Caféliv och energiska grannar

 

                                          

Dagen efter nationaldagen (den 15/7) visade sig bli en riktigt varm dag. Temperaturen släpade sig en bra bit över trettio och jag släpade mig ner till hamnens caféer för att arbeta medan flocken åkte till havet för att bada. Eftersom det var marknadsdag så passade vi på att fylla på våra förråd med frukter. Det är bara jag som äter fikon och de kommer snart vara ur säsong så det gäller att passa på. 

                                              

Innan resan skapade jag en liten arbetslista som jag stoiskt försöker beta av när tillfälle ges. 

Men jag är långt ifrån så disciplinerad som vår 91 årig granne Michel, Monsieur Banks,  som varje morgon under alla år han kan minnas vaknat vid 04.00 och promenerat ner de 5 km till havet för att ta sig ett morgondopp, för att sen promenera tillbaka samma väg. 

Vi hör honom ofta sjunga eller vissla franska låtar i fönstret mitt emot vårt och jag kan inte låta bli att fundera över vad det är som karaktäriserar livskvalitet och de olika sätt som vi hanterar motgångar i livet. 

Han var med i Algerikriget och blicken blir ofta grumlig när tiden som soldat dyker upp som samtalsämne, men sen tycks han ruska om sig och de blå ögonen verkar åter få liv och fyllas med någon inre munterhet som tycks pulsera ur honom i vågor. Hans flickvän Madame, besöker honom titt som tätt och de verkar lyckliga tillsammans.

När min kollega hyrde vårt hus i somras så gick han fram till henne för att förvissa sig om att vårt hus inte blivit invaderat av skurkar - vi hade glömt informera honom om hennes besök. 

När stormvindarna viner under höst- och vintermånaderna så går han upp och ser till våra takplattor och blommor. 

Han har verkligen varit en klippa de här tio åren.  

Innan vi köpte vårt gamla hus av paret som renoverade byggnaden så hade en italienare bott här. Endast bottenvåningen var inredd under hans tid - där fanns hans säng, toalett och kök. Italienaren satt ofta ute på en stol framför huset och Michel som kände honom väl, påpekade att en mer positiv man än han är svår att hitta. 

'Vår' italienera blev över hundra år innan han dog.  

Ett nytt inslag i byn är det blå bandet på gatorna som ska leda förvirrade turister till byns alla sevärdheter. 

Frågan är om bandet inte är är mer fördummande än upplysande - det vore faktiskt tragiskt om turister inte lyckades snoka runt på egen hand i en by med 10 000 invånare. Men det är kanske något vi inte vet.

Fredrik och jag gick visserligen vilse i de medeltida gränderna (utanför blå linjen) för något år sedan, men då var det midnatt och vi hade druckit några glas vin.        

Under eftermiddagen plockade Adrian och jag fram Harry Potterboken på franska som han och jag läser en mening vardera ur. Ordet baguette får en liten annan känsla i boken när den nämns i samband med trollstavar lite här och där i handlingen. 

Adrian som ett vandrande lexikon och jag med min stapplande förståelse utgör ett utmärkt lag.  

Den här är den tredje franska boken vi läser tillsammans med mottot: tålamod är en dygd. 

Kampen om studentrum fortsätter - idag håller vi tummarna att Eleonora får någonstans att bo. 

https://silviaedling.com/

The day after National Day (15 July) turned out to be a really hot day. The temperature rose well above thirty degrees, and I dragged myself down to the harbour cafés to work while the rest of the group went to the sea to swim. Since it was market day, we took the opportunity to stock up on fruit. I'm the only one who eats figs, and they'll soon be out of season, so it's important to take advantage.

Before the trip, I made a little to-do list that I stoically try to work through when I get the chance.

But I'm nowhere near as disciplined as our 91-year-old neighbour Michel, who, every morning for as long as he can remember, has woken up at 4 a.m. and walked the 5 km to the sea for a morning swim, before strolling back the same way.

We often hear him singing or whistling French songs in the window opposite ours, and I can't help but think about quality of life and how we deal with adversity in life.

He fought in the Algerian War, and his eyes often cloud over when the war comes up in conversation, but then he seems to shake himself out of it and his blue eyes seem to come back to life and fill with an inner cheerfulness that seems to pulsate out of him in waves.

When my colleague rented a room last summer, he went over to her to make sure that our house hadn't been broken into by crooks – because we forgot to tell him about her visit. When the storm winds blow during the autumn and winter months, he goes up to check our roof tiles and flowers.

He has really been a rock for us these past ten years.

Before we bought our old house from the couple who renovated the building, an Italian man lived here. Only the ground floor was furnished during his time here – there was his bed, toilet and kitchen. The Italian man often sat outside on a chair in front of the house, and Michel, who knew him well, pointed out that it would be difficult to find a more positive man than him.

“Our” Italian man lived to be over a hundred years old before he died.

A new feature in the village is the blue ribbon on the streets, which is supposed to guide confused tourists to all the village's attractions.

We can't help wondering if the ribbon is more confusing than informative – it would be tragic if tourists couldn't manage to explore a village with 10,000 inhabitants on their own. Getting lost here is quite an achievement.

Admittedly, Fredrik and I did get lost in the medieval alleys a few years ago, but that was at midnight and we had had a few glasses of wine.

During the afternoon, Adrian and I read from the Harry Potter book in French, taking turns reading one sentence each. The word baguette takes on a slightly different aura in the book when it is mentioned in connection with magic wands here and there in the plot.

Adrian, who is a walking encyclopaedia, and I, with my faltering understanding, make an excellent team.

This is the third French book we are reading together with the motto: patience is a virtue.

The battle for student accommodation continues – today we are keeping our fingers crossed that Eleonora will find somewhere to live.

https://silviaedling.com/