En tur på Tarnfloden följt av Moliérepjäs

 

Vi har testat flera kajakturer i floderna omkring oss under åren vi varit här, men vi har aldrig paddlat kajak i Tarnfloden. 

Floden Tarn figurerar i min tredje roman och det var därför extra roligt att besöka det under fredagsförmiddagen. 

Vi vaknade klockan halv åtta och satt redan i bilen vid 9.00 för att hinna till Gorge de Tarn (camping) innan kl. 11.00 då vi bokat en 15 km tur. 

Vi åkte igenom Milau. Staden ligger nära den kända bron Viaduct de Milau som ofta syns på fotografier där molnen ligger täta i dalen och ger känslan av att bila över moln. 

Vi förvånades över vad annorlunda miljön i den här delen av regionen ser ut jämfört med Hérault. 

Stora branta klippor reser sig lite här och där i Lozère. Klipporna är prydda av naturens egenskapade konstverk och föreställer - enligt oss - olika figurer och ansikten.  

Platsen där vi bokat våra fyra kajaker gjorde reklam för att vi skulle se en hel del djur under vår rutt, såsom fiskar, hägrar och gamar...

Det sistnämnda kändes inte så lockande, men tydligen är  Lozère hem för flera gamarter, däribland egyptisk-, skäggig- och svartgam. I amerikansk och asiatisk kultur dyrkades gamar för deras tilltrodda förmåga att rena själen. 

Inte en enda gam såg vi men flera majestätiska hägrar och gigantiska firrar i det kristallklara vattnet.

 

Jag var den enda i flocken som välte i en av de många snabba forsarna under vår rutt, och några oroliga nederländare skrek och viftade frenetiskt med händerna att jag skulle släppa kanoten och lägga mig med korsade armar nerför strömmen...

Strömmen var liten, det gick hur bra som helst att kravla sig i kanoten - inget mot forsen i gorge Héric när jag roterade som i en centrifug. 

Där gäller verkligen regeln: släpp kanoten och låt forsen föra ner dig.

Inga gamar fann oss som sagt ätbara och vi hann hem lagom till sex för att duscha, få i oss kvällsmat och ta oss till Pézenas för en liten fördrink med Sarah, Olof och Mia innan vi skulle se vår pjäs på teatern L'illustre Théâtre - namnet som inspirerats av teatergruppen som Molière skapade den 30 juni 1643. 

Tyvärr var teatergruppen kortlivad. Efter två år (1645) blev Moliére fängslad flera gånger för att ha brustit i att betala sina stora skulder och teatern gick i graven. 

 För två år sedan såg vi Den inbillade sjuke - den var sevärd:

 Förra året såg vi Den girige - den tyckte jag om:

Och i år valde vi Herr Purceaugnac - som hade kunnat vara mycket bättre om jag inte varit så sömnig efter flera timmars paddling...Det var nog första pjäs jag varit på där jag knappt orkade hålla ögonen öppna. 

Det har inget att göra med skådespelarna - de var jättebra!  

Lite kuriosa om Molière. Han döptes 1622 i Paris och dog i samma stad år 1973, bara 51 år gammal. Hans mor gick bort när han var tio år och hans far, som var en inredare för den kungliga familjen, gjorde det möjligt för Molière att få en ordentlig utbildning på Collège de Clermont där självaste Voltaire gått. 

Till sin fars stora besvikelse valde sonen inte inredning som yrke utan teaterlivet. Det var inte lätt för rebellen att etablera sig i Paris, som redan hade två teatrar, så Molière satte igång att turnera runt om i landet. 

Moliére reste igenom Languedoc mellan 1647-1657 och stannade i Pézenas mellan 1650-1651. Efter Pézenas bodde han i  Lyon från 1652 - 1655 (kort i Montpellier  år 1654 och 1655) och  i Béziers i 1656.  Karriären gick lite upp och ner men tog fart efter en föreställning i Louvren år 1658 där självaste kung Louis XIV var närvarande. 

