss of everything she valued in life.  

Nothing is left. 

They had slaughtered everything that lived, even Caesar and Pollie, their two faithful wild dogs, had lain lifeless in the yard with bloody fur and their tails cut off and tied like mocking trophies to the innocent branches of the almond tree next to the stone house. The skin on her foot looks bone-white in the moonlight under the hem of her dress as she quickly makes her way through dry, prickly grass and wind-blown olive trees to find the path she knows must be nearby. 

The path that will take her to the Tarn River on the other side of the mountain where Tezioda and her family live. Large boulders tower up on her right, and for a moment her foot slips on loose gravel as the path becomes steeper and she is close to falling. The wind rustles the grass and she hears the hoarse voice of the owl again. This time closer than before. But the sound is soon followed by the barking of dogs and the adrenaline starts pumping again. 

They are close. She must hurry. May the Good Lord have mercy on them. May she find them first. A higher power must have taken pity on her, seen her suffering, for the moonlight once again shines down on the ground, illuminating the narrow path that winds its way up the mountain, and she begins to walk again. The muscles in her thighs begin to ache from the steep climb, and on several occasions she is about to fall, but her willpower keeps her going. Hatred keeps her going. Panting, she reaches the top, turns around and freezes. 

Dark figures are moving up the mountain on foot, leading their horses. She doesn't have time to count them all, but estimates there are more than ten. Terrified, she crouches down and looks down the valley that leads to the village. 

Dear God, let her get there first. Let her warn them of the danger. Her eyes scan the grey landscape desperately, searching for a safe way down and possible hiding places. But there are few hiding places in this barren landscape and there is no time to hesitate. Fear drives her downhill and all she can do is put her life in God's hands. 

The sound of voices grows closer as she stumbles and slips down the mountain in the hope of finding a well-trodden path down. Mother. Dear mother, watch over us as you did when you were alive. The thought flares up unexpectedly and she charges it with a prayer so fervent that for a second she forgets to breathe. But no one seems to hear her, for her foot slips again on loose stones, but this time she does not remain standing, but falls helplessly down into the darkness. 

Her shoulder hits something hard as she rolls, and she cries out. The pain explodes inside her as she thuds down onto flatter ground and lies still. She slowly sits up and groans as her left ankle flashes with pain. She tries to move it, but it won't respond to her wishes and lies limp beneath her, probably broken. Her other leg hurts, but thank God it seems to be working properly. 

She gathers her skirt and feverishly searches for the leather bag on her shoulder, relaxing when she feels the smooth surface of the leather under her fingers. The smell of blood makes her feel sick and she sees her father's dead eyes staring at her again. Accusatory. It takes a while for her to realise that the blood is hers. Everything feels unreal and her head is spinning. The contact of her hand with the cold ground brings her back to the present and she leans forward to feel along her leg with her fingers. Almost immediately, she discovers the source of the sickening smell of iron. If she doesn't do something right away, she is likely to bleed to death. The wound seems deep and will certainly need stitches. Without hesitation, she tears off a piece of her skirt and binds the wound with the coarse linen. 

She must go on, but her leg won't carry her. On pure impulse, she picks up two stones nearby, dips them in her blood and throws them down the mountain ridge. It is probably pointless, as she knows that wild dogs have a keen sense of smell, but she has to try. The dog's howl behind her almost makes her scream again and the icy panic claws at her insides. 

She frantically searches for somewhere to hide and sees the outlines of some junipers next to a low, angular rock just below the smooth cliff face she is standing on. The trees and the relatively low rock would never be able to hide her completely, but in her current situation, they are better than nothing. She has nowhere else to run. With sheer willpower, she drags herself down onto her backside and throws herself behind the rock just as the first wild dogs come running. They bark excitedly and sniff around in circles where she has just been. 

Several men appear and she hears them conferring with each other. The tallest man in a white coat bends down and feels the ground with his finger. He has probably discovered her blood, and it is only a matter of time before they find her and pierce her with a spear like the one that killed her beloved mother. An absurd longing for death takes hold of her. 

Let them find her, then she can finally join her parents. After everything she has been through, death now feels like a welcome guest, and the strong desire to flee – which has pulsed through her veins for what feels like an eternity – is replaced by a desire to leave fear and sorrow behind her forever. She is ready. The dogs should find her any second now. 

She leans forward cautiously to peek and grimaces when the terrible pain from her wound reminds her of the evil of the material world. Surprised, she sees several of the men and dogs moving down the mountain in the opposite direction from the rock she is lying flat behind.  If any of them were to look in this direction, they would see her immediately, but it seems that someone has answered her prayers after all. She holds her breath and closes her eyes. She lets her hearing take over again and it seems miraculous that the dog's barking and the men's voices are receding. 

A childhood memory flits through her mind like colours in the darkness. Her aunt's serious face preaching to a group of people during the Consolamentum, the sacred ritual she grew up with and knows so well. The wind caresses her tired forehead and it almost feels like her mother's cool hand, and she begins to silently recite the familiar words from Isaiah 42:1-4. 

"Please, Christ, I beg you, look upon your servant whom I have chosen, my chosen one, in whom my soul delights; I have put my Spirit upon him; He will bring justice to the nations..." 

When she opens her eyes, she stares straight at the blade of a sword pointing at her throat. She follows the blade upwards and meets a face in the shadows, knowing that the time has come to say goodbye.