Ett litet avsked på Marseillan Plage

 Tramontanevindarna fortsätter vina från bergen vår sista dag i Marseillan. 

Men skam den som ger sig.  

Vi har inte fått ett havsbad på några dagar och med stoisk beslutsamhet begav vi oss ner till stranden efter lunch.  Luften var varm (33 grader) och det blev en avslappnande eftermiddag även om vattentemperaturen höll sig under tjugo grader på grund av bergsvindarna. 

Kaffedrickandet blev en upplevelse för sig. 

När vi skulle hälla hett vattren i koppen så rörde sig vattenstrålen horisontellt och när vi äntligen lyckats fylla koppen med kaffepulver och tillhörande vätska så virvlade det till och koppen fylldes med en deciliter finkornig sand som lade sig i botten av koppen. 

För den som är nyfiken kan vi informera om att kaffe med knastrig sand inte är något att föredra.

Det gick ändå bra att spela strandtennis och läsa bok. 

När vinden ökade i styrka och sanden började piska oss för våra synder begav vi oss hem för att städa  huset inför nedstängningen. 

Vi bestämde oss för att äta middag på Marseillan Plage. 

Medan Marseillan Ville har ett lugnt tempo och många pensionärer så är Marseillan Plage områdets Dark Horse. 

Under dagarna är det fullt av mer eller mindre avslappnade människor i olika åldrar som vandrar mellan de små butikerna och caféerna med glass i handen, badringen under armen, klädda i badbyxor eller bikintoppar där sanden fortfarande syns mellan flipflopklädda tår. 

Under kvällen förvandlas stället radikalt och fylls med musik från nattklubbar, festklädda människor och ljud från go-cart-banan och tivolit i närheten. 

Fête, fête, fête!     

Tillskillnad från Marseillan Ville, som grundades av grekiska köpmän år 535 före vår tideräkning och är en av de äldsta städerna i Frankrike, så är Marseillan Plage ett ungt syskon. 

Under slutet av 1800-talet så drabbades vingårdanarna i Marseillan av den illvilliga vinlusen Phylloxera och befolkningen började plantera vinstockar längs med havsbandet istället. Under den tiden dök det upp lite bebyggelse här och där i närheten av havet.  

Strandsamhället 'Marsian Plage' bildades år 1948 när kommunen fick tillgång till ny mark och bestämde sig för att skapa en turistort.

Innan middagen så blåste det fortfarande rejält och fick ögonfransarna att fladdra på oss, men vinden mojnade efter halv nio. 

     Själva stranden i solnedgång är förhållandevis lugn. Ljudet av musik och skriken från berg-och-dalbanan hörs som ett svagt eko som överröstas av vågornas skvalpande. 

Det är vilsamt för själen att vistas där.

Jag kommer att sakna Marseillan eftersom det är få platser som ger den här inspirationen att skriva skönlitterärt. Min andra bok om Cia Rhoaltzdotter har vuxit fram under kvällar när jag betat av mitt ordinarie arbete (när jag inte hade semester). 

Jag har även fått möjlighet att fylla på mina kunskaper om katarerna efter den efterforskning som jag gjorde inför Färger i mörker. 

Katarernas livsöde är tankeväckande och den livsåskådning de företrädde är i allra högsta grad intressant - inte minst i tider där vi håller på att förgöra oss själva.   

Ett utdrag ur Färger i mörkret: 

"Den tunnhårige med runt ansikte spottar äcklat på gräset som redan hunnit att bli torrt och sprött fast det bara var början av maj månad.

”Djäveln fick det straff han förtjänade och är nu kastad i hin håles brasa. Jag är själv här för att skipa rättvisa och tvekar inte att se till att fler följer hans exempel.”

 Anaïs mun har blivit torr. Greven Raymond VI av Toulouse var omtyckt av alla hon kände. Han betraktas som en lärd man som var mån om människorna i sitt grevskap och visade inget annat än respekt mot de Goda Kvinnorna och Männen. Det kändes ofattbart att påve Innocent den III beordrat kungen att avsätta honom. Mor hävdar att det berodde på att påven var rädd för att den rena tron skulle segra över katolicismen.  

Anaïs kastar ett öga på Puerilia som ser ut att vilja säga något. Hon skakar vagt på huvudet när deras blickar möts och hoppas innerligt att hennes lillasyster förstår och förblir tyst.