Intressant för mig som arbetar med 'seendets betydelse' är att Molière  byggde sina teaterpjäser på ett 'dubbelt seende' som var unikt under hans tid. 

Det dubbla seendet innebär att han återkommande ställer kontraster mot varandra, såsom normalt mot onormalt, intelligens kontra pedantisk, det sanna mot det skenbara.  För vidare läsning:

Adrian åker hem i morgon för att sommarjobba på akademiska...nu är vi snart bara tre kvar. 

https://silviaedling.com/

We have tried...

... several kayaking trips in the rivers around us over the years, but we have never kayaked in the Tarn River.

The Tarn River features in my third novel, so it was extra fun to visit it on Friday morning.

We woke up at 7:30 a.m. and were already in the car by 9:00 a.m. to get to Gorge de Tarn (camping) before 11:00 a.m., when we had booked a 15 km tour.

We drove through Milau. The town is close to the famous Viaduct de Milau, which often appears in photographs when the clouds are thick in the valley, giving the impression of driving over the clouds. We were surprised at how different the environment in this part of the region looks compared to Hérault.

Large steep cliffs rise up here and there in Lozère. The cliffs were adorned with natural works of art, depicting various figures and faces.

The place where we booked our four kayaks advertised that we would see a lot of animals during our trip, such as fish, herons and vultures...The latter didn't sound very appealing, but apparently Lozère is home to several species of vultures, including Egyptian, bearded and black vultures. It is claimed that vultures were worshipped in American and Asian cultures for their supposed ability to purify the soul.

We didn't see a single vulture, but we did see several majestic herons and giant cormorants in the crystal clear water.

I was the only one in the group who capsized in one of the many fast rapids, and some anxious Dutch people shouted and waved their hands frantically at me to let go of the canoe and lie down with my arms crossed down the stream...

The current was weak, and it was easy to crawl around in the canoe – nothing like the rapids in the Héric gorge, where I was spinning around like in a centrifuge. There, the rule really applies: let go of the canoe and let the rapids carry you down.

No vultures found us edible and we made it home in time for a shower, dinner and a quick drink with Sarah, Olof and Mia in Pézenas before seeing our play at the theatre L'illustre Théâtre - the name inspired by the theatre created by Molière on 30 June 1643.

Unfortunately, the theatre group was short-lived. After two years (1645), Molière was imprisoned for failing to pay his large debts and the theatre closed down. However, its name has been used by many theatres as a tribute to Molière.

Molière travelled through Languedoc between 1647 and 1657 and stayed in Pézenas between 1650 and 1651.

Two years ago, we saw The Imaginary Invalid - it was worth seeing!

Last year, we saw The Miser - I liked it.

And this year we chose Herr Purceaugnac - which could have been much better if I hadn't been so sleepy after several hours of paddling... It was probably the first play I've been to where I could barely keep my eyes open.

It had nothing to do with the actors - they were great!

A little trivia about Molière. He was baptised in Paris in 1622 and died in the same city in 1673, only 51 years old. His mother died when he was ten and his father, who was an interior designer for the royal family, enabled Molière to receive a proper education at the Collège de Clermont.

Much to his father's disappointment, his son chose not to pursue a career in interior design, but instead opted for the theatre. It was not easy to establish himself in Paris, which already had two theatres, so Molière set out on a tour.

After Pézenas, he lived in Lyon from 1652 to 1655 (with a brief stay in Montpellier in 1654 and 1655) and in Béziers in 1656. His career had its ups and downs but took off after a performance at the Louvre in 1658, where King Louis XIV himself was present.

He based his plays on a “double vision” that was unique in his time, in which he repeatedly contrasts opposites, such as normal versus abnormal, intelligence versus pedantry, the true versus the apparent. 

Adrian is going home on 19 July to work at the university... now there are only three of us left.

https://silviaedling.com/