Château du Haut-Koenigsbourg och dess spöken sätter fantasin i gungning

 

Det är en skön känsla att susa fram på motorvägen och stanna när och där vi känner för att stanna. 

Vi har bokat ett Chambre d'hôte i Mittlebergheim i Alsace, men mellan Marseillan och den byn så breder friheten ut sig. 

När vi närmar oss Colmar,  där vi bodde över för något år sedan med Adrian, så ser vi horder av människor vallfärda mot centrum och köerna ringlar sig långa åt alla håll och kanter.

Kvinnan som mötte upp oss i Chambre d'hôte informerade oss om att det tydligen var vinmässa där den här dagen (onsdag). 

Jag såg tydligt hur två vinflaskor började glimma i Fredriks ögon medan mungiporna åkte ner. 

Bummer. Om han bara vetat...  

Vi åkte istället helt spontant till slottet Haut-Koenigsbourg som visade sig vara ett riktigt sagoslott kryddat med spökhistorier. 

Vi rullade upp för serpentinvägarna vid halvfemtiden och hade turen att hitta lediga parkeringsplatser längs med vägkanten.  

Man ser Château du Haut-Koenigsbourg från bilvägen där den är placerad högt ovanför Alsaces slätter som ett höknäste. 

Den har milt sagt haft en ganska tuff existens med stridigheter, plundringar och bränder.   

Den medeltida fästningen, som är byggd av Hohenstaufers, omnämns för första gången år 1147 och kallas för Castrum Estuphin men tar sedan namnet Koenigsbourg år 1157 när den införlivas i det Habsburgska riket. 

År 1462 så hamnar slottet i händerna på, så kallade, rånbaroner eller rånriddare [Raubritter].  Det är lite som en maffiafamilj som styr helt utan skrupler, hänsyn och respekt för människor och lagar. 

Rånriddarna är på ett plan skyddade som feodala markägare men som på ett annat plan tar ut hutlöst höga skatter/tullar utan att bry sig om rådande normer. 

Raubritter, ett begrepp som myntades av Friedrich Bottschalk 1810, var i princip banditer som även kunde kidnappa människor för att få ut lösensummor. 

Spökhistorier

En av de många spökhistorier kopplade till slottet handlar om Den beslöjade damen i tornet. Flera besökare har tydligen rapporterat om att de har sett en kvinna som tittat ner på dem från ett av slottets höga tornar. När hon dyker upp så verkar luften plötsligt blir mycket kyligare och en svag doft att rosor anas. Lokala bybor har förklarat hennes närvaro med att det troligtvis var en adelskvinna som satt fången i slottet under rånbanditernas tid. Ingen har kunnat se hennes ansikte och när de närmar sig kvinnan går hon upp i rök.   

För att få bukt över läget bad Habsburg den adliga familjen Tierstein att ta över slottet år 1479. De renoverade, förstärkte och byggde ut det mesta. Slottet blev ett av de mest moderna i Alsace under 1500-talet och namnet ändrades till Hohkoenigsbourg (Haut-Koenigsbourg).    

Men inget varar för evigt. 

Tiderna förändrades och år 1633 så belägrades, plundrades och brändes slottet ner och stod obebodd i två sekler medan den sakta förföll in i glömskan. 

År 1862 så beslöt sig Sélestatstaden att lista den som ett historiskt monument och gav den lite värde innan de 1899 gav ruinen till kejsar Wilhelm II. 

Den vandrande riddaren

De ofta dimmiga Vosgesbergen har verkligen gett upphov till många spökhistorier. En av de mer återkommande historierna handlar om en orolig riddare i full rustning som människor har sett rassla runt i många av slottets vindlande korridorer. Han väntar kanske på det sista slaget som aldrig kommer. De 'bevis' som finns samlade handlar om vittnen som hört steg som låter som ben klädda med metall och en skugga som dyker upp och försvinner i utkanten av ljussken.   

Under perioden 1900-1908 restaurerade arkitekten Bodo Ebhardt hela slottet och även om han försökte ta hänsyn till slottet som det såg ut under sin storhetstid så verkar han ha tagit intryck av den romantiska andan och gjort slottet mer medeltida än vad medeltiden troligtvis såg ut. 

Det är som att vandra i en explosion av någons svulstiga fantasi. 

Lite som att vara hög på medeltidasagor.  

Det finns ett litet gotiskt kapell insprängt i mitten av slottet som sägs vara en källa till återkommande paranormal aktivitet. Människor har hört någon som gråter stillsamt, tysta mässanden och böner som viskas fram.  

Flera av arbetarna som jobbar på slottet har berättat om  dörrar som öppnas, känslan om att vara förföljd, alla platser och ljus som öförklarligt glimmar till.    

För den som är nyfiken går det att läsa mer om slottet i Lehnis bok:

Flera filmer har spelats in på slottet. Den första var La Grande Illusion från 20-talet: 

Handling: "Filmens tema kretsar kring hur klasstillhörigheterna bland några franska krigsfångar hos tyskarna vid Första världskriget påverkar synen på varandra, men även över nationstillhörigheterna. Filmen har många gånger ansetts vara en av de bästa genom tiderna, bland annat av Orson Welles."

