En dag med både fantasi och forskning

 

Lördagen blev en het dag med starka tramontanavindar, det vill säga, vindbyar från bergen som för med sig kyla i vattnet och får vårt parasoll på terassen att steppdansa. 

Eleonora som nu kommit hem, och avlöst Emma, konstaterade att den minsta katten, Mozart har magrat och tappar hår medan vår stora Main Coonlufs Aslan har fått någon konstig svart fläck på tassen. 

Det var två oroväckande nyheter och det blir till att ringa veterinären.

Vi bestämde oss för att åka till Lavastranden vid Conquen [La Grande Conque plage] eftersom de skyddande klippblocken hindrar vindens framfart och sanden består av små tunga lavakorn som gör dem mindre benägna att piska hud. 

Det är jättemysigt att promenera på Conquens färggranna och väderformade klippor vid solnedgång, men nu, under turistsäsongen, är det ruggigt många människor. 

Överallt.  

Förmiddagen bestod av forskning kombinerat med skönlitterärt boksrivande. 

Jag behöver färdigställa en PPT om demokratins plats i svensk läroplan med fokus på historiedidaktik samt en artikel om akademisk frihet. 

Det är två spännande teman och jag kom en bit framåt, men själen vill fortsätta skriva på böckerna om Cia Rhaoltzdotter: 

Prolog, bok I: 

Gyrid Helgadotters krönika 

Vad händer när minnen bleknar? Vad händer när det inte längre finns någon som kan resa sig upp och vittna om en sanning som bara kan fås genom de kroppsliga sinnena hos den som har varit på plats. Som har sett allt det fruktansvärda och har modet att berätta om det på nytt för andra. Som har hört de avgrundsdjupa vrålen av förtvivlan och som fortfarande hör dem i nattens ensliga mörker och vill förskona barnen från detta levande helvete. 

Att berätta trots att orden som yttras river upp sår som blöder och smärtar, och faller som offergåvor vid den andras fötter. För att man vet att det endast är via berättelsen som hoppet finns, för att förhindra att det fruktansvärda händer på nytt. För att förhindra det som knappt kan nämnas och beröras med tanken. Det som fick världar att rämna och skrik av smärta att eka över allt det som var vackert men som under loppet av ett andetag förvandlades till aska och ruiner. Kondenserad till sköra minnen uppburna av några få. Uppburna av oss som fortfarande andas och som fått möjligheten att leva på nytt.    

Det blev en liten annorlunda tur till stranden. 

När vi med dyster min betraktade mängden människor och tog oss ner för den  galet trånga trappan till stranden så visade det sig att både Fredriks badbyxor och en av handdukarna blev kvar hemma. 

Antiklimax. 

Fredrik gick tillbaka den långa vägen till bilen för att se om de ramlat ut medan jag doppade tårna i det 17 gradiga vattnet och vände tillbaka till skuggan under parasollet. 

Det blev inget bad, men kaffe och betraktelse av ett rikt och myllrande folkliv. 

 

Våra trevliga grannar från Toulouse som har renoverat ett ruckel i närheten av oss har återkommande frågat om vi vill komma över på middag men det har inte riktigt passat. 

Vi får se om vi får till det i morgon. 

https://silviaedling.com/

Saturday was a hot day...

... with strong tramontana winds, gusts from the sea that brought a chill to the water and made our parasol on the terrace dance.

Eleonora, who had now come home and relieved Emma, noticed that the smallest cat, Mozart, had lost weight and was losing hair, while our big Maine Coon, Aslan, had developed a strange black spot on his paw.

This was worrying news, and we decided to call the vet.

We decided to go to the lava beach at Conquen [La Grande Conque plage] because the protective boulders block the wind and the sand consists of small, heavy lava grains, which are less likely to whip the skin.

It's really nice to walk on Conquen's colourful, weather-shaped rocks at sunset, but now during tourist season, there are crazy amounts of tourists.

The morning consisted of writing articles combined with reading fiction.

I need to finish a PowerPoint presentation on the place of democracy in the Swedish curriculum, focusing on history didactics, and an article on academic freedom. These are two exciting topics, and I made some progress, but my heart wants to continue writing the books about Cia Rhaoltzdotter:

Prologue, Book I:

Gyrid Helgadotters krönika

What happens when memories fade? What happens when there is no one left who can stand up and bear witness to a truth that can only be obtained through the physical senses of those who were there? Who have seen all the terrible things and have the courage to recount them to others. Who have heard the abysmal cries of despair and still hear them in the lonely darkness of the night and want to spare their children from this living hell.

To tell the story even though the words tear open wounds that bleed and hurt, and fall like offerings at the feet of others. Because we know that it is only through storytelling that hope can exist, to prevent the terrible things from happening again. To prevent what can hardly be mentioned or touched by thought. That which caused worlds to crumble and screams of pain to echo over everything that was beautiful but which, in the blink of an eye, was turned to ashes and ruins. Condensed into fragile memories cherished by a few. Cherished by those of us who are still breathing and who have been given the opportunity to live again.

It was a rather special trip to the beach. As we looked gloomily at the crowds on the beaches and made our way down the insanely crowded steps to the beach, it turned out that Fredrik had left his swimming trunks at home, along with one of the towels.

Anticlimax.

Fredrik walked all the way back to the car to see if they had fallen out, while I dipped my toes in the 17-degree water and returned to the shade under the parasol.

There was no swimming, but we had coffee and watched the rich and bustling beach life.

Our nice neighbours from Toulouse, who have renovated a ramshackle house near us, have repeatedly asked us to come over for dinner, but it hasn't really worked out.

https://silviaedling.com/