”Jag beklagar monsieur att er morbror blev så brutalt mördad. Jag är glad att rättvisa har skipats.” Hon håller blicken stint fäst på en sten framför fötterna och ber till Gud att de inte kan höra hennes hjärtas snabba slag som kaninen som hon och hennes syster hjälpt frigöra från snaran tidigare idag."

I morgon bär det hemåt via Alsace, Hamburg och Malmö. Det ska bli roligt att krama barnen och klia våra kissar under hakan på nytt. 

Sen får vi hålla tummarna att lilla Mozart klarar sig. 

https://silviaedling.com/

The Tramontane winds...

... continue to blow from the mountains on our last day in Marseillan.

But shame on those who give up.

We hadn't been in the sea for several days, so with stoic determination we headed down to the beach after lunch. The air was warm (33 degrees) and it was a relaxing afternoon, even though the water temperature remained below twenty degrees due to the mountain winds.

Drinking coffee was an experience in itself.

When we poured hot water into the cup, the stream of water moved horizontally, and when we finally managed to fill the cup with coffee powder and the accompanying liquid, it swirled around and the cup was filled with a decilitre of fine-grained sand that settled at the bottom of the cup.

For those who are curious, we can inform you that coffee with crunchy sand is not something to be recommended.

Nevertheless, we managed to play beach tennis and read books.

When the wind picked up and the sand began to whip us for our sins, we headed home to clean the house before closing up for the season.

We decided to have dinner at Marseillan Plage.

Unlike Marseillan Ville, which has a quiet pace and many pensioners, Marseillan Plage is the area's dark horse.

During the day, it is full of more or less scantily clad people of all ages wandering between the small shops and cafés with ice cream in their hands, rubber rings under their arms and swimming trunks or bikini tops visible where the sand still shows between their flip-flop-clad toes.

In the evening, the place is transformed radically and filled with music from nightclubs, people dressed up for a party and the sounds of the nearby funfair.

Fête, fëte, fëte!

While Marseillan Ville, founded by Greek merchants in 535 BC, is one of the oldest towns in France, Marseillan Plage is its young sibling.

In the late 19th century, the vineyards of Marseillan were hit by the malicious phylloxera louse, and the population began planting vines along the coast instead. During this time, a few buildings popped up here and there near the sea.

The beach community of Marsian Plage was formed in 1948 when the municipality gained access to new land and decided to create a tourist resort.

Before dinner, the wind was still blowing strongly, making our eyelashes flutter, but it died down after half past eight.

The beach itself at sunset is relatively calm. The sound of music and screams from the roller coaster can be heard as a faint echo, drowned out by the lapping of the waves.

It is restful for the soul to be there.

I will miss the place because there are few places that give me this inspiration to write fiction. My second book about Cia Rhoaltzdotter has taken shape during evenings when I have been working on my regular job (when I was not on holiday).

I have also had the opportunity to expand my knowledge of the Cathars after the research I did for Färgerna i mörker (Colours in Darkness).

The Cathars' fate is thought-provoking and the worldview they represented was extremely interesting – not least in times when we are in the process of destroying ourselves.

n excerpt from my book Colors in the dark: 

"The thin-haired man with the round face spat disgustingly on the grass, which had already become dry and brittle even though it was only the beginning of May.

'The devil got the punishment he deserved and is now thrown into the fire of hell. I am here myself to dispense justice and will not hesitate to ensure that more follow his example.

Anaïs's mouth has gone dry. Count Raymond VI of Toulouse was well-liked by everyone she knew. He was considered a learned man who cared about the people of his county and showed nothing but respect for the Good Women and Men. It seemed inconceivable that Pope Innocent III had ordered the king to depose him. Mother claims it was because the Pope was afraid that the pure faith would triumph over Catholicism.

Anaïs glances at Puerilia, who looks as if she wants to say something. She shakes her head slightly when their eyes meet and hopes fervently that her little sister understands and remains silent.

‘I am sorry, monsieur, that your uncle was so brutally murdered. I am glad that justice has been done.’ She keeps her gaze fixed on a stone in front of her feet and prays to God that they cannot hear her heart beating fast, like the rabbit she and her sister helped free from the snare earlier today.

Tomorrow we're heading home via Alsace, Hamburg and Malmö. It'll be nice to hug the kids and scratch our cats under the chin again.

Then we'll keep our fingers crossed that little Mozart will be okay.

https://silviaedling.com/