 Ett annat exempel på film som använder slottet i sina scener är Arséne Lupin från 50-talet: 

Handling: "The film narrates the adventures of Arsène Lupin, the famous character of the gentlemen burglar conceived by Maurice Leblanc in 1905.[2] The story is set in Paris at the end of the nineteenth century, where the cunning thief managed to mock the prefect of police, Kaiser Wilhelm II and Baroness Von Kraft, who had been fascinated by his gallantry and his legendary shrewdness."

Ytterligare ett exempel är Agent Trouble från 80-talet: 

Handling: "It is based on the novel The Man Who Loved Zoos by Malcolm Bosse. Dominique Lavanant won the César Award for Best Actress in a Supporting Role for her performance in the film. The film was also nominated at the 1988 César Awards for Best Actress, Best Supporting Actor and Best Music/.../

Amanda Weber is a museum employee. 

Her nephew, Victorien, who feels that wild animals should not be kept in zoos, has been murdered, and she seeks to find out why and how. She knows that Victorien was witness to a mysterious government project where 50 tourists were killed by an unknown poison gas, and the bus they were travelling in was found at the bottom of a lake. Alex, a callous government assassin who is having marital problems with his wife Delphine, has orders to kill anyone who knows about the cover-up of that project, and Amanda soon becomes his target."

Utsikten över dalen och bergen tar andan ur en och platsen får verkligen fantasin att komma till liv.

 

Två stuprör som har funnit varandra. 

Slottet fick år 2019 priset Marque Qualité Tourisme för att vara ett slott som tar väl hand om sina gäster.  

https://silviaedling.com/

It's a great feeling...

.... to speed along the motorway and stop whenever and wherever we feel like it.

We've booked a Chambre d'hôte in Mittlebergheim in Alsace, but between Marseillan and that village, freedom reigns supreme.

As we approach Colmar, where we stayed with Adrian a few years ago, we see hordes of people flocking towards the centre and long queues snaking in all directions.

When we spoke to the woman who met us at the bed and breakfast, she informed us that there was apparently a wine fair there on Wednesday.

I could clearly see two bottles of wine glinting in Fredrik's eyes as the corners of his mouth turned down.

Bummer. If only he had known...

Instead, we spontaneously decided to visit Haut-Koenigsbourg Castle, which turned out to be a real fairytale castle spiced with ghost stories.

We rolled up the winding roads at around half past four and were lucky enough to find parking spaces.

You can see Château du Haut-Koenigsbourg from the road, where it is perched high above the plains of Alsace like a hawk's nest. To say the least, it has had a rather tough existence, with battles, looting and fires.

The medieval fortress built by the Hohenstaufers was first mentioned in 1147 and was called Castrum Estuphin, but took the name Koenigsbourg in 1157 when it was incorporated into the Habsburg Empire.

In 1462, the castle fell into the hands of the so-called robber barons or robber knights [Raubritter]. They were a bit like a mafia family, ruling without scruples, consideration or respect for people or the law.

The robber barons were protected as feudal landowners, but on another level they levied exorbitant taxes and customs duties without regard for the prevailing norms.

Raubritter, a term coined by Friedrich Bottschalk in 1810, were essentially bandits who would even kidnap people to demand ransom.

Ghost stories

One of the many ghost stories associated with the castle is about the veiled lady in the tower. Several visitors have reportedly seen a woman looking down at them from one of the castle's high towers. When she appears, the air suddenly seems to become much colder and a faint scent of roses can be detected. Local villagers have explained her presence by saying that she was probably a noblewoman who was imprisoned in the castle during the time of the bandits. No one has been able to see her face, and when they approach the woman, she disappears into thin air.

To remedy the situation, the Habsburgs asked the noble Tierstein family to take over the castle in 1479. They renovated, reinforced and expanded the castle. It became one of the most modern castles in Alsace during the 16th century and its name was changed to Hohkoenigsbourg (Haut-Koenigsbourg).

But nothing lasts forever.

Times changed and in 1633 the castle was besieged, plundered and burned down, remaining uninhabited for two centuries while it slowly fell into oblivion.

In 1862, the town of Sélestat decided to list it as a historical monument and gave it some value before giving the ruins to Emperor Wilhelm II in 1899.

The wandering knight

The often misty Vosges mountains have certainly given rise to many ghost stories. One of the more recurring stories is about a restless knight in full armour who has been seen rattling around in many of the castle's winding corridors. Perhaps he is waiting for the final battle that will never come. The “evidence” that has been gathered consists of witnesses who have heard footsteps that sound like bones clad in metal and a shadow that appears and disappears at the edge of the light.

Between 1900 and 1908, architect Bodo Ebhardt restored the entire castle, and although he tried to take its origins into account, he seems to have been influenced by the romantic spirit and made the castle more medieval than the Middle Ages probably looked.

It's like walking through an explosion of someone's medieval fantasy. A bit like being high on medieval fairy tales.

There was a small Gothic chapel in the middle of the castle, which is said to be a source of recurring paranormal activity. People have heard someone crying softly, silent chanting and whispered prayers.

Several of the workers at the castle have told of doors opening, the feeling of being followed, and inexplicable flickering lights.

For those who are curious, you can read more about the castle in Lehni's book:

he view of the valley and mountains is breathtaking, and the place really brings the imagination to life.

Two drainpipes that have found each other.

In 2019, the castle received the Marque Qualité Tourisme award for being a castle that takes good care of its guests.

https://silviaedling.